S:t Hans kyrkoruin
(R1). Sankt Hans kyrkoruin ligger intill korsningen av S:t Hansgatan och Hästgatan och är granne med S:t Pers kyrkoruin. Den ruin som nu finns kvar föregicks av en tidigare stenkyrka. Denna första S:t Hans kyrkan var förmodligen, tillsammans med S:t Clemens, den första stenkyrka som byggts på Gotland, vilket skedde omkring 1060. Den äldsta S:t Hans kyrkan ersattes på 1200-talet av en ny kyrka. S:t Hans blev från början församlingskyrka för gotlänningarna i Visby. Kyrkan revs under 1600-talet och det är resterna av denna kyrka vi nu kan se.
Sedan många år tillbaka finns det ett café i anslutning till ruinen där man kan avnjuta sitt kaffe sittande inne i ruinen. Sitter man där och tittar sig omkring kan förnimma hur imponerande stor S:t Hans kyrka en gång var. Sankt Hans och Sankt Per var två sammanbyggda kyrkor och det kan idag vara svårt att urskilja till vilken kyrka vissa delar av ruinerna tillhör. Tillsammans var de Visby största kyrka. Namnet på S:t Hans kyrka kommer från att den var helgad åt evangelisten Johannes.
Den första stenkyrkan på Gotland
Omkring 1060 tros de kristna ha fördrivit de gammeltroende hedningarna från den offerplats, viet, som fanns där S:t Hans nu ligger. Kanske rev man ett hedniskt tempel på denna plats innan man byggde sin stenkyrka, den första stenkyrkan på Gotland. När denna första S:t Hanskyrka blev för liten uppfördes S:t Pers kyrka i mitten av 1100-talet alldeles söder om S:t Hans.
Nya S:t Hanskyrkan byggs
Församlingarnas storlek växte och under första hälften 1200-talet ersattes den första stenkyrka med den nuvarande S:t Hans kyrka som byggdes som en treskeppig basilika i gotisk stil med tvärskepp i öster. En del av söderväggen byggdes som en gemensam vägg med S:t Per. I sydväggen mellan S:t Pers nordöstra hörn och S:t Hanskyrkans västskepp låg kyrkans huvudingång, en magnifik portal med sneda ursprungligen kolonnettprydda sidor. Öppningen var ca 3,30 m bred och delad av en mittpost. Portalen har varit den utan jämförelse störta portalen på hela Gotland.
Öster om tvärskeppet uppfördes koret med en absid, som eventuellt inte fullbordades utan att koret istället avslutades med en rak altarvägg, I tvärskeppets östvägg fanns nischartade fördjupningar, s.k. absidioler, för sidoaltaren. Långhuset hade fyrkantiga pelare och ett mittskepp som var mer är dubbelt så brett som sidoskeppen. En spiraltrappa i hörnet mellan norra tvärskeppsarmen och koret ledde upp till kyrkvinden. När kyrkan var byggd så långt hade den stora likheter med den äldsta Mariakyrkan.
S:t Hanskyrkan byggs ut
Under slutet av 1200-talet utvidgades S:t Hanskyrkan. Den norra muren flyttades ut så att kyrkan fick fyra skepp, och även västra muren flyttades ut och över kyrkans mellersta del i väster byggdes ett troligen mycket högt torn i början på 1300-talet. Den västra gaveln försågs med en stor portal som ännu finns bevarad. Tornet byggdes där den ursprungliga första stenkyrkan hade legat. Delar av tornet finns bevarade liksom pelarfundament och låga murar med en portal i den norra muren. I och med detta skede var troligen både S:t Hans och S:t Per bägge fullt utbyggda. S:t Hans var en mycket stor kyrka och S:t Per var mer som ett kapell i jämförelse med S:t Hans.
I S:t Hans västra del strax innanför portalen i den nya västmuren kvarligger delar av ett runt kalkstensfundament till en dopfunt.
Aposteln Johannes
Aposteln Johannes (även Johannes Evangelisten), som givit namn åt S:t Hans var förr omkring 6 år e. Kr. och död omkring 100 e. Kr. Han var en av Jesu tolv apostlar och kom från Judeen. Enligt den gyllende legenden, berättas det att han sattes på prov av en avgudapräst. Denne uppmanade honom att dricka ur en giftbägare, och om han förblev oskadd skulle prästen bekänna sig till de kristnas Gud. Johannes gjorde korstecknet över bägaren och giftet for ut ur den och slingrade iväg i skepnaden av en orm. En annan anekdot berättar att kejsar Domitianus vid ett tillfälle lät koka Johannes en kittel med olja, något som han mirakulöst överlevde. Han var den ende av Jesu lärjungar som inte led martyrdöden.
Församlingskyrka för gotlänningar
S:t Hans blev från början församlingskyrka för gotlänningarna i Visby, medan grannen S:t Per blev tysk församlingskyrka. Församlingskaraktären förändrades alltmer när gotlänningarna och tyskarna gifte sig med varandra och under senare delen av 1200-talet blev S:t Hans en överklasskyrka för både gotlänningar och tyskar. Begravningsplatserna var dock fortsättningsvis åtskilda, gotlänningarna i det mer prestigefyllda öst och tyskarna i väst.
Vid reformationen på 1500-talet valde borgarskapet både S:t Hans och S:t Per som sin kyrka. I S:t Hans kyrka, som var den större av de båda kyrkorna, hölls Gotlands första lutherska gudstjänst. När biskop Hans Brask var på visitation 1527 fördrev han lutheranerna från kyrkan, men så snart biskopen lämnat ön, höll lutheranerna åter mässa där.
Kyrktornen rivs
I början av 1400-talet började man bygga Wisborgs slott cirka 300 meter sydväst om de bägge kyrkorna. Slottsherren Ivar Axelsson Tott deltog gärna i kyrkornas mässa, där hans bägge äldre bröder, Olof och Filip Tott, som dog av pesten 1464, låg begravda (deras halva gravsten finns i domkyrkan). Henrik Rosencrantz, som var länsherre på Gotland i början av 1500-talet, fick för sig att man från S:t Hans och S:t Pers torn skulle kunna skjuta sönder Wisborgs slott. Han beordrade därför att tornen på de båda kyrkorna skulle rivas, vilket utfördes 1533-1534. Efter detta valde församlingsborna istället ”Vår kära frus kyrka”, nuvarande domkyrkan, som sin stadskyrka.
Kyrkorna rivs
Beskattningen av kyrkorna efter reformationen i kombination med att visbyborna inte längre var så rika medförde att man inte längre kunde underhålla alla sina kyrkor. Ännu i början av 1500-talet var S:t Hans kyrka i ganska gott skick. S:t Hans- och S:t Pers kyrkor revs delvis under1600-talet, förmodligen under början av 1600-talet. På kartor från 1646 och 1696 saknas båda kyrkorna. Den allvarligaste förödelsen inträffade i samband med byggandet av Lythbergska huset, S:t Hansgatan 1, omkring 1770, då byggmästaren J. N. Chemnitz tog sten från kyrkan. Bland annat användes huggna stenar, kapitäl och gravhällar från S:t Hans ruin till byggnaden. Samme byggmästare raserade även S:t Olof, då han tog sten till nuvarande Musikskolan.
Utgrävningar
Efter flera sekel under marken började man år 1904 att göra utgrävningar av de båda förfallna kyrkorna. Framför allt under åren 1980-1986 gjordes det stora insatser. Det tog 82 år, och först 1986 var man klar och nu är stora delar av ruinerna åter synliga ovanför marken. Stora delar av S:t Hans östparti ligger dock fortfarande gömda under rasmassorna. Vid utgrävningarna hittade man drygt 100 gravar av vilka 80 stycken tillhörde den äldre gravplatsen som fanns innan nuvarande S:t Hans började byggas. Över många av gravarna låg välhugna gravstenar med inskrifter. Flera av dessa är från 1300-talet. Av gravstenarnas inskrifter framgård det att många var inflyttade tyska köpmän. Eftersom rivningen av kyrkorna gjordes relativt tidigt och stora delar av kyrkorna länge låg kvar som stenhögar blev merparten av gravstenarna liggande dolda och kom inte att återanvändas. Det gör att Visby är den stad som har det största bevarade beståndet av medeltida gravstenar.
Kristen minnessten
Inga kristna kunde begravas vid den äldsta kyrkan förrän de gammeltroende fördrivits från platsen. Ett tydligt tecken på en sådan begravning har hittats i form av en kristen bildstenformad äldre minnessten. Bildstenen hittades 1925 av Alfred Edle under en spiraltrappa som ledde till vinden i S:t Hans kyrka. Stenen restes av Mungair och Aingair tillsammans med faderns vänner över fadern till Mungair och Aingars. Sådana stenar restes ofta på platser där kyrkor senare byggdes. De på stenen omnämnda antas inte ligga begravda på denna plats.
Hailgairs häll från år 1070
Vid de arkeologiska utgrävningarna har man också på olika ställen funnit två runstenar från 1000-talet med gutniska inskrifter. Den ena, Hailgairs häll med runskrift, hittades 1982 vid arkeologiska utgrävningar i S:t Hans, daterad till omkring 1070. Denna gravsten bör därför vara ungefär samtida eller något senare än den äldsta S:t Hans kyrkan. Stenen var ursprungligen en stående bildsten från folkvandringstiden men höggs om till rektangulär form och återanvändes kring år 1100 som en liggande, runristad gravhäll över Hailgair. Senare under medeltiden slogs även gravhällen sönder i tre delar och återanvändes som kantfoder till en annan grav där delarna hittades 1982. Stenen har en välformad ornamentik i Urnesstil med två ormslingor som glider utmed ytterkanterna och inramar ett i mitten placerat kristet och dekorativt kors. Runorna blev uttydda först 1982.
Det var Torlaif som ristade gravhällen över vikingen Hailgair med förhoppning att den skulle få ligga ”alltid medan världen varar”. Hela inskriften lyder som man lyckats tyda den: ”…reste minnesvården efter Hailgair, fader(?)…hans själ. Alltid medan världen varar ligger minnesmärket här över den man som arvingen gjorde det efter…och Torlaiv de ristade stenen.”
1800-talet
På 1820-talet fanns inte mycket kvar av det stora byggkomplexet. Inne i kyrkan hade då byggts en stor ladugård med gaveln mot S:t Pers nordmur och kor betade inne bland ruinerna. Skräp och avlagringar från betande djur gjorde att marken höjdes så högt så att nästan hela porten i den bevarade gemensamma muren begravdes under marken.