Solberga klosterkyrka

(R14). Solberga kloster låg utanför staden sydost om ringmuren nära korsningen mellan nuvarande Östra Hansegatan och Artillerigatan och beläget vid den så kallade Korsbetningen. Till klostret hörde en klosterkyrka byggd som en korsformig kyrka. Klostret uppfördes omkring 1246 och var ett nunnekloster inom cistercienserorden. Verksamheten pågick här under åren 1246 och fram till 1404, då verksamheten flyttade in i staden till S:t Jakobs kyrka. Vid arkeologiska utgrävningar under 1900-talet har man hittat rester av klosterkyrkan och även massgravar på det gamla klosterområdet från det grymma kriget mot Valdemar Atterdag 1361.

Korsbetningen och grundmurar efter Solberga kloster.
Korsbetningen och grundmurar efter Solberga kloster.

Solberga nunnekloster grundades 1246 av Linköpingsbiskopen Lars på begäran av Gotlands befolkning. Det var under sin vistelse i Visby detta år som han utfärdade ett brev, daterat den 12 augusti 1246, av vilket det framgår att han sänt Kristi tjänarinnor, d.s.v. nunnor av cistercienserorden till Visby. Cistercienserna lade helst sina kloster till glest befolkade trakter, där de i ensamhet kunde ägna sig åt Kristus och åt arbete. Man valde därför en plats i Visby som låg utanför staden omkring 400 meter öster om ringmuren. Cistercienserordens manliga motsvarighet på Gotland uppfördes ännu längre från staden, i Roma nära mitten på Gotland.

Vreta klosterkyrka. I brist på hur Solberga klosterkyrka såg ut får Vreta kyrka vara en förebild, för även om kyrkan i Visby säkert var både enklare och mindre så fanns det sannolikt stora likheter mellan kyrkorna.

Klosteranläggningen
Klostret i Visby fick namnet Solberga kloster, på latin Mons Solis. Det kom att betraktas som ett dotterkloster till Vreta kloster i Östergötland. Omkring år 1246 uppfördes Solberga klostrets byggnader och en klosterkyrka. Genom utgrävningar mellan 1903 och 1928 har delar av klostrets och kyrkans grundmurar frilagts och vi vet därför var kyrkan och klosterbyggnaderna låg. Kyrkan var byggd som en korsformig kyrka med kor, kort långhus och tvärskepp. Koret liknade koret i Vreta klosterkyrka. Klosterbyggnader var placerade söder om kyrkan och låg inte kring en rektangulär klostergård utan mera fritt placerade. Söder om kyrkans södra tvärskepp låg sovsalen medan kök och ekonomibyggnader låg söder om sovsalen. Nordväst om kyrkan har ytterligare byggnader legat, vars funktioner inte är kända.

Cistercienserorden grundas
Robert var abbot i några olika benediktiner kloster innan han tillsammans med några likasinnade sökte en fristad i en vild, med buskar och törnen bevuxen ödemark, full av vattengölar (cisterner), varför området kallade Cistaux (cistertium). Där byggde de kojor, odlade marken och blev ett stort föredöme för klosterlivets rena och fromma leverne. Trots att de inte ville bli uppmärksammade så spred sig kännedomen om deras klosterliv och Cistaux växte i storlek och blev stammoder för oräkneliga klostersamfund som efter stammodern kom att kallas Cistercienserorden.

Klosterlivet
Nunnorna i Solberga kloster växte till antal under 1200- och 1300-talet och blev ett stort kloster. Många av nunnorna var tyskar. Klostret förestods av en priorinna som under sig hade en abbedissa. År 1378 nämns en syster Greta som abbedissa.En priorinna Christina Wippervorde omtalas 1387 då klostret alltså ännu var verksamt i Solberga. De flesta av nunnorna som levde här hade frivilligt avgivit sitt klosterlöfte. En del förmögna hade köpt sig en plats för ålderdomen, andra valde klostret som utbildning och säkert fanns det de som motvilligt blivit placerade här av sina familjer. I klostret levde de ett stillsamt liv enligt fasta scheman och stränga regler. Klostren skulle helst ligga i ödemarken enligt det ursprungliga stammoderklostret. De skulle vara självförsörjande genom att odla upp marken och anlägga fiskdammar, och deras kunskaper om jordbruk, trädgårdsskötsel och fiskodling fick stor betydelse och spreds över hela Europa. De skulle också ägna sig åt bön och leva i avskildhet. Men lite dramatik blev det även i Solberga nunneklostret och en präktig skandal år 1478, när köpmannen Henrik Harlekov från Lübeck enleverade en nunna och kränkte hennes klosterlöfte. Han försvann därefter i all hast från Visby, så att alla hans ägodelar blev kvar och dessa krävde i sin tur klostret i skadestånd. Inga handlingar finns kvar över hur det sedan gick, om nunnan följde med Henrik på flykten och om klostret fick sitt skadestånd. Klosteröl är ju ett omtyckt öl. Sannolikt kommer namnet från att munkar var bra på att brygga öl. ”Brew like a monk” är titeln på en bok som handlar om ölbryggning. Om munkarna var bra på att brygga öl, så var nunnorna bra på att dricka öl. Åtminstone om man får tro berättelsen om en nunna på Solberga kloster som fick 14 tunnor öl om året, vilket motsvara en konsumtion på närmare 5 liter om dagen.

Köpmannen Henrik Harlekow flyr hals över huvud med sin nunna bort från Solberga och Visby. Illustration av Maria Domeij. Bild från Visbyguiden.

Klostrets försörjning
När Linköpingsbiskopen Lars skrev brevet 1246 tänkte han också på nunneklostrets försörjning. Även om klostret var självförsörjande när det gällde det dagliga livet behövdes pengar till att bygga och underhålla samt värma upp hela anläggningen. Biskopen hade förordnat så att klostret skulle få hela avkastningen av det som offrades på S:t Olofs altare i Akergarn (S:t Olofsholms kapell i Hellvi).  När den påvliga legaten Wilhelm av Sabina två år senare besökte Gotland, bekräftade han biskopens åtgärd. Klostret fick också pengar från donationer. I ett gåvobrev 1349 fick klostret pengar från Birgitta Knutsdotter, där klostret nämns som ”circa Wysby”, alltså i närheten av Visby. Sannolikt fick man även pengar från gårdar på fastlandet och från egna gårdar på Gotland.

Korbetningen med stenkorset som möjligen restes redan i slutet av 1300-talet på platsen alldeles norr om Solberga kloster. Teckning av P. A. Säve omkring1850. UUB. Bild från Visby förr i tiden.

Korsbetningen
Genom utgrävningar under åren 1905, 1912 och 1928-1930 i området för klostret har man funnit massgravar från kriget 1361 mellan Valdemar Atterdags legoknektar och den gotländska bondehären. Offren från kriget begravdes kyrkogården som tillhörde klostret. När massgravarna öppnades upptäcktes vilken hemskt slakt det varit av den gotländska hären, där 1800 män dödades mot 300 av danska truppen. Som minne av kriget uppsattes ett kors av kalksten på platsen för gravarna och området kallas därefter för Korsbetningen. Ett träkors markerar var klosterkyrkan har funnits. Läs mer om kriget mot Valdemar Atterdag och se vad som står på korset. Se även under RINgMUREN.

Klostret överges
Förmodligen hade klostret skadats i stridigheterna mellan Tyska orden och unionsstyrkorna åren 1398–1403, för år 1404 vände sig abbedissan och tolv nunnor, det antal som krävdes för att grunda ett kloster, till högmästaren i Preussen för att söka hjälp. Till dem överläts då istället S:t Jakobs kapell i Visby, till vars klosterannex de samma år eller strax därefter inflyttade. Anläggningen vid Solberga övergavs och fick förfalla med följd att den så småningom revs. Vetskap om kyrkogården fanns ännu kvar under 1700-talets början för under böldpesten åren 1710-1712 togs kyrkogården i bruk för begravning av ett antal person som föll offer pesten. I slutet av 1800-talet var alla spår av klosteranläggningen helt borta och området kom att användas som betesmark.

Tiden vid S:t Jakobs kapell
Var detta klosterannex låg dit Solberga kloster flyttade är osäkert. S:t Jakobs kapell stod förmodligen oanvänt liksom den närliggande strandriddargården vid S:t Nicolai, så det är mycket troligt att riddargården inreddes till kloster för nunnorna. Trots flytten kallades nunnorna fortfarande Solbergas nunnor, vilket framkommer i ett delaktighetsbrev utfärdat av Sko kloster år 1435.  Under 1700-talet finns uppgifter om att en åker kallad Nunneåkern skulle ha funnits i kvarteret, som i så fall borde ha varit Solberganunnornas åker för jordbruk och trädgårdsskötsel.

Tiden vid S:ta Gertruds kapell
Kort före 1469 skadades sannolikt S:t Jakobs kapell eller också var det i så dåligt skick att det övergavs, för samma år inköptes en tomt intill kyrkan, Otto Dusenborgs tomt, där S:ta Gertruds kapell uppfördes. Dit flyttade Solberganunnorna, som nu till antal väsentligen minskat. Verksamheten upphörde när kapellet och hela klosteranläggningen förstördes vid lübeckarnas stormning av Visby den 12 maj 1525.  Därefter kom det förstörda kappellet att stå övergivet förföll alltmer till en ruin.

Solberga klosterbrunn
Under 1800-talet nämns ofta Solberga klosterbrunn. Sannolikt var det en rikt givande brunn som använts av nunnorna vid klostret, Under år 1857 diskuterades planer på att dra en vattenledning från brunnen till det vattenfattiga Klintenområdet. Brunnen finns kvar under gatubeläggningen på Östra Hansegatan i närheten av infarten till f.d. A7-området.