Rethwischs hus

Rethwischs hus ligger i kvarteret S:ta Katarina 6, S:t Hansgatan 36. Söder om huset ligger Klosterbrunnsgatan, som fått sitt namn från både S:ta Karins kloster och den brunn som fanns strax söder om klostermuren, se S:ta Karins kyrkoruin. När handelscentrat i Visby flyttades från Rolandstorget till Stora Torget under 1500-talet fick Rethwisch hus en mycket central placering. Packhusen byggdes sannolikt om till bostäder i de övre våningarna och i gatuplanet inreddes olika verksamheter som blomsterhandel, tvätteri och senare kommunal förvaltning. 

Fyra medeltida packhus

Hela nuvarande huskomplexet bestod ursprungligen av fyra byggnader. Utefter östra sidan av S:t Hansgatan fanns tidigare två medeltida packhus, troligen åtskilda av en smal gränd i väst-östlig riktning. De hade sannolikt gavlarna mot gatan i söder, nuvarande Klosterbrunnsgatan, respektive mot gatan i norr, nuvarande Sankta Katarinagata. Det norra huset är det hittills äldsta tidsbestämda stenhuset i Visby, daterat (dendrokronologiskt) till 1222. Det är ännu idag sammanbyggt med ett valvhus över S:t Hansgatan. Två idag igensatta portar har lett in till en välvd högkällare till det norra packhuset. Det södra huset är sannolikt från samma tid och har en igensatt port som också den lett in till en högkällare. Båda husen är idag bevarade i två plan över källarna. De två packhusen var sannolikt sammanbyggda genom ett valvhus över gränden. Öster om de två packhusen låg ytterligare två medeltida packhus troligen också åtskilda av en gränd. En gränd i nord-sydlig riktning låg mellan de två paren av packhus. Det södra packhuset var också sammanbyggt med ett valvhus i söder över nuvarande Klosterbrunnsgatan. Tomten med de fyra packhusen ägdes under början av 1500-talet av Franciskanerorden.

1600-talet

Tomten för packhusen hade enligt 1697 års karta nummer 160 och var bebyggd med ett stenhus, vilket sannolikt motsvarar de två packhusen mot S:t Hansgatan. Sannolikt byggdes de två packhusen samman under 1600-talet och gränden däremellan lades igen. Ett tunnvalv i det nuvarande huset är rester från det tidigare valvhuset. I samband med ombyggnaden inreddes packhusen till ett bostadshus. Eftersom de östra packhusen på tomten inte omnämns stod de troligen övergivna. Valvhuset över nuvarande Klosterbrunnsgatan fanns ännu kvar och låg på en mindre tomt med nummer 57. Fastigheten med nummer 160 ägdes under slutet av 1600-talet av kanngjutare Michael Tellskog Anthoni, som sannolikt bedrev kanngjuteri på sina ägor. Ägaren till tomt nr 160 använde ett kapell som lada, kapellet som troligen tillhörde S:ta Katarina klosteranläggning.

1700-talet, Rethwisch hus formas

Byggnaderna för Rethwisch hus formades i stort under 1700-talet. I samband med att fastigheterna fick rotebeteckningar under början av 1700-talet tilldelades tomt nr 300 beteckningen S:ta Hansroten II:16. Enligt 1785 års husklassifikation fanns det på fastigheten ett stenhus i två våningsplan, ett kök av trä, ett brygghus av sten och trä, en bagarstuga av trä och en lada och stall av trä. S:t Hansroten II:16 kom att ingå i en stor borgargård fram till 1870-talet. Borgargården omfattade förutom II:16 (S:ta Katarina 6) också av nuvarande S:ta Katarina 4 och 7.

Bostadshuset utmed S:t Hansgatan fick sin nuvarande form vid omfattande ombyggnader omkring 1770 genom bland annat att huset breddades åt öster. Byggnaden med källare och två plan är till stor del bevarade från 1200-talet. Den fick vid 1770-talets ombyggnad ett brant valmat lertegeltäckt sadeltak och en inredningsbar vind. Fasaden utfördes slätputsad och försågs med i huvudsak symmetriskt placerade tvålufts fönster. Två fönster från 1700-talet finns bevarade på den östra fasaden. Två nya entréer togs upp, en på vardera fasaden. I fasaden mot S:t Hansgatan placerades entrén under gatuvalvet med ett halvmåneformat överljusfönster. På båda sidor om entrén bevarades de medeltida entréerna genom rundvälvda stenomfattningar som markerar de tidigare entréernas lägen. Interiört bevarades två kryssvälvda rum i bottenplanet på ömse sidor om den genomgående, tunnvälvda förstugan, sannolikt ursprungliga från 1200-talet. I det södra valvrummet tillkom ett väggskåp med 1600- eller 1700-talssnickerier i barock som ännu finns bevarat. Under ombyggnaden tillkom sannolikt en huvudtrappa i förstugan av huggen kalksten med trappräcke av korslagda spjälor och kalkstensflis på golvet liksom övervåningens raka skänkkakelugn i rokoko.

De östra packhusen revs sannolikt för att ge plats åt ett brygghus. Möjligen var det bryggare Johan Mazkau som under början av 1700-talet uppförde brygghuset och som då i så fall också ägde fastigheten. En viss osäkerhet råder och 1770-talet anges alternativt som period för uppförandet av brygghuset. Troligen var packhusen övergivna och förfallna vid tidpunkten för rivningen. Kvar efter rivningarna blev den norra gavelväggen mot S:ta Katarinagata. Eventuellt finns medeltida murverk bevarade av den södra delen av det södra packhuset i den brygghusbyggnad som uppfördes på platsen för södra packhuset. Brygghuset uppfördes av kalksten i ett och ett halvt plan som flygel till huvudbyggnaden. Huset fick en inredningsbar vind under ett lertegeltäckt sadeltak. Fasaden utfördes slätputsad och försåg med spröjsade tvåluft fönster och en kraftigt profilerad gesims under den södra takfoten.

1800-talet och Bergmanska huset

Glasmästare och byggnadsinspektör och senare fabrikör Carl Bergman köpte fastigheten S:t Hansroten II:16 år 1818. Där bedrev han sannolikt sitt glasmästeri. Han var erkänt duktig glasmästare och fick bland annat uppdrag att reparera fönster i Visby Domkyrka 1820-1821. Köpet av fastigheten omfattade också nuvarande S:ta Katarina 4 och 7, således ingick hela den stora borgargården i köpet. Fastigheterna fanns kvar i familjens ägo fram till 1847. Bostadshuset kom att kallas Bergmanska huset efter ägaren under 1800-talet och görs så även delvis ännu idag.

Huvudbyggnaden mot S:t Hansgatan moderniserades under 1800-talet och bottenvåningen inreddes då delvis med butiker. DBW:s sparbank som startat sin verksamhet 1830 i lokaler vid S:ta Hansgatan 25 flyttade 1836 till södra delen av huvudbyggnaden med ingång från entrén under valvet. År 1855 flyttades verksamheten till norra delen av huvudbyggnaden med ingång från S:ta Katarinagatan 2, där banken var kvar fram till 1868. År 1870 tog bagare J E Löfgren över lokalerna vid S:ta Katarinagatan. En bagarstuga fanns sedan slutet av 1700-talet på gården där han sannolikt hade sitt bageri. Verksamheten pågick fram till 1905.

Rethwischs blomsteraffär
Från omkring 1900 och till omkring 1921 hade Th Rethwisch sin blomsteraffär i hörnlokalen där DBW tidigare hade legat. Sina odlingar hade Rethwisch på ett stort obebyggt område i hörnet Österväg och Kung Magnus väg. Efter att slutat med blomsteraffären verkade han som rentier under en tid. Huset har alltså fått sitt senaste namn efter blomsterförsäljaren Th Rethwisch.

Bagare Henrik Pettersson
Efter blomsteraffären övertogs lokalen senare av bagare Henrik Pettersson, som hade sin brödbutik i denna lokal. Henrik Reinhold Pettersson föddes i Visby 1878. Han utbildade sig till bagare i Stockholm och fick sitt gesällbrev 1898. I Stockholm träffade han sin blivande hustru Anna Henrietta. De flyttade till Visby omkring 1906, där familjen bodde vid Specksrum. Henrik startade bageriverksamhet 1906, troligen på gården vid Sankta Katarinagatan. Henrik och Annas första dotter Hjördis föddes 1908. Troligen var det Henrik Pettersson som omkring 1910 startade ett kafé vid Stora Torget 9 i det gamla 1500-talshuset. Kaféet kallades Mäster Henriks Källare och blev mycket populärt. Henrik öppnade omkring 1910 sannolikt en brödbutik i bottenvåningen vid S:t Hansgatan 36 eller i dess närhet. Ungefär vid den tidpunkten flyttade familjen till S:t Hansgatan 36. Brödbutiken flyttades omkring 1921 till Sankta Katarinagatan, i hörnet mot S:t Hansgatan, i lokaler där Rethwisch blomsteraffär tidigare legat. Henrik och Anna fick ytterligare två barn, Kerstin 1918 och Inger 1927. I huset växte Henriks och Annas döttrar upp och dottern Hjördis Petterson kom att bli känd skådespelerska. Henrik Pettersson omnämndes som bagarmästare (vanligen bagaremästare), men han hade också många uppdrag i Visby.

Henrik var bland andra uppdrag ordförande i Sällskapet Jultomtarna, engagerad i det kommunala arbetet och till hörde stadsfullmäktige, var ledamot i kyrkorådet, styrelseledamot i fattigvårdsstyrelsen och nykterhetsnämnden, hade ingått i barnavårdsnämnden samt varit vice ordförande i riddartemplet S:t Hans. För offentligheten var han säkert mest uppmärksammad som en lycklig deklamatör, vars namn kan betraktas nästan som obligatoriskt på alla program inom en hel del ideella föreningar i staden. Under 1940-talet stängdes Mäster Henriks Källare, år 1945 stängdes brödbutiken vid Klosterbrunnsgatan och 1947 stängde Henrik sin bageriverksamhet. Han dog året därpå och blev 70 år gammal.

Bullar med olika fyllningar hade funnits tidigare, men 1918 tillverkades den första bullen av en bagare i Visby nu med grädde under locket. Bagaren Henrik Pettersson blev så glad över att ransoneringen av bl.a. grädde upphörde efter första världskriget slut att han vispade grädde och la grädden under locket till sina bullar.

Ursprungligen skulle man fasta 40 dagar innan påsk och på första tisdagen innan fastan åt man rejält med fet mat för att klara fastan, därav fettisdagen. När fastan försvann av religiösa skäl åt man semlor endast på tisdagar fram till påsk och dessa dagar fick namnet semmeltisdag och bullen fick namnet fettisdagsbulle. Semmeldagen inträffar sju veckor innan påsk då man började äta fettisdagsbullen. Fettisdagen inföll den 21/2 år 2023. Den moderna semlan med grädde kallas ibland också för fastlagsbulle och även fettisdagsbulle i det senare fallet efter den tidigare bullen med samma namn och nu äter vi semlor med grädde alla dagar i veckan om semlan finns på konditorihyllan.

Hjördis Pettersson
Hjördis Petterson föddes 1908 i Visby och dog 1988 i Stockholm, Engelbrekts församling. Hon blev mest känd som ”satkärringen” i Douglas Håges lustspel ”Lilla Fridolf”, som gick både i radio, på film och som serietidning. I hemmet på S:t Hansgatan fanns ett piano, som hon började spela på när hon var nio år. Hon tog pianolektioner, och trots att lärarinnan ibland slog henne på fingrarna fortsatte hon att spela. Tolv år gamma blev hon biografpianist och fick ackompanjera stumfilmerna vid Viktoriabiografen  (enligt Hjördis memoarer, skall förmodligen vara Reginabiografen) på Mellangatan. Hon spelade också till Visby Amatörteatersällskapets föreställningar. Hennes föräldrar var teatertokiga, och också hon hade stort teaterintresse, och när den då kände teatermannen Emil Hillberg upptäckte hennes talang fick hon många lektioner av honom, även brevledes. Sitt första framträdande gjorde hon som tonåring på Kneippbyns scen i pjäsen ”Sanna kvinnor”. Som elev på Dramatens scenskola debuterade hon i Selma Lagerlöfs ”Dunungen” och fick fast engagemang på Folkteatern i Göteborg.

Hon gjorde 200 roller, de flesta på Dramaten i Stockholm, och medverkade i 140 filmer. Den roll hon mest uppskattade var som Madam Flod i Hemsöborna från 1955 med Arne Mattsson som regissör. I Hjördis memoarer ”Rosor och ruiner”, 1983, framgår det att pappans bageri låg på Skolgatan (?) nära domkyrkan, att somrarna tillbringades på sommarstället Brantåsa vid Axelsro och att hon fick två systrar. Mellan åren 1928 och till 1981, då hon var 68 år gammal, hann hon med åtskilliga roller inom teater, revyer, radio och TV samt filmer. Hon spelade med Gösta Ekman, Karl Gerhard och Kar de Mumma, och många flera kända skådespelare från den tiden. Hon var gift två gånger och fick en dotter med maken Fred Renström. Det hårda artistlivet satte sina spår och hon fick så småningom alkohol problem. Dottern Annika hällde ut mammas vinflaskor och mamman köpte nya. Till slut fick Annika in henne på Karolinska sjukhuset för avgiftning, och efter två månader var hon fri från problemet och drack sedan inte en droppe. På Toftagården höll hon ibland viskvällar och hon medverkade också i Ruinspelen en gång. Hon ligger begravd på Tofta kyrkogård.

Werkelins tvätt
Gunnar Werkelin öppnade 1940 en militärekiperingsaffär i Visby på S:t Hansgatan 36. Omkring 1945 utökades verksamheten med en kemisk tvätt- och pressanläggning vid Klosterbrunnsgatan 1, i lokalerna där Henrik Petterssons brödbutik legat. Han öppnade också en affärslokal på Adelsgatan 31 för försäljning av damkappor och damkonfektionsartiklar. Totalt var tjugo personer anställda i företaget. Werkelins tvätt fanns kvar fram till 1970-talet.