S:t Görans kyrkoruin
(R4). S:t Görans kyrkoruin ligger utanför ringmuren 300 m norr om Nordergravar och mitt emot Visby lasarett. Nuvarande ruin är resterna av den kyrka som byggdes i början på 1200-talet. Kyrkan uppfördes på platsen för en äldre kyrka som var byggd på 1100-talet. S:t Göran var en kyrka för de spetälska och på grund av smittorisken uppfördes den utanför det dåvarande Visby. Namnet på ruinen kommer från helgonet S:t Göran, som tillbads vid sjukdomar och var de spetälskas skyddshelgon. Ungefär samtidigt med kyrkan uppfördes ett sjukhus intill kyrkan för de spetälska. Kyrka och sjukhus övergavs 1542 men kom till användning en period efter stadsbranden 1611.
Sankt Görans kyrka, även kallad S:t Jörgen, uppfördes som en kyrka för spetälska omkring 1215-1250. Kyrkan var knuten till en stiftelse med uppgift att vårda de som drabbats av denna sjukdom. Ungefär samtidigt som kyrkan byggdes eller tidigare uppfördes ett sjukhus nära intill kyrkan för de sjuka människorna. Hela anläggningen kallades länge hospitalet. Först långt senare efter år 1353, kom kyrkan att kallas S:t Görans kyrka och sjukhuset för Sankt Görans hospital. Det kan tyckas som en tanke att Visby lasarett senare kom att byggas som en granne till anläggningen. Spetälska var en besvärlig sjukdom med stor risk för smittspridning och det fanns inget botemedel för sjukdomen, därför placerades hospitalet en bra bit ut från staden.
Den första kyrkan
På platsen där S:t Görans kyrka anlades fanns tidigare en mindre kyrka uppförd på 1100-talet. Denna kyrka var en romansk stenkyrka med långhus, kor och halvrund absid. Grundmurar av kyrkan har hittats vid utgrävningar 1969 och 1971. Eftersom denna äldre kyrka låg utanför staden verkar det troligt att den redan då byggdes som hospitalskyrka för spetälska. I så fall borde även hospitalet vara byggt på 1100-talet i anslutning tidsmässigt till den äldre kyrkan. Orsaken till att den äldre kyrkan kom att ersättas av en ny kyrka kan förstås bero på att den var för liten, att den förstördes av brand eller var i för dåligt skick.
Den nya kyrkans exteriör
En hel del av den nya kyrkan som ersatte den äldre finns nu kvar som kyrkoruin. Den nya kyrkan var en tvåskeppig kyrka med ett rakt avslutat kor, som ansluter asymmetriskt till långhuset, vilket måste betraktas som ovanligt. Mitt på varje långsida finns ingångarna till långhuset. Huvudingången i söder var försedd med en mot söder öppen förhall. I västra gaveln finns två mindre öppningar bredvid varandra och över dem en tredje, som dock inte är ursprunglig. Valvspår på murens utsida tyder på att det också här funnits en förhall av något slag eller att kyrkan här har anslutit direkt mot sjukhuset. Kyrkans fönster i långhuset är högt sittande, breda och rundbågiga. Koret har höga slanka fönsteröppningar. På korets sydsida finns en liten vacker spetsbågig portal med ett dekorativt trepass på tympanon. Vid korets nordsida har det funnits en tunnvälvd sakristia. De ovanligt spetsiga gavelröstena har förmodligen tillkommit i samband med en ombyggnad i slutat av 1200-talet. Kyrkan har inte haft något tornhus.
Långhuset
Långhuset byggdes före koret och har genom dendrokronologiska dateringar kunnat bestämmas till byggår omkring 1215. Det ersatte då den gamla kyrkans mindre långhus, men uppfördes så att det anslöt till den äldre kyrkans kvarstående absid. Det nya långhusets större bredd medgav att ett fönster i östra gaveln rymdes på vardera sidan av den anslutande gamla absiden. Valven i långhuset är ålderdomliga romerska kryssvalv. Av bevarade spår att döma har de ersatt valv av mera avancerade typ. Av de två valvstöden återstår endast det västra, en enkel kraftig fyrkantig murpelare. Den gamla triumfbågen har vid något tillfälle rasat och dragit med sig ett stort parti av omgivande murverk. Nu står bågen egendomligt oregelbunden med sentida förstärkningar för att hindra ytterligare ras.
Koret
Koret är enligt dendrokronologiska mätningar uppfört omkring 1250. Det nya koret uppfördes uppenbarligen så stort att den gamla kyrkans absid kunde vara kvar under byggtiden för att därefter rivas ner. Av någon svårsökt anledning byggdes koret asymmetriskt i för hållande till långhuset, se bild över planen. Ville man ha en rakt löpande fasad åt norr? Kanske fanns det en anslutande byggnad som ingått i hospitalet. Liksom i långhuset ser man spår av lägre sittande valv. Efter ombyggnaden var S:t Göran den största hospitalskyrkan i Norden under medeltiden.
Vissa likheter finns mellan S:t Clemens och S:t Görans kyrkor. Dit hör det långa koret med sin trefönstergrupp i östgaveln.
Hospitalet
Av hospitalet finns ingenting kvar ovan mark, men det verkar som att det funnits norr och väster om kyrkan. Grundmurar kan mycket väl finnas under kullarna som ännu syns väster om ruinen. Vid arkeologiska undersökningar 1973 påträffades ett stenhus väster om ruinen. Huset har haft minst två våningar och varit direkt förbundet med kyrkan. I markplanet har kommunikation kunnat ske mellan byggnaderna genom de två tidigare nämnda öppningar och i övervåningen genom den tredje öppningen.
Helgonet Sankt Göran
Helgonet S:t Göran som givit namn åt kyrkan föddes omkring år 275-280 i Kappadokien, nuvarande Turkiet, och dog den 23 april 303 som kristen martyr. Han omnämns med många olika namn, Sankt Georg, Sankt Jörgen, Georg den helige, Riddar Örjan med flera namn. Som ung blev han officer i den romerske kejsaren Diocletianus armé, vann stor uppskattning och han fick också inflytande vid det kejserliga hovet. Han lyckades omvända kejsarinnan Alexandra till kristendomen. Detta kan ha föranlett den dittills tämligen tolerante kejsaren att inleda sin blodiga förföljelse av de kristna. År 303 blev han gripen, torterad och slutligen, tillsammans med Alexandra, avrättad utanför staden Diospolis i nuvarande Israel. Legenden berättas att den unge krigaren Göran genom sin tro och djärvhet lyckades rädda en prinsessa och därmed en hel stad från en förfärlig drake. S:t Göran tillbads vid sjukdomar och kom att bli de spetälskas skyddshelgon.
Spetälska
Spetälskan spreds över hela Europa under 1100 och 1200-talet. Sjukdomen kallas även Lepra och är även känt som Hansens sjukdom. Spetälska (fornsvenska spetal=hospital) ä en kronisk infektion som orsakas av bakterien Mycobacterium leprae och Mycobacterium lepromatosis. Norrmannen Armauer Hansen hittade bakterien 1873. Från början är infektionen utan symptom och kan så vara i upp till 5 år och ibland ända upp till 20 år. Symptomen som sedan utvecklas till svullnader omfattar luftvägar, hud och ögon. Förlust av extremiteter och nedsatt syn kan inträffa. Eftersom spetälska medförde stor risk för smittspridning placerades vårdinrättningar för denna sjukdom utanför städerna. Något botemedel fanns inte under den här tiden mot sjukdomen. En spetälsk fick genomgå en symbolisk begravning med efterföljande arvsskifte och var därefter en icke person. De blev socialt utstötta och måste leva av allmosor på ett hospital. Om de lämnade hospitalet måste de bära särskilda dräkter samt ha klockor eller skallror för att varna andra personer att hålla sig undan. Den spetälska blev mer eller mindre hänvisad till att bli insatt under livstid på dessa hospital. De intagna var organiserade efter klosterregeln som ”nunnor” och ”munkar”. I ett dokument från 1486 omtalas ”priorissan” vid ”Klostret”. Klostret var det namn som anläggningen hade i folkmun.
De blev socialt utstötta och måste leva av allmosor på ett hospital. Om de lämnade hospitalet måste de bära särskilda dräkter samt ha klockor eller skallror för att varna andra personer att hålla sig undan. Den spetälska blev mer eller mindre hänvisad till att bli insatt under livstid på dessa hospital. De intagna var organiserade efter klosterregeln som ”nunnor” och ”munkar”. I ett dokument från 1486 omtalas ”priorissan” vid ”Klostret”. Klostret var det namn som anläggningen hade i folkmun.
Hospitalet stängs men kyrkogården används
Verksamheten upphörde till följd av kungligt dekret 1542. Antalet spetälska hade då kraftigt minskat. De som fanns kvar överfördes till Helgeandshospitalet. Anläggningen kom dock att användas en period efter stadsbranden 1611, då Helgeandshospitalet förstördes av branden och måste återuppbyggas. Kanske var det under denna period som det år 1617 finns omnämnt en ”Nunnestuga” vid S:t Görans hospitalsanläggning, en ytterligare fingervisning om att anläggningen var organiserad som ett kloster. Kyrkogården vid kyrkan kom dock att användas långt senare. Under böldpesten som utbröt på 1710-talet begravdes 459 personer på kyrkogården under perioden från den 27 maj 1711 till våren 1712. Även då rödsoten härjade i staden år 1806 kom kyrkogården till användning för att begrava de döda här. Detta gällde också under koleraepidemin på 1850-talet. På kyrkogården har man hittat gravar från 1300-talet och ännu finns gravstenarna kvar från koleraepidemin.
S:t Görans kyrka förfaller
Kyrkan kom att förfalla alltmer och byggstenar togs enligt tidens sed från ruinen för användning till andra byggen. Liksom övriga ruiner utnyttjades S:t Görans ruin som en primitiv ladugård. Byggnaden hade ännu inte 1828 helt spelat ut sin roll som användbar. Ett förslag fanns om att inrätta ruinen som ett krutförråd, då man ansåg att Kruttornet var olämpligt. Underhållet var obefintligt ännu långt in på 1800-talet. Fortfarande fanns år 1826 triumfbågen mellan långhuset och koret kvar, men omkring 1830 har den rasat eller monterats ner.
Nutid
På senare tid har många av ruinerna åter fått ett användningsområde, vilket även gäller S:t Görans kyrkoruin. Under medeltidsveckan arrangeras vanligen olika evenemang i eller utanför ruinen som t.ex. spel om Robin Hood.
