Karin Kopf

Det här är berättelsen om Karin Kopf, möbelhandlarens dotter från Visby, som av en slump fick ett helt annat liv än hon kunde ha fått på Gotland, på grund av att hennes farföräldrar ville hjälpa nödlidande personer under första världskriget. Men det handlar också om Karins son Björn Kopf och om balttyskarna, som hamnade i kläm när Hitler och Stalin delade upp Östeuropa mellan sig.

Dit vinden bär oss 
Det är Karins son Björn som ger oss en inblick i Karin och hennes familjs öden och om balttyskarnas kamp i sin bok ”Dit vinden bär oss”.  Kärnan i berättelserna har Björn baserat på de 70 brev Karin skrev från Polen till sina föräldrar i Visby under andra världskriget. Stommen har kompletterats med släktens och vänners minnen och om Karins inspelade hågkomster från den tiden.

Karin Kopf, möbelhandlarens dotter 
Karin Maria Löfqvist föddes 1910 i Visby och hon var bara 5 år gammal när farfar Carl Axel Löfqvist dog. Axel hade ett tiotal år tidigare startat Ax Löfqvist möbelaffär på Adelsgatan 9 i Visby. Farmor Engel fick nu ta hand om affären med hjälp av sina barn. Men familjen tog också hand barn från det krigshärjade Wien efter första världskrigets slut 1919. Axels son Carl Löfqvist fick ta över möbelaffären 1929. Carl och han hustru Maria hade då redan sex barn, alla döttrar, däribland Karin, nr tre i ordningen, och som då var 19 år. Karin hade fått vänner bland de barn familjen tagit hand om och hon reste till Wien för att träffa sina vänner. Här i Wien träffade Karin 1931 René Kopf. Han hade åkt till Wien för att utbilda sig till civilekonom och snart blev de ett par. Karin stannade därför kvar och hon gifte sig 1937 med René. Året därpå föddes deras dotter Ann-Kathrin och de åkte till Renés hembygd i Estland och bosatte sig i Reval, för att starta ett familjeliv i lugn och ro. Men lugnet blir kortvarigt.

Reval i Estland 
Andra världskriget står för dörren och Stalin gör upp med Hitler i en ”icke angreppspakt” genom att dela upp Östeuropa mellan sig. Estland hamnar nu i Stalins intressesfär. René hade tyska som modersmål och hans far var balttysk guldsmed i Tallin. De betraktades som tyskar och snart blev det klart att det var farligt för dem och andra balttyskar att stanna i Estland. Det blev bråttom att lämna Estland för att ta sig till västra Polen, till den tyska delen av landet. Det var hit som balttyskarna erbjöds att flytta, till den del i Polen som Tyskland nyligen erövrat. Hela Renés släkt lämnade sitt land tillsammans med 84 000 balttyskar och bosatte sig i det nya landet i Warthegau. Här i Warthegau i staden Poznan i västra Polen föddes 1940 Karin och Renés andra barn, Björn Kopf, mitt under andra världskriget.

Tiden i Poznan 
Estland, Lettland och Litauen blev sovjetrepubliker och västa Polen blev tyskt område. Balttyskarna blev fast i sitt nya land som ”Eingebürgert”, neutraliserade tyskar. Karin höll kontakt med sina föräldrar och härifrån skrev hon de 70 omnämnda breven till sitt gamla hem i Visby, brev som bevarats. René hade i Reval hunnit komma i gång med en kylteknisk firma, och han lyckades på nytt bygga upp en sådan firma för andra gången nu i Poznan. När Tyskland vände sig mot Sovjetunionen blev många balttyskar inkallade till armén. Språkkunskaper behövdes i kriget när tyskarna besatte de baltiska staterna, och René fick lämna sin firma, när även han blev inkallad. Han hamnade som vicechef på de estniska öarna. Karin fick nu klara sig själv med barnen och firman. Som väl var bodde de bra i en villa som de så småningom fått disponera. En polska, Sofia, blev barnens räddning, när hon blev hemhjälp och andra mamma och kunde ta hand om barnen när Karin jobbade. Någon möjlighet att ta sig till Sverige fanns inte.

Släkten Kopfs rötter 
I Tyskland och förstås också i den vid den här tiden tyska delen av Polen pågick utrensning av judar. Släkten Kopf var tvungna att söka sina rötter för att bevisa att de inte hade något judiskt påbrå. Det visade sig att släkten ursprungligen kom från byn Oskau i Böhmen. Renés far Joseph var dock född i Warszawa och hade via Dorpat och S:t Petersburg etablerat sig i Tallin som guldsmed.

Flykten från Poznan 
Tyskland fick så småningom stora problem i Sovjetunionen och ryssarna tågade västerut för att nå så långt åt väster som möjligt när Tyskland till slut skulle falla. Bomberna började plötsligt helt oväntat att falla över Poznan och alla försökte fly västerut undan ryssarna. För den femårige Björn blev de första minnen från barndomen en skräckupplevelse. I boken ”Dit vinden bär oss”, berättar Björn om hur familjen till slut måste fly mitt i natten. ”Vi sitter i bilen och ska ta farväl av Sofia, som var min älskade extra mamma. Sofia grät och alla var rädda och allvarliga. Det var en stjärnklar natt och jag såg Vintergatan för första gången. Vi kom med bilen till järnvägsstationen, där det rådde trängsel och kaos. Det var bråttom att komma ombord, så vi barn lämpades in genom ett kupéfönster. Tåget avgick innan alla i vår grupp hunnit komma ombord”.

Väntan i Lübeck 
Med tåget kom Karin och de båda barnen till Lübeck. Här fick de stanna tills vidare utan att veta vad som skulle hända. Folke Bernadotte fick i februari 1945 i uppdrag att evakuera danska och norska koncentrationslägerfångar som suttit internerade i Tyskland. Karin Kopf ställde sitt hopp om att familjen skulle kunna åka med de vita bussarna till Sverige, och hon och barnen gick varje dag till svenska kyrkan i Lübeck för att äta soppa och läsa namnen på det anslag där de utvalda för utresa skrevs upp. Inte heller Lübeck var det säkert att vistas. Brittiska bombplan attackerade staden hela tiden. ”Vi räddade oss en gång genom att fly in i porten till en kommandocentral.”

Konferensen i Jalta 
Under tiden Karin satt fast i Lübeck i väntan på besked, ägde konferensen i Jalta rum. Franklin Roosevelt, USA, Winston Churchill, England, och Josef Stalin från Sovjetunionen samlades i Jalta på halvön Krim den 4-11 februari 1945, med syftet att planera framtiden för Europa efter kriget. Kriget var ännu inte slut, men deltagarna var övertygade om att Tyskland skulle falla när som helst. I praktiken blev resultatet att man ritade om kartan i Europa och skapade järnridån. Björn Kopf menar att konferensen i Jalta blev balttyskarnas undergång. De hade nu ingen möjlighet, varken att stanna i Polen eller att återvända till Baltikum. Stormakterna gjorde upp över huvudet på folkgrupper utan hänsyn till följderna. ”Nuär den balttyska kulturen upplöst och balttyskarna är spridda över hela världen. Det var viktigt för mig att skriva, för historien om balttyskarnas öden är inte tidigare berättad i Sverige”.

Oviss väntan 
Den 4 april 1945 kom Karin med barnen Ann-Kathrin och Björn med de vita bussarna till Malmö. Efter en tid på fastlandet lyckades familjen ta sig till Visby och till Karins föräldrar. Men familjen viste inte vad som hänt med maken och pappan René. Under ett halvår levde de i ovisshet om Renés öde. Levde han eller hade han omkommit i kriget? Karin gick till en professionell spågumma på Klinten, Desideria Wiberg. ”Hon kallades Dessan och sa att pappa var vid liv”, berättar Björn. Det visade sig att René Kopf med liten marginal undgått att deporteras till Sibirien som krigsfånge. I stället hamnade han som krigsfånge hos ryssarna i Tjeckien. Hösten 1945 överlämnade ryssarna ansvaret för krigsfångarna till tjeckiska myndigheter, och René Kopf fick möjlighet att via det svenska konsulatet skicka ett livstecken till Sverige.

Familjen Kopf åter samlad 
I februari 1946 kom René Kopf till Sverige. ”Jag minns när vi tog emot honom på Visby flygplats. Pappa var mager, nedgången och totalt slutkörd”. Björn berättar också om en galen idé att René skulle återfå hälsan genom att cykla och campa på Sudret, vilket istället förvärrade tillståndet. Men familjen var åter samlad och kunde samla krafter och läka sina trauman från kriget hemma hos Karins föräldrar i huset på Adelsgatan 9. Björn fick nu lära sig gotländska av barnen på gården.

Tredje gången gillt 
René Kopf hade drivit företag som specialiserat sig på kylteknik både i Tallin och i Poznan. När han senare hittade en ledig butik med lägenhet i Huskvarna flyttade familjen från Visby till Huskvarna. Efter en olycklig tid som anställd flyttade familjen senare till Jönköping, där René byggde upp sin kyltekniska firma för tredje gången och denna gång fick han behålla det han skapat. Björn fick nu möjlighet att ta studenten i Jönköping.

Jobb och terapi 
Björn åkte sedan till Zürich för att utbilda sig till arkitekt vid tekniska högskolan. Men barndomsminnena förföljde honom och han gick i terapi för att få ordning på livet. I Visby fick Björn Kopf jobb som stadsarkitekt och senare planchef på Gotland. Men det fanns hela tiden en oro i kroppen hos Björn från obearbetade barndomsminnen och ständiga uppbrott. Han trivdes inte som kommunalanställd, sa upp sig och ägnade sig åt att förvalta familjens industribyggnad i Jönköping.

Gamla minnen 
Efter de baltiska staternas frigörelse fick de som drivits på flykt möjlighet att återkräva sina ägor. För Björn Kopfs del gällde det ett stort patricierhus  i Tallinn. ”1992 var jag fullt sysselsatt med annat, och inte intresserad av ett förfallet hus i Tallinn. Den blev statlig egendom, och det har jag inte ångrat. Huset är numera ett hantverkshus”, säger han, och berättar att en del av de pressar som farfar använde ännu står kvar i källaren. Släkten Kopf är dock inte bortglömd i Estland. 2004 arrangerade Björn en utställning om sin farfar Joseph Kopf i Tallinn, som framhålls som en av det självständiga Estlands främsta guldsmeder. Björn har också senare besökt många av de platser han upplevt som barn.

Hemma är Gotland 
Med ursprung i Böhmen, rötter i Estland och minnen från flykten genom Polen och Tyskland, plus några års utbildning till diplomarkitekt i Schweiz, arbete i Visby och Jönköping, kan man undra var Björn känner sig hemma. ”Jag har i högsta grad en gotländsk och svensk identitet”, säger han. Björn Kopf bor nu med sin fru Birgitta Kopf på Nygatan 33 i Visby.

Fri från mitt trauma 
”När jag sålt fastigheten i Jönköping fanns tid att sammanfatta livets händelser genom att skriva en bok. Den som har upplevt kriget med den egna kroppen glömmer det aldrig. Min mammas livsöden och släktens historia är också berättelsen om balttyskarnas öde. Denna urgamla kulturbärande minoritet var i Estland och Lettland vad finlandssvenskarna varit för Finland. Nu är den upplöst och spridd över hela världen. Historien om balttyskarnas exodus är oberättad i Sverige. Med originaldokument förklarar jag det dramatiska skeendet i vårt närområde”. Mitt i detta skeende har familjen flackat runt ”Dit vinden bär oss”. ”Nu har jag skrivit mig fri från mitt trauma”.