Sankt Göransporten

(T13). Sankt Göransporten ligger i Nordermur mellan Tranhustornet och Långa Lisa. Porten har fått sitt namn för att porten ledde från innerstaden ut mot Sankt Görans Hospital, som låg norr om staden, nuvarande S:t Görans ruin. Porten hade tidigare flera namn, bl.a. Andre Långe Henrik och Ödeporten. På 1900-talet fick den sitt nuvarande namn. Porten uppfördes i slutet av 1290-talet.

Sankt Göransporten var länge en viktig öppning i muren för att nå S:t Görans hospital norr om staden. Porten ligger i Nordermur en bit väster om Norderport. Porten kallas i äldre handlingar för Andre långe Henrik (Långe Henrik ligger också i Nordermur, T9), vilket kan ha varit portens namn på medeltiden. Senare kallades porten för Hospitalsporten och under 1800-talet kallades den för Ödeporten. I början på 1900-talet fick porten sitt nuvarande namn S:t Göransporten. Den uppfördes troligen i slutet på 1290-talet i samband med att den gamla muren försågs med marktorn. På platsen i den gamla muren finns ännu grundstenar kvar av en genomgångsport, som fanns i den gamla muren och som kom att ersättas av den nya porten. Portens tillkomst kan sättas i samband med Hospitalet som fanns c:a 300 meter norr om staden. Hospitalet uppfördes på 1200-talet och var en stor medeltida anläggning med kyrka och sjukhus för spetälska. Det var genom S:t Göransporten, då kallad Hospitalsporten, som sjukhuset på bästa sätt kunde nås. På 1500-talet upphörde hospitalets verksamhet, men ännu i början av 1700-talet var porten en viktig förbindelse till det gamla hospitalsområdet och det var först senare som Hospitalet kom att kallas S:t Görans Hospital.

Valvbron utanför S:t Göransporten restaurerades år 1901.
Slungstenen som kilat fast sig i skyttespringan.

I mitten av 1700-talet murades porten igen, kanske beroende på att en verksamhet kom igång med eldstad, som uppfördes inne i tornet. Eldstaden användes för att koka tjära till en repslagarbana som anlagts innanför muren. Verksamheten pågick till mitten av 1800-talet. Tjäran användes till ”litning”, impregnering och färgning av tågvirke.

S:t Göransporten med utsikt mot S:t Görans kyrkoruin. Tegelstenarna från eldstaden som användes för att koka tjära syns än idag. Bild från Visby förr i tiden.
Murfallet väster om S:t Göransporten. I vallgraven utanför porten syns resterna efter den medeltida valvbro vilken restaurerades år 1901. Foto från nordväst omkring 1870. Bild från Visby förr i tiden.

På utsidan av porten finns en stenbro med två valv som leder över vallgraven ut till Nordergravar. Nuvarande bro återuppbyggdes 1901. Bron består av två parallella brovalv som är förbundna med en träkonstruktion som vid krigsfara kunde tas bort. Brovalven är byggd på resterna av den medeltida bro som fanns över vallgraven. Att muren varit utsatt för attacker vittnar den slungsten som ännu finns kvar i en skyttespringa på fjärde våningen i tornet. De kastmaskiner som användes, s.k. blida hade stor kraft att få iväg tunga stenar. På båda sidor om tornet finns raserade delar av muren som förmodligen berodde på sadeltorn som börjat luta och sedan rasat tillsammans med en del av muren. Det östra sadeltornet (T14) föll 1822 och det västra (T12) 1847.

Fotot visar det omfattande murfallet öster om S:t Göransporten taget från utsidan muren. På bilden syns S:t Nicolai kyrkoruin och husen på Wismargränd. Foto från omkring 1890. Visby förr i tiden.

Under medeltidsveckan har porten fått ytterligare ett namn. Inofficiellt kallas den då Lokeporten och bron utanför kallas Lokebron, efter trubaduren Loke Nyberg som årligen då uppträder under bron.