Carl-August Cantell
En del av informationen nedan är hämtad från den fina beskrivningen i www.loostrom.com över Cantell, framför allt berättelsen om Calle Cantell som lärare.
Innehållsförteckning
Personen Carl-August Cantell
Familjen
Carl-August Cantell föddes 28 december 1893 i Visby. Han avled den 14 januari 1987 i Visby 93 år gammal. Hans far hette Johan August Nilsson och var sjökapten och modern hette Johanna Josefina Helena Nilsson. År 1936 gifte han sig med Gunborg Katarina Gustafsson. Han fick tre barn, Carl-Erik (1938), Margareta (1942) och Lennart (1946).
Nilsson-Cantell
Redan som ung skolpojke var Carl-August mycket intresserad av naturen och studerade fåglar, fjärilar, skalbaggar och växter. Han var med och startade idrottsföreningen Gotlands Sportförening 1904 tillsammans med 10 andra pojkar som gick andra året på läroverket. Namnet ändrades senare till IF Gute. Carl-August Cantell hette Carl-August Nilsson när han kom till Uppsala och påbörjade studier på Zoologisk Institutet under professorerna A. Appelöf och A. Wirén. På institutet fanns det redan tre forskare som hette Nilsson, så Carl-August beslöt att ändra sitt namn för att undvika sammanblandning. Han valde då att använda sina initialer C. A. N. och la till ”tell”, och det blev därvid Carl-August Nilsson-Cantell. År 1938 köpte Cantell fastigheten Skeppargatan 16, där han bodde till sin död.
Utbildning och jobb
Carl-August avlade studentexamen i Visby 1912 och fortsatte sedan sina studier i Uppsala. Han blev fil. kand, 1914, fil, mag. 1916, fil.lic. 1920 och 1921 blev han filosofie doktor. Under sina studier och senare som lärare ägnade han sig åt att forska kring kräftgruppen rankfotingar (cirripeder). Efter diverse lärarförordnanden i Uddevalla, Skövde och Landskrona blev han 1930 lektor i biologi och kemi vid Vänersborg läroverk och 1936 kom han tillbaka till Visby och blev lektor vid Läroverket i Visby i biologi och geografi, där han tjänstgjorde till sin pensionering 1961. Han blev jubeldoktor 1971.
Forskningsinsatser
Världsberömd forskare
Carl-August Cantell blev en världens främsta kännare av rankfotingar och gav ut ett stort antal skrifter, bl.a. sin 230 sidiga doktorsavhandling ”Cirripedien-studien” Zur Kenntis der Biologie, Anatomie und Systematik dieser Gruppe” och skrev senare artiklar även i internationella tidskrifter. Han gjorde många resor i Europa under sina forskningar och anlitades som expert av flera utländska museer, och han har bl.a. 1938 behandlat de cirripeder från Indiska oceanen som finns i museet i Calcutta. Han bearbetade också de av den engelska Discovery expeditionen till Antarktis 1925-1936 hemförda materialen av cirripeder.
I Darwins fotspår
Charles Darwin skrev en monografi över rankfotingar (cirripeder) efter sin berömda resa med örlogsfartyget Beagle 1845. Darwin visade att rankfotingar var kräftdjur och inte blötdjur som man tidigare trodde. Sådana cirripeder sätter sig ofta på fartygens skrov under vattenytan och följer med på resan över haven.
Carl-August Cantell följde i Charles Darwins fotspår och ägnade en stor del av sitt liv åt forskning kring cirripeder. Efter pensioneringen från Läroverket i Visby kunde han ägna mer tid åt sin forskning och efter 17 år som pensionär gav han som 85-åring ut en bok (år 1978) med huvudtiteln ”Cirripedia Thoracica and Acrothoracica”. Som forskarnamn använde han sig hela tiden av hela sitt namn Carl-August Nilson Cantell. Carl-August Cantells arbeten hade ofta en taxonomisk inriktning och han upptäckte och namngav en stor mängd nya arter av främst cirripeder. Följande tre bilder visar tre exempel från hans bok 1978 där han presenterade nya artnamn på tre av sina upptäckter.
Minnesteckning över Carl-August Cantell
Professorn i oceanografi William Newman vid Scripps Institution of Oceanography i La Jolla, Californien, publicerade 1990 en minnesteckning över Carl-August Cantell med en sammanställning över hans många forskningsarbeten.
Läroverksläraren Calle Cantell
När eleverna tilltalade lektor Carl-August Cantell använde de, som seden var på den tiden, alltid tilltalet ”lektorn” Men eleverna emellan användes alltid benämningen ”Calle Cantell”. Detta smeknamn återfanns till stor munterhet i ett annat sammanhang. Vid en studieresa som en av skolans gymnasieklasser en gång gjorde i Italien påträffades en gata med just namnet ”Calle Cantell” En gatuskylt togs naturligtvis med hem till Visby. Men det är okänt var skylten nu finns och också okänt om den någon gång uppvisades för lektor Cantell.
Carl-August Cantell höll alltid en mycket låg profil och nämnde aldrig något till eleverna om sin forskning under sin tid som lektor vid läroverket i Visby. Några av eleverna lyckades ändå få reda på att han arbetade med cirripeder. Vid ett tillfälle under en biologilektion ställde en elev en förstulen fråga till lektorn om han visste något om cirripeder. Lektor Cantell förstod frågeställarens lovvärda syfte att få honom att ge en mer personlig redogörelse. Men lektor Cantell låtsades inte om något och höll masken stenhårt. Han försökte se ut som han letade i minnet och gav ett mycket kortfattat och undvikande svar. Hans svar visade med all önskvärd tydlighet att han ville hålla sin forskning för sig själv.
Vid många lektioner, särskilt i specialämnen, krävdes ofta att eleverna måste hålla reda på var påföljande lektion skulle bedrivas och även om de måste medföra särskilda hjälpmedel. En av eleverna var känd för sin oro att glömma något och han brukade ofta vid lektionens slut fråga läraren vad som gällde för nästa lektion. Vid ett tillfälle avslutade lektor Cantell en lektion med att berätta för klassen att nästa gång skulle det bli sexualundervisning. Den nämnde eleven funderade inte närmare över detta utan räckte sin vana trogen upp handen och frågade vad som skulle medföras. Han satt långt fram och märkte inte reaktionen i klassen. Händelsen blev dock ett bestående minne hos klasskamraterna. Vid ett studentjubileum drygt 40 år senare fick han veta att de fortfarande mindes episoden och hur de hade vridit sig i bänkarna av dämpade skrattkonvulsioner.
Lektor Cantell var en mycket snäll och vänlig person både som lärare och människa i allmänhet. Han behöll alltid lugnet under lektionerna och hade alltid en mycket stor tolerans mot elevernas beteende. Man minns dock, med en viss munterhet, att han en enda gång hade en blixtrande uppgörelse med en elev. Denne elev var prästson och känd som en from kyrklig ung man. Men att han kunde hitta på hyss visade han även senare i livet som präst då han kom att bli en mycket välkänd och mycket kontroversiell högkyrklig talesman.
En snöig vinterdag kom en rad elever intågande till lektionssalen aningen sent efter andra ringningen. Sist i raden kom den omtalade eleven bärande på ett schackbräde, högt upplyft, ungefär som en servitör som bär på ett stort fat. På brädet fanns en stor prydlig pyramid byggd av snöbollar. Man undrar verkligen hur eleven hade planerat fortsättningen av lektionen. Men lektor Cantell, som vanligen var ganska sävlig, reagerade blixtsnabbt till allas stora förvåning. Han for upp från katedern och rusade fram till eleven. Han knöt sina nävar, böjde huvudet och överkroppen som en slugger och pucklade på eleven i bästa Ingo-stil. Schackbrädet flög upp i luften och snöbollarna spreds över klassrummet. Lektor Cantell avbröt matchen när den mycket förvånade eleven var golvad. Han kunde dock resa sig helt oskadd. Vi hade aldrig sett något liknande från lektor Cantells sida. Lektor Cantell vann våra, och även den utslagne elevens, hjärtan. Det blev ett mycket färgstarkt och fint minne från skoltiden.
Här kan tilläggas ytterligare en situation som beskriver Calle Cantell som en snäll och vänlig lärare utöver Björn Looströms berättelse. Vid slutet av terminen förekom det att flera elever gick fram till Calle och framförde sina önskningar. – Jo, magistern, jag hade tänkt mig ett litet ”a ”som betyg. Efter att ett flertal elver ställt samman önskan svarade Calle. – nej nu har jag delat ut så många små ”an”, så nu kan jag inte utlova flera.