David Holmert

David Holmert

David Holmert föddes 1890 i Värmland och kom till Burs på Gotland som ”sommarbarn” 1903. Han blev kvar på Gotland och tog värvning 1908 i armén, där han avancerade till furir. Holmerts stora intresse var fotografering och 1918 köpte han sin första kamera, då 28 år gammal. Två år senare öppnade han fotoaffär på Adelsgatan 32, ”D. Holmert pappershandel & fotografiskt magasin”. Under den närmaste tiden fotograferade Holmert en stor del av den tidens Gotlandshistoria. Andra världskrigets utbrott 1939 kom dock att förändra Holmerts fortsatta verksamhet i stor utsträckning. Som militär blev Holmert inkallad till tjänstgöring, den s.k. beredskapen, vid I 18 under 3,5 år, där han kom att avancera till fanjunkare. Under sin frånvaro fick han lämna över verksamheten i butiken till sin hustru Astrid.

Enligt den tysk-sovjetiska icke-angreppspakten, som ingicks den 23 augusti 1939, fick Sovjetunionen fria händer i Baltikum. I mitten av juni 1940 ockuperades Estland, Lettland och Litauen av sovjetiska trupper. Kort därefter införlivades de tre staterna med Sovjetunionen. Den 22 juni 1941 inledde Tyskland operation Barbarossa – det stora fälttåget i Sovjetunionen. Under hösten 1941 blev fälttåget en stor framgång för Tyskland. De baltiska staterna, Estland, Lettland och Litauen, som hade varit ockuperade av Sovjetunionen sedan sommaren 1940 ockuperades nu istället av Tyskland. När kriget sedan vände och Sovjetunionen återtog de baltiska staterna fick befolkningen det mycket svårt. Avrättningar och massdeportationer förekom i stor utsträckning. Det blev starten till den stora flyktvågen med över 30 000 människor som flydde från de baltiska staterna och som tog sig med båt över Östersjön till Sverige under åren 1943-1945. Ungefär 10 000, en tredjedel av flyktingarna, tog sig till Gotland, 6500 ester, 3500 letter och 240 litauer.

David Holmert kom att intressera sig för balternas ankomst till Gotland och för den mottagning de fick av öns befolkning. Genom sin militära tjänst fick han möjlighet att vara med när balterna anlände och senare träffa dem i olika sammanhang, och han hade hela tiden sin kamera med sig och kunde på så sätt dokumentera mycket av händelseförloppet kring balterna med bilder, som gör att vi i efterhand kan få en inblick balternas tid på Gotland. David Holmerts fotosamling från den tiden blev en skatt av stort dokumentärt värde.

David Holmerts son Bengt-Göran Holmert var vid tidpunkten för flyktingmottagningen i övre tonåren och han kom att ta mycket starkt intryck av dessa händelser. Han var bland annat en flitig landstormspojke i U 27 och upplevde aktivt beredskapstiden. Eftersom han var duktig i både engelska och tyska kom han att utnyttjas som tolk i Frälsningsarméns hus vid Mellangatan, där flyktingarna togs om hand. Här fick han sina första baltiska kontakter.

Den mycket farliga flykten på ungefär 170 kilometer gjordes i båtar, som ibland var på gränsen till sjödugliga. Samtidigt var havet fullt av både tyska och ryska fartyg. Om man syntes eller hördes var det lika med döden. Det berättas om en liten flicka som lades i en vattentank för att barnskriket inte skulle avslöja båten, men när locket öppnades hade barnet kvävts. Hon begravdes senare vid Hemse kyrka. Många som sökte sig till freden i Sverige hann aldrig fram och drabbades istället av ett tragiskt öde på Östersjön. En kvinna som steg iland tryckte sitt lilla barn mot bröstet för att ge det värme, men barnet hade dött av kylan på havet. Resan var farofylld och när flyktingarna äntligen möttes av svenska båtar eller nådde land kunde de äntligen andas ut. Många landade i Slite, beroende på att skorstenarna på cementfabriken syntes på långt håll och blev vägledande för sista biten till land. På Gotland möttes de ofta av frivilliga och David Holmert fanns där med sin kamera. Han förevigade de ofta enkla träbåtarnas ankomst, flyktingarnas sovplatser, deras läkarbesök och när gotlänningarna öppnade sina hem.

Bengt-Göran Holmert

När David Holmert dog 1951 fick Bengt-Göran ta över affären efter fadern och Bengt-Göran började samtidigt bearbeta den stora mängd material som pappa David efterlämnat. Han började med att göra utställningar i skyltfönstret på Adelsgatan 32, som väckte stort allmänt intresse, vilket i sig gav nya kontakter och ökad information om utställningsmaterialet. Till en början var det svenskar, som mindes sin beredskapstjänst, men 1964 kom också en representant för esterna i Sverige och tittade på bilderna i skyltfönstret, vilket kom att förändra Bengt-Görans engagemang för balternas sak. Kontaktnätet med dem som drabbades av den sovjetiska och tyska ockupationen kom att vidgas, inte bara till balter utan också till tyskar, bl.a. en som varit Gebietskomissar på Ösel. Därmed fick Bengt-Göran även en inblick i tyskarnas påverkan på händelserna för balterna.

Genom utställningen kom Holmert i kontakt med personer som drabbats av den s.k. baltutlämningen 1945-1946. De som berördes på Gotland var i huvudsak några letter, som under 1945 varit internerade i Havdem. Det stora flertalet av flyktingarna till Sverige berördes inte utan det var soldater som Sovjetunionen begärde att få utlämnade. Det rörde sig om 2700 tyska soldater som flytt till Sverige och 167 baltiska soldater som kämpat för tyskarna och sedan också lyckats ta sig till Sverige. Den svenska regeringen hade gått med på utlämnandet, men hållit det hemligt. När det blev känt uppstod starka reaktioner mot beslutet, kanske inte så mycket gällande utlämnandet av de tyska soldaterna utan mera de baltiska. Ryssarna ansåg att balterna var ryska medborgare, som flytt landet och därmed var landsförrädare, medan de i Sverige ansågs som offer för Sovjetunionens brutala maktpolitik, som genom utan provokation ockuperat hela Baltikum.

Manifestationer för balternas sak organiserades på Norrmalmstorg i Stockholm och Bengt-Göran Holmert gjorde det i Visby. Efter kontakt med bl a biskop Tore Furberg och med hjälp av komminister Eva Stibe ordnade han också förböner i domkyrkan på måndagar under åtskilliga veckor. De gotländska massmedierna spred budskapet och Holmerts arbete blev alltmer uppmärksammat, bl a av justitieministern Laila Freiwalds. Hennes far hade flytt just till Gotland. Utlämnandet av soldaterna genomfördes av den svenska regeringen trots alla protester. De tyska soldaterna utlämnades under månadsskiftet november-december 1945 och blev alltså krigsfångar i Sovjetunionen och balterna överlämnades i omgångar under december till den 25 januari 1946. På grund av hungerstrejk och sjukdomar kom endast 146 av de 167 soldaterna att sändas iväg till väntat fångenskap.

På Bengt-Göran Holmerts initiativ uppsattes en minnestavla i domkyrkan. Den föreställer flyktingar i en öppen båt på ett stormigt hav. Den finns i samma kor, där de omkomna från Hansakatastrofen har fått sin minnestavla. Estlands president Lennart Meri kom till den högtidliga avtäckningen, våren 1995.
För Bengt-Göran Holmert blev förvaltningen av faderns fotoarkiv en livsuppgift, som fyllde honom med glädje och stolthet. Med sitt handikapp kämpade han oförtrutet med att få en bok, ”Flykten till Gotland 1943-1945”, utgiven. Tryckningsbidrag var utlovat, när boken blev klar och utgiven. Bengt Göran intresserade sig för andra världskriget mer än de flesta andra och tillsammans med vänner reste han och frun Ellen Holmert till Tyskland flera gånger. Där såg de spåren efter kriget. – De såg eländet efter alla bombningar och jag tror att han såg farfars bilder annorlunda efter att han varit där, berättar Davids  barnbarn Hans-Christer Holmert långt senare.

Stort arbete har Bengt-Göran Holmert även lagt ned på dokumentation av beredskapstiden på Gotland. 1989 hade han en uppmärksammad utställning, ”Beredskapsåren”, på Gotlands Fornsal. Från början var han inriktad på att ge ut en bok om detta material, men det arbetet har fått vila i avvaktan på att boken om balterna kunde bli klar. Landsarkivet i Visby har länge visat stort intresse för Holmerts fotoarkiv och var för några år sedan berett att inköpa det. Så länge Bengt-Göran Holmert arbetade med det, ville han dock ha kvar det i sin ägo. Han hade ändå träffat ett avtal med landsarkivet, som borgar för att det blir väl bevarat för framtiden. År 1999 gav Bengt-Göran ut boken om beredskapsåren tillsammans med sin hustru Ellen med titeln ”Gotland under beredskapsåren 1939-1945”. Boken innehåller stort bildmaterial och forskningar om människorna på faderns bilder samt vilken roll Gotland hade under andra världskriget. Boken innehåller också personliga texter skrivna av flyktingarna, vilka i några fall kom att bli hans vänner. Året efter det att boken kommit ut dog Bengt-Göran Holmert, den 7 juli 2000.

Bengt-Göran Holmert var en man med ett varmt hjärta. Han inspirerade andra att ställa upp för saker, som han kände för. Ett exempel – utöver de ovan nämnda – var, att han 1993 tog initiativet till en minnesandakt i Sproge kyrka över en brittisk flygare, vars kropp 50 år tidigare flutit i land på kusten nedanför. Denne hade deltagit i det första stora bombanfallet mot den tyska robotbasen i Peenemünde. Flygarens änka och den brittiska ambassadens flygattaché med anhöriga deltog, liksom naturligtvis prominenta representanter för län, kommun och militärkommando.

Syskonen Hans-Christer, Lena och Peter Holmert

Här kunde berättelsen om David Holmerts och Bengt-Göran Holmerts arbeten med att levandegöra de baltiska flyktingarnas öden på Gotland tagit slut. Men mer material efter David och Bengt-Görans arbeten dök oväntat upp på vinden, där Bengt-Göran och hans fru Ellen hade bott. Bent-Göran och Ellen Holmerts barn, Hans-Christer, Lena och Peter hittade ovärderliga skatter, när de började städa ur lägenheten efter deras mamma Ellen, då hon flyttade till ett demensboende. Hela tiden under städningen dök det upp undangömda bilder från deras farfar fotografen David och nedtecknade historier som deras far Bengt-Göran gjort under sina efterforskningar.

Genom fynden på vinden har syskonen mer eller mindre ärvt ett kall att ta vara på det omfattande material som dykt upp direkt i deras vardag. De känner ansvar att förvalta kulturarvet, som deras farfar David Holmert och far Bengt-Göran lämnade efter sig. Allt dokumenterades mycket noggrant och skrevs ner på lappar, men nu gäller det att hitta rätt i faderns system, förklarar Hans-Christer för Gotlands Allehandas reporter vid ett besök hemma hos syskonen maj 2018. Ledtrådar till bildernas historier hittas i böcker, urklipp och bland undanstoppade negativ och bilder. Det gör att sorteringen är en lång process, som nu pågått i flera månader, men syskonen Holmert vill inte riskera att något viktigt går förlorat. – Det dyker upp nya saker hela tiden. Det finns ännu ett förråd där uppe, säger Hans-Christer Holmert utan att veta vad som döljer sig på översta våningen.

På andra sidan Östersjön är kännedomen om David Holmerts bilder mycket större än vad den är på Gotland eller i Sverige, enligt Lena och Hans-Christer Holmert. Nyligen var de i Riga för att tillsammans med det lettiska presidentparet och det svenska kronprinsessparet för att visa en del av bilderna på nationalbiblioteket och Lettlands nationella konstmuseum. De gotländska bilderna visades i samband med landets officiella 100-års firande. Vid ett tidigare Rigabesök träffade Lena Holmert en man som blev utlämnad av Sverige till Sovjetunionen i den kritiserade Baltutlämningen 1946. Mannen hade hjälpt flera flyktingar att ta sig till Sverige och anlände själv med en av de sista båtarna som kom till Gotland. Men efter att han skickats tillbaka till Sovjetunionen deporterades han till Sibirien, där han satt fånge under lång tid.

– Han kramade om mig och tackade för allt som farfar hade gjort och att vi för informationen om händelserna vidare. Med tanke på vad han självt gått igenom kan jag knappt förstå att han tackade mig? Det var så starkt, säger hon.

Efter Baltutlämningen var det många av flyktingarna som var rädda och inte vågade stanna i Sverige. En stor del av dem flydde vidare till Kanada där de bosatte sig i Vancouver. Där finns det ett stort intresse för baltflyktingarnas historia. – Vårt nästa steg är att försöka få till en utställning där och översätta pappas bok till engelska, avslutar Hans-Christer Holmert. Med landsarkivet har de pratat om att göra fotosamlingen, som innehåller flera tusen bilder, tillgänglig för allmänheten och forskning, helst ett digital arkiv. Bilderna känns viktiga.