Tektor

Det går inte att berätta om Tektor utan att också ta med berättelsen om Hjert. De två tjuvarna, som startade sina bottsliga banor var för sig, kom så småningom att sammanstråla, och därefter bildade de ett kompispar, som mycket väl skulle kunnat kallas ”Firma Hjert & Tektor Inbrottspecialister”. De kom att bli ett av Sveriges mest omtalade brottspar.

Conrad Tektor Lundqwist Pettersson

Tektors familjeförhållande
Conrad ”Tektor Lundqwist” Pettersson, även känd som Konrad Pettersson Tecktor (och även Tector), var son till statardrängen Johan Peter Tektor (1797-1876) och hans hustru Brita Lena Vallenström 1798-1881). Konrad Tektor föddes den 30 april 1838 (död 18 maj 1876) på Rehnstads säteri i Svanhals socken i Östergötland. Konrad hade ingen bra uppväxt och kriminaliteten fanns i familjen redan från början, eftersom både hans far och bror var inne på den kriminala banan. Redan om liten gjorde han sig känd för en mängd småknep. År 1860 gifte sig Konrad (22) med den åtta år äldre Ulrika Charlotta Andersdotter (30) och två månader efter bröllopet föddes deras första barn, en son som fick namnet Carl Fabian. I september 1862 fick de en dotter, som dog efter två månader och i september året därpå en son, som dog sex år gammal (1869).

Han begick sitt första inbrott, som lyckades väl, vilket då ledde till nya inbrott, med följd att han snart åkte fast. Han blev dömd och fick sitta av sitt första straff i Visby cellfängelse (Sjumastarn).

Tektor hamnar på Långholmen
Efter avklarat straff i Visby tog han sig åter till Stockholm. Där fortsatte han på den brottsliga banan med åtskilliga inbrott och även mordbrand. Han hade till sist en lång rad med rån och stölder bakom sig och det sägs att han (även fast han satt långa tider i fängelse) ändå hann med att stjäla ihop för närmare en miljon kronor, vilket på den tiden var otroligt mycket pengar. År 1869 dömdes han till fem års straffarbete på Långholmen för stöld, mordbrand och förfalskning.

Långholmen cellfängelse
”I som inträden här, öfver gifven allt hopp!” Så står det på porten till Dantes helvete. Så tycker signaturen C.R., som har skrivet en sann skildring om Hjert och Tektor, att det borde ha stått över alla portar till våra fängelser på 1800-talet (skildringen kunde köpas för 25 öre). Till Långholmen inträdde Tektor 1869. Författaren skriver vidare om våra fängelser: ”Han inträder bland menniskor, hvilka i följd af egen brottslighet och samhällets vanvårdnad äro dömda till fängelse för viss tid och till samhällets förakta för alltid.” Här på Långholmen i Stockholm sammanstrålade Hjert och Tektor, ett lyckligt och olyckligt sammanträffande.

Gustaf Adolf Eriksson Hjert

Hjerts val av levnadsbana
Hjert var född 1844 i Hogsby socken i Kalmar län. Han var son till soldaten Erik Hjert. Till skillnad från Tektor kom han från ett hem med ordnande förhållanden. Han ansågs dock vara lynning. Det visade sig snart att han var förtjust i granna och dyra kläder. Hjert hade ambitionen att bli något. Vid 18 eller 19 års ålder begav han sig till Stockholm för att bli militär. Deras vackra kläder lockade honom och genom att förfalska ett prästbetyg blev han antagen till Svea artilleriregemente. Hjert hade svårt att ta order och följa militär disciplin. Snart visade det sig att livet som soldat inte passade honom. Soldaten skall lyda och tiga, men Hjert med sin lynnighet passade inte in i detta mönster. Han ville synas och höras. Han drack inte som de övriga soldaterna och därför blev han inte omtyckt som kompis. Han funderade mycket över hur han skulle kunna befria sig från artilleriet. Till slut bestämde han sig för att stjäla.

År 1867 begick han sitt andra inbrott och sannolikt gjorde han flera stölder innan han åkte fast. Han nekade men blev till sist dömd till fem års straffarbete på Långholmen, ett väldigt hårt straff för ett antal stölder, och med ungefär samma på längd på straffet som för Tektor.

Planerna i stenbrotten

Hjerts och Tektors sammanstrålning var en märklig slump. De var ganska lika varandra till utseendet, samma längd, ungefär lika gamla, hade begått samma typer av brott och de hade fått samma strafftid. Deras tidigare yrken, inom murarbranschen och som bergsprängare gjorde att deras straffarbete blev förlagt till stenbrotten på Långholmen. Här fick de gott om tid att planera för framtiden. Tektors framtid var att ta sig till Amerika som hans bror gjort 1873. Hjert var mer inne på hämnd mot samhället. Ovan nämnda signatur C.R. uttrycker hur resonemanget gick. – ” Här utbildades Hjerts banditlynne. Här svor han samhället ett osläckligt hat, detta samhälle som endast vet att straffa, men ej att upprätta; här rufvade han på planer, liksom roffågeln rufvar på sina ägg. Allt vad han tänkte anförtrodde han åt Tektor. Han fann i honom alltmer sin like i samvetslöshet, och när det gällde öfverdåd. Här bland stenbrotten öfverenskommo de om flykt. Marschrutan om plundringar var redan utstakad.”- . Hjert lyckades verkligen fly, men blev snart ertappad och återförd till Långholmen. Den 7 februari 1874 hade Hjert suttit av sitt straff. Hans avsikt var nu att stjäla, inte vad som helst utan guld och silver var det som gällde. Han reste till Småland. Från en guldsmed i Oskarhamn lyckades han stjäla en hel del och i Jerna och Ramsta socken blev det mera av de värdefulla metallerna. Han ställde färden åter till Stockholm och gömde en del av det stulna under en stor sten på Stora Essinge, vilka han senare hämtade och sålde till mindre nogräknade tjuvköpare. Den 16 juli 1874 var Tektors strafftid slut och nu skulle de åter träffas.

Guld och silver, bly och död

Guld och silver
Hjert väntade redan på Tektor vid ett illa beryktat ställe på Norrlandsgatan och på kvällen träffades de. Nu skulle planerna uppgjorda i stenbrottet på Långholmen sätta i verket. Det riktiga livet väntade, banditlivet och inte det trista fängelselivet. Det tog sig till Småland och senare till Östergötland. Åtskilliga guldsmedjor och smyckesaffärer fick påhälsningar och ge bidrag till tjuvarna. De var mest ute efter guld och silver. På dagarna höll de som riktiga stigmän till i läger i skogarna. Både i Motala och i Svanhals (Tektors födelsebygd) fick många släppa ifrån sig värdesaker. De stal inte brännvin eller konjak men väl champagne och sherry, samt vid behov mat. De ville vara klara i huvudet vid räderna, men lite firande efter framgångsrika nätter med champagne gav en extra belöning.

Bly
Men det riktiga kapet väntade. Planerna uppgjorda på Långholmen med att röva posten skulle ge så bra utdelning, att de kunde skaka av sig all förtret från Sverige och ge sig iväg till Amerika. Det var med detta mål i tankarna som de en natt från löjtnant Forsbeck i Ekeby tillgrep ett bakladdingsgevär och ett mynningsgevär, bägge med dubbla pipor. De behövde också ammunition till gevären och for till Norrköping. Där inhandlade de krut och hagel i en bod och bly till kulor i en annan bod. Från Norrköping tog de tåget till Norsholm den 18 augusti och därifrån blev det ångbåt till Motala. Den 20 augusti fortsatte färden med tåg till Sparreholm och vidare till Malmköping. Utanför Malmköping gömde de gevären i en backe inlindade i vaxduk. Nära Malmköping bröt de av en del av en takränna att ha som smältdegel för att kunna stöpa kulor. Under natten inne i den djupa skogen började de nu att stöpa kulor i månens sken. Det gick till så att en pinne skars till nära pipans diameter och omlindades med papper. Pinnen fördes ner i sand och drogs försiktigt ut. I hålet hälldes sedan det smälta blyet, och när det stelnade hade man en lagom stor kula. När det hela var klart vidtogs skjutövningar för att träna upp säkerheten. Papperslappar sattes upp som måltavlor. När träffsäkerheten var tillfyllest var mördarduon Hjert & Tektor redo.

och död
Postdiligensen skulle enligt planerna stoppas vid den grind som den passerade på väg mellan Sparreholm och Eskilstuna. Hjert skulle ta plats på vänstra sidan och Tektor på högra sidan av grinden. Det var nu den 31 augusti och de vaktade med laddade gevär, men när de var på plats hade postvagnen redan passerat. Posten hade färdats med kärra, men bovarna hade väntat på en diligens. När situationen blev klar för dem, förflyttade de sig en halv mil åt Eskilstuna för att där anfalla posten med stakar. Postkärran kom mycket riktig, men åtföljdes av en annan vagn, så de vågade inte gå till anfall. Hela planen hade börjat med otur och det tycktes som om alla makter var emot dem. De beslöt att återvända till det första stället och bedömde att de inte kunde vara kvar så länge i området. De hade redan observerats verkade det som. Klockan halv tolv på natten var de åter på plats när den förväntade vagnen äntligen närmade sig. Det var en täckt vagn och Hjert och Tektor trodde det var postvagnen. Mot grindens stängselklinka hade de lagt en stor sten, så att det inte skulle gå så lätt att öppna grinden. När vagnen stannade avlossade Tektor ett skott mot körsvennen som missade. Hjert sköt då ett nytt skott som träffade och körsvennen, som stöp baklänges till marken. Mannen inne i vagnen sträckte ut en arm och tog tömmarna. Tektor sköt nu sitt andra skott och träffade armen. Hjert sköt samtidigt sitt andra skott i riktning mot vagnens suflett. Rop på hjälp hördes nu inifrån vagnen. Hjert laddar då kallblodigt om sitt gevär och sände iväg ännu ett skott mot vagnen. Ödet nycker! Ännu en vagn kommer nu körande mot grinden. Det är en kärrvagn och det är posten.

Offren Upmark och körsvennen

Mördarduon hade misslyckats. De hade anfallit fel åkdon och mördat gagnlöst. Inifrån vagnen hördes kvidande rop på hjälp. Hjert och Tektor fann det bäst att gömma sig. De hörde mannen i vagnen säga att rövarna var i närheten. Körsvennen på postkärran satte av i högsta fart allt vad tygen höll. Rövarna hade säkert kvar kulor och det var bäst att rädda sig. Hjert ville att de skulle undersöka vagnen, om det fanns något värdefullt att roffa åt sig, men Tektor ville inte. De hade gjort en hemsk gärning till ingen nytta. I vagnen låg ingenjör Upmark döende, en familjefar, energisk och framstående. Enligt faderns önskan skulle han ta över driften av familjegodset Hammar gård i Västerhaninge socken. Han utförde många resor i samband med bygget av Oxelösund – Flen – Västmanlands Järnvägar, där han var driftsingenjör. På marken låg körsvennen August Larsson död skjuten i halsen. Rövarna gav sig i väg med bössorna i händerna mot Flens järnvägsstation. Solen hade precis börjat gå upp och de la sig på en höskulle för att sova. Postkärran hade tagit sig en bra bit från olyckstället och stannat vid en bondgård, Nafvesta. Husbonden på hemmanet, Anders Eriksson, beslutade att ge sig till platsen för händelsen, när han fått höra det allvarliga i överfallet. Trots protester från övriga i familjen över hur farligt det kunde vara, gav han sig iväg för att se om han kunde hjälpa de skjutna. Han fann körsvennen död och Upmark allvarligt skadad med väldiga plågor. Han tog med båda två och åkte tillbaka till hemmet. Upmark dog under väldiga plågor i Erikssons hem.

Hjert & Tektor, inbrotsspecialisterna

Bankrånarna
Nu kunde man tro att Hjert och Tektor skulle försöka att gömma sig och ligga lågt en bra tid efter det hemska dådet. Men så blev det inte. De fortsatte med sina dåliga gärningar och tycktes resonera att nu fanns det inga spärrar längre för vad som de kunde utföra. De gjorde under den närmaste tiden efter dådet småstölder här och där, sov under nätterna i någon lada eller i skogen. Den 10 september anlände de till Motala för att göra inbrott i banken. Lite otur hade de med sina försök till bankrån och det berodde väl också på att förberedelserna var obefintliga. De tog sig in i banken med en falsk nyckel och kom in i en tambur, som ledde vidare till banklokalen. Precis när de var på väg till lokalen kom vaktmästaren in och de lyckades gömma sig i förstugan, det var på kvällen och mörkt inne. De vågade inte fortsätta med rånet och drog sig tillbaka. Nu fortsatte de med lite småstölder här och där och tog sig till Oskarshamn. Här skulle det stora kapet göras. Den 18 september kl 12 på natten var det dags. Hjert och Tektor hade förstås övat upp sig när det gällde inbrott och med sina verktyg tog de sig snart in i Oskarshamnsbanken och kom ända i i kassavalvet. I valvet fanns 4 kassakistor. De tog den till vänster och drog ut den i rummet utanför. Kistan var alltför tung för att kunna transporteras vidare och de tog då den andra nästintill. Den var något lättare men alldeles för tung att bära. Utanför banken hittade en dragkärra på vilken de lastade kistan och begav sig iväg nedåt strandvägen till en bergsskreva. Där lyckades de bryta upp kistan. -Den innehöll enbart växlar.- Den första kistan som de övergav innehöll hela bankens kassa omkring 400 kronor.

Gotlandstjuvarna
Oturen grinade mot dem. Snart måste det vända resonerade Tektor. Vi åker till Gotland. Tektor var bekant med ön sedan han tidigare varit där och dessutom suttit av sitt första straff. Till Gotland kom de den 27 september 1874. Här startades en sällan skådad inbrottsvåg över hela ön. Hjert och Tektor tycktes kunna göra sig osynliga och ta sig in genom vilka dörrar som helst. De strövade från socken till socken, natt efter natt, och tillgrep pengar, guld, silver, mat och klädesplagg om vartannat. Även i kyrkor bröt de sig in, men där hittades inga värdefulla saker att stjäla. Rykten gick snart över ön om stölderna och folk lämnade t.o.m. dörrarna olåsta för att slippa få dem uppbrutna. De tog sig ju i alla fall in precis var de ville. Anmälningarna om stölder började strömma in, men polisen tycktes inte göra något åt alla inbrott. Kanske berodde det på att en enskild länsman, föregångare till landsfiskal, inte kunde ta upp jakten på förövarna för de visste inte i vilken socken förövarna för tillfället befann sig, och de var säkert inte särskilt välorganiserade, var och en jobbade bara med sitt distrikt. Hjert och Tektor anade också att det började osa hett och att det var bäst att lämna ön. De hann göra minst 18 inbrott innan avfärden. De gömde mycket av tjuvgodset i en halmstack utanför Visby innan resan påbörjades.

Seglatsen över Östersjön
Resan från Gotland blev en av de märkligaste. De misstänkte att det var för riskabelt att åka med de reguljära båtarna. Istället stal de en segelbåt i Visby hamn och seglade ut från hamnen. Utan större vana som seglare gav de sig iväg ut bland vind och vågor och utan någon mat ombord, endast en kvarter konjak. Hela äventyret låter mer som en saga än en bister verklighet. Efter tre dagars segling siktade de sjötullen utanför Norrköping. De ropades an av tulltjänstemännen. I båten hade de det på Gotland stulna guldet och silvret. Vid en visitation kunde det röja dem, så Hjert sänkte tjuvgodset i havet. De visiterades utan problem och kunde landa med båten på ett annat ställe. Efter ett tag i trakten styrdes kosan mot Stockholm.

Infångade

Polisjakten på Hjert
Målet var nu troligen att först åka till Stockholm och därifrån vidare till Göteborg, och det verkade som de hade gott om pengar. Tjuvgods hade lämnats kvar på Gotland och stölderna på Gotland syntes mest ha varit ett spännande äventyr och mindre en jakt i brist på pengar. Planeringen inför brotten var närmast slarviga, men Hjert och Tektor var kluriga med att lösa problemen när de uppstod. Trots en omfattande mängd stölder var de ännu fria som fåglar. Men de borde ha misstänkt att detektiverna i Stockolm var bättre organiserade än Gotlandspoliserna. Det dröjde inte så länge innan detektiverna i Stockholm hade fått korn på Hjert och Tektor, som nu gick under namnet Gotlandstjuvarna. Signalement spreds nu på banditerna. Deras gripande hade som mycket annat med Hjert och Tektor sin äventyrlighet. Det var på morgonen torsdagen den 5 november 1874 som poliserna trodde sig veta att Hjert och Tektor tänkte ge sig iväg söderut med tåget och de hade därför följt med ombord. Vid Liljeholmens station dök Hjert upp. Han hade gått från staden dit för att sedan följa med som passagerare. När han blivit upptäckt försökte han springande söka sin räddning. Polisen var snart hack i häl på honom. När Hjert märkte att de knappade in på honom drog han upp sin kniv och hotade att sticka den som kom närmare. En sten träffade i rätta ögonblicket honom i pannan, varefter en av poliserna med sin rock som skydd rusade på honom. Kniven trängde igenom rocken, men Hjert blev infångad.

Tektor infångad
Tektor som fanns i närheten hade uppfattat Hjerts besvärliga situation och gav sig hals över huvud därifrån. Han vandrade söderut genom skogarna och kom vid middagstid till Södertälje. Efter mycket betänkligheter vågade han sig fram. Men stockholmsdetektiverna fanns på plats och kände igenom honom. Han försökte liksom Hjert att springa ifrån dem, men när det inte lyckade drog också han sin kniv och hotade den som närmade sig till livet. Han övermannades dock lättare än Hjert. Både Hjert och Tektor innehade pistoler, krut och hagel och dessutom arsenik. De hävdade att de brukade ta små dosor därav. Kanske var arseniken avsedd att användas vid annat tillfälle.

Polisförhören

Hårdnackat motstånd
Förhören började nu med de båda brottslingarna, som blev både många och långa. De nekade hårdhackat till alla brott, men poliserna korsförhörde dem och de tvingades redogöra var de varit. Fångarna behandlades väl och de fick bättre mat än de andra fångarna, allt för att de då lättare skulle berätta om sina bravader. Ansatta från alla håll började både Hjert och Tektor berätta om sina inbrott som var många. De förhördes till en början var för sig. En antydan gavs av en gammal polisman att det skulle kunna var de som utfört morden i närheten av Malmköping. Deras svävande svar, delvis motsägelsefulla uppgifter kring tiden för morden, och ovilja att redogöra vad de gjort vid denna tidpunkt, stärkte misstankarna mot dem. Det framgick snart att de måste ha varit i trakten av Malmköping vid tiden för de hemska morden.

Erkännandet
Tektor var den som först övervanns. Under tårar erkände han morden på Upmark och hans körsven. När Hjert konfronterades med Tektors erkännande blev han mycket förvånad, men vidhöll sin oskuld vad gällde morden. Först efter flera dagars bearbetning berättade han kallt och lugnt vad som skett i närheten av Malmköping.

De båda banditerna skiljs nu åt och blir satta i fängelse i väntan på rättegång och dom. Hjert förs till norra läncellfängelset i Stockholm och Tektor placeras på länscellsfängelset i Visby, dit han kommer under början av 1875.

Väntan på döden

Tektors förberedelse

Domen
Vi kan följa Tektor under fängelsevistelsen i Visby med hjälp av fängelseprästens dagbok. Omkring 2 april 1875 var länsrättens domar klara och både Tektor och Hjert blev dömda till döden för morden på civilingenören Herman Uppmark och drängen Johan August Larson, samt för inbrott i kyrkor och många andra inbrott. Under rättegången skrevs det mycket om Tektor och Hjert i den gotländska pressen. Domen fastställdes den 15 sept av Svea hovrätt. Under 1875 hade fängelseprästen samtal med Tektor 10 gånger och under de tre första månaderna under 1876 hade prästen tre samtal med honom. Tektor hade ansökt om nåd från dödsdomen hos Oscar II men fått avslag och den 17 mars 1876 stadsfästes domen av Kungl Maj:t. Prästen hade noterat domens innehåll: ”Svea Hofrätts Utslag af den 15de Sept 1875, hwarigenom Tecktor blifwit dömd för Mord och försök till Rån samt Stölder begågne å olika tider och Ställen, dels med dels utan inbrott, dels i kyrka, dels nattetid i bebott hus och dels af wäxande Rotfrukt, derwid tillgripit gods och Penningar till ett wärde af minst Niohundrafemtiosjutusen Kronor åttioåtta öre (957 000:88); att i en Bot mista lifwet; och har Kongl. Maj:t derjemte förklarat anledning icke finnas att Tecktor nåd förunna.” Den 30 mars besökte prästen Tecktor för att meddela honom om avslaget från nådeansökan. Tecktor tog det oåterkalliga beslutet om dödsdom med förfäran. Han bleknade och ångestsvetten pärlade från hans panna. Det tog lång tid innan han innan han återhämtade sig. Enligt de uppfattningar som fanns var Tecktor en ”vanlig” förbrytare och hade aldrig på egen hand gjort alla dessa häpnadsväckande brott utan Hjert som ledare.

Sista tiden
Fängelseprästen O. A. Westöö hade nu många samtal med Tecktor, närmare bestämt 56 samtal under april och maj. Hans hustru hade besökt honom under en kor tid, och återvänt till sin tjänst på fastlandet kort för avrättningen. Behandlingen i fängelset hade inte endast varit mild, utan snarare hade ett hjärtligt deltagande för hans öde lagts i dagen. Även från många håll visade man sitt deltagande, vilket inte minst mängden telegram som anlände in i det sista vittnade om. Kommendanten och hans familj visade honom stor omtanke och de vann hans förtroende, vilket kom att visa sig när verkställandet av domen nalkades. Tecktor styva sinne mjuknade vid allt deltagande som visades honom, och han bekände sig nu som kristen. Den 17 maj, dagen innan avrättningen, hölls en nattvards akt för Tecktor i fängelsets lilla kapell, vilket bevistades av omkring 70 personer. Synbarligen djupt försagd åhörde den dödsdömde i sittande ställning det kraftiga och gripande tal som hölls av fängelsepredikanten. För alla de närvarande gjorde akten ett djupt intryck. Fången åtföljdes sedan till cellen av prästen och fångdirektören, för att där tillbringa sin sista natt. Våndan i fängelset inför vad som skulle hända hade nu pågått under 15 månader.

Hjert inför dödsdagen

Hjert var mera hårdförd än Tecktor. Vid uppläsning av dödsdomen visade han inte med en min vad han kände. Trots dödsdomen verkade inte Hjerts sinne förändras det minsta. Han ansåg att han var en bov och en bov ville han förbli in i de sista, Han avvisade först prästen alla försök till att få honom att ändra sinneslag. Men prästen många samtal med honom, och förmodligen samvetes eviga gnagande och tanken på döden gjorde att Hjerts hårda och lynniga attityd till sist långsamt förändrades. Han blev allt mer religiös och enligt Hjerts sinneslag skulle man inte vara halvdan bov eller halvdan kristen, så när hans omsvängning kom strävande han att bli en ”kristen” helt och hållet. Till sist hade han funnit sig i sitt öde och väntade in sin dödsdag med lugn.

Avrättning genom halshuggning

Torsdagen den 18 maj 1876 klockan 07:00 var den dag och tid som avrättningarna av Tektor och Hjert skulle ske.

Hjerts avrättning, Lidamon

Lite över kl. 2 på morgonen den 18 maj 1876 fördes Hjert från Stockholms norra länscellsfängelse med ett extrainsatt tåg till Gnesta åtföljd av sin själasörjare Hellstedt. Från Gnesta färdades han sedan med vagn till avrättninsplatsen Lidamon belägen tre fjärdedels mil norr om Malmköping. Som ett ödets nyck kom de att köra förbi den plats som Upmark och hans körsven hade blivit skjutna. Något som vanligen in drabbade Hjert inträffade nu, för han blev överväldigad vid åsynen av stället och tårar störtade ur han ögon. Från platsen för händelsen var det därifrån inte så långt kvar till avrättningsplatsen. När spetsgården med 150 man var uppställd kring schavotten omkring kl. halv 6 i Lidamon, uppläste kronolänsmannen Gothman dödsdomen över Hjert. Ganska precis kl. 7 anlände vagnen med den dödsdömde. Han var fängslad till hands och fot, bevakad av två gevaldier och åtföljd av predikanten Hellstedt. Under det att vagnen kördes in i spetsgården betraktade Hjert lugnt folkmassorna som samlats.

Uppskattningen av antalet människor på avrättningsplatsen skiljde sig stort åt från olika källor och uppgavs till mellan1500 till 3000 personer, alltså betydligt fler än på Stenkumla backe Bojorna avlägsnas från Hjert och han går lugnt fram till schavotten och knäböjer, varvid Hellstedt läser en bön över honom och ”Fader Vår”. Därefter avtar Hjert själv sin ytterrock, rockväst och halsduk och viker ner skjortkragen, varpå han själv, utan bindel för ögonen, lägger sig ner på den med granris klädda stupstocken. Alla höll andan och det var dödstyst. Skarprättaren J. F. Hjort, som stått bredvid klaver fram, höjer bilan och med ett kraftigt hugg skiljs huvudet fullständigt från kroppen. Ögonblicket därpå framrusade ur folkmassan personer med glas och skedar för att upphämta blod. En och annan lyckades men de övriga drevs tillbaka. Muskelryckningar märktes i ansiktet på det avhuggna huvudet, som tillsammans med kroppen lades i en svart kista. Så var då detta liv slut, som hade så mycket att försona. Så hade denna hjärna upphört att arbeta som uttänkt så många brott. Kistan fördes till Håtorp där kvarlevorna av Hjert skulle besiktigas av professor F. Holmgren, som också var närvarande vid avrättningen. Vädret var under avrättningen soligt men blåsigt.

Spetsgård
I en spetsgård bildar man två ringar av män runt den dödsdömde, där männen var och en håller en lång käpp. Den inre karlringen håller käpparna åt ett håll och den yttre karlringen åt det motsatta hållet i kors mot den inre ringens käppar. Enligt folktron skulle den dödsdömde bli fri och domen mist sin kraft, om den dödsdömde strax före avrättningen lyckades kasta sig över de två ringarna och rymma. Därför var man alltid noga med organiseringen av spetsgårdarna så att den dödsdömde inte skulle kunna fly. Att bli utvald att ingå i en spetsgård var en tvivelaktig belöning för gjorda förtjänster.

Tektors avrättning, Stenkumla

Redan vid 4 tiden på morgon hade en mindre skara människor samlats utanför fängelset i Visby. Klockan halv 6 skulle fången färdas från fängelset till södra häradets avrättningsplatsen i Stenkumla backe. Några stora mängder med människor hade dock inte samlats varken vid fängelset, utefter vägen till Stenkumla eller på avrättningsplatsen, trots att platsen och tiden för avrättningen inte hade hemlighetshållit. Till Stenkumla backe hade inkallats mellan 400 och 500 personer från socknarna runtom, 4 från varje hemman. De skulle bilda spetsgård och sålunda kunde de inte undvika att åse avrättningen. Till platsen hade kommit endast mellan 800 till 1000 åskådare inkluderat spetsgården, vilket var en förhållandevis liten skara trots närheten till Visby och ett lockande väder. Som skarprättare hade inkallats Steniek från Wadstena. Förste Waktkonstaplen Carl Lindqwist hade beordras, att såsom extra Fånggewaldiger, med biträde av Waktkonstaplen J. Bolin, att ordna med transporten till avrättningsplatsen. När spetsgården vid 6 tiden hade ordnats av de närvarande kronofogdarna och länsmännen upplästes domen över Tecktor för alla närvarande. Bönderna blev synnerligen rörda och många fällde tårar. Klockan 7 anlände en öppen droska inuti medförande Tecktor, fångpredikaten och cellfängelsevaktmästaren. Bredvid kusken satt en fångknekt. Droskan körde fram till spetsgården. Tecktor satt med en blomsterbukett i handen och iklädd sina egna kläder. Näsborrarna var starkt utspärrade, och i blicken fanns föga liv. Innan Tektor steg ut droskan skall han enligt Gotlands Allehanda ha begärt att få penna och papper. Då han fått vad han begärde skrev han följande brev till fängelsedirektören och hans familj.

Kära älskade vänner.
Uppsänd till våran käre Frälsare en bön för min själ å låt den av järtat gå och icke uti blotta ord bestå. Herre Jesus Christus öppna edra ögon å vederkvick edra järtan att ni må bliva ståndaktiga intill ändan. Då skall det bli en glädje över all glädje när vi få träffas hos Gud i himmelen. Jag slutar mina böner och utbrister med en obeskrivlig tacksamhet vilket jag aldrig kan tillfyllest uttrycka som jag borde.
Men jag sänder en bön till Gud att han skall wedergälla eder allt gott. O herre Jesus Christus. Nu haver du åter av din stora nåd uppväckt mig för att få skåda min sista dag här i livet. O Jesus Christi omfamna du min själ, att jag kan som ett barn till min fader fly, kan fly uti ditt sköte. O Min Gud i dag skall min själ träda fram för dig och skåda den härlighet som du mig beredd haver. O Jesus Christi låt mig få bli och bo uti din härlighet, då är jag nöjd fövisst.
Jessus Christus var med och över oss alla. Farwäl, vi träffas hus Gud.

Sedan hans ögon förbundits, på hans egen begäran, medan han ännu satt i vagnen, fördes han, till utseende mera död än levande, från vagnen in genom spetsgången och fram till stupstocken. Stocken bestod av ett alnslångt block, som det syntes, illa och i hast tillyxat. Sedan fången fallit på knä i den ditförda sanden, läste själasörjaren ett par psalmverser samt ”Fader Vår” och välsignelsen, varefter själaförsörjaren avlägsnade sig, sedan Tektor knäbjöt vid stocken. Den bredvid stående skarprättaren Steinick fattade därpå bilan och sedan Tektors ställning blivit något ändrad höjde han bilan. Bilan föll. Döden syntes genast ha inträffat, men hugget hade träffat snett och i närheten av den ena skuldran. Skarprättaren höjde bilan på nytt och nu träffades nacken, men huvudet skiljdes ej från kroppen. Först vid tredje hugget avskiljdes huvudet helt från bålen. Kvinnorna grät och svimmade, åtskilliga karlar, till och med bland de yngre, svimmade även, alla tycktes gripna av den vidriga scenen. Vid undersökning av den döda kroppen kunde i ansiktsuttrycket intet spår upptäckas ab smärta, men på halsen saknades inte spår efter bilan. Sedan den döde lagts i en enkel kista fick allmänheten möjlighet att beskåda liket. Spetsgården upplöstes, pojkarna klättrade ner från träden, man kastade en blick på den döde, varefter hästarna spändes för åkdonen och åskådarna hastade mot hemmet. Liket begravdes i norra hörnet av den närbelägna Stenkumla kyrkogård. Tektor hade blivit kristen i fängelset och kunde därför begravs på kyrkogården. Strax efter avrättningen började stora snöflingor i riklig mängd falla, och brottslingens grav fick ett täcke av oskulden färg. Diskussionerna om det första dåliga hugget kom igång efter avrättningen. Meningen var att skarprättaren var oskicklig eller kanske indisponibel och att hugget hindrats av att fången fick behålla såväl rock som halsduk.

Eftermäle

Så hade de två brottslingarna fått sona sina brott mot samhället med livet. ”Öga för öga och tand för tand”. Diskussionerna fördes om inte det upplysta Sverige borde sluta med dessa barbariska halshuggningar. Hade samhället och fångvården kunnat förhindra att Hjert och Tektor valde fel bana i livet? Bidrog det tuffa straffarbetet på Långholmen till förövarnas allt brottsligare bana? En del förändringar kom att ske efter Hjerts och Tektors avrättningar. En lag om att alla avrättningar måste ske inom fängelsemurarna, s.k. intermural avrättning stiftades 1879, alltså tre är efter avrättningarna i Lidamon och Stenkumla. Det var meningen att Hjert och Tector skulle avrättas exakt samtidigt kl 07.00 på morgonen, men på grund av den tidsskillnad som fanns inom Sverige, blev Tektor den siste människan som avrättades offentligt i Sverige.

Minnen efter Hjert och Tektor

Vid mordplatsen finns en minnessten med inskriptionen: ”† Ingeniör Uppmark mördad av Hjert – Tektor 1874” (namnen är felstavade). Hjerts och Tectors öden filmatiserades i som Drömmen om Amerika (1976) med Hans Klinga och Janne Loffe Carlsson i huvudrollerna. Ett par grottor i Östergötland förknippas med Hjert och Tector, pekas ut som gömställen för dem. En av dessa är Rösjögrottan utanför Motala, en annan är Hjert- och Tektorgrottan i närheten av Fredriksbergs herrgård utanför Oskarshamn. Numera finns också en cigarr med namnet Tektor, som tillverkas i Stenkumla.

Cigarren Tektor

Sedan år 2008 odlas tobak i Gardrungs, Stenkumla, inte så långt från avrättningsplatsen Stenkumla backe. Av tobaken blir det cigarren Tektor, som är ”hårdförd” rullad och som har en ”fängslande” smak. Det är Joakim Widell som nu på nytt tar upp en gammal tradition på Gotland med att odla tobak, så som det Donnerska handelshuset i Visby gjorde i stor omfattning under 100 år från mitten av 1700-talet och till mitten av 1800-talet. Det gjordes även cigarrer i Visby på 1800-talets mitt med märket S:t Clemens i ett hus vid Smedejegatan.

Joakim hade fått en påse innehållande tobaksfrö av en kompis, när han flyttade till Gotland 2008. Fröna blev till tobaksplantor, som uppenbarligen trivs på Gotland och Joakims intresse för tobaksodling ökade. Han började intressera sig för att rulla cigarrer, och är väl mer eller mindre vad man kallar autodidakt, självlärd. Med hjälp av otaliga Youtubefilmer och en mentor i Honduras lyckades han till slut ta fram en cigarr som han gav namnet ”Tektorcigarr”. Namnet är alltså efter Tektor som avrättades år 1876 på Stenkumla backe.

Joakim hade länge ockuperat finrummet i huset där tillverkningen av Tektorcigarrerna skett. Efterfrågan på Tektorcigarrerna har successivt blivit allt större. Men eftersom produktionen har varit småskalig har Joakim bara sålt dem till cigarrkännare. Men sedan i april 2016 finns de även att köpa på Cigarrummet vid Stureplan i Stockholm. Därefter kommer det också att gå att köpa på några restauranger runt om på Gotland, med start på Bolaget. – Det är jättemånga återförsäljare som velat ha in dem i sitt sortiment. Men jag har varit sparsam med försäljningen, – säger Joakim.

Framgången kom väl på allvar år 2016, när Tektorcigarren blev omnämnd i världens största cigarrtidning, Cigarr Journal. Cigarren fick mellan 88 och 91 poäng av 100 möjliga vid en blindtest bland cigarrkännare. Det är fler än experterna på Cigar Journal som uppskattar Joakims cigarrer. Två personer som mer än gärna röker en Tektor är Tv4-profilen, tillika cigarrkännaren Steffo Törnquist – och självaste H.M. Konung Carl XVI Gustaf.

Efter framgångarna har Joakim Widell byggt upp en gårdsbutik, där han har både tillverkning, försäljning och kan ta emot folk för visningar. Produktionen har också ökats med hjälp av andra odlare på Gotland. Under sommaren hålls kurser för de som vill lära sig mer om cigarrer och hur man rullar sin egen cigarr samt om Tektors levnadsbana.