S:t Lars kyrkoruin

(R6). Ruinerna efter Sankt Lars finns en bit norr om Stora Torget mellan Lybska gränd och Syskongatan. Kyrkan byggdes i början på 1200-talet. Namnet på kyrkan kommer från helgonet S:t Laurentius. Namnet S:ta Anna förekommer också som namn på kyrkan. Omkring 1210-1220 borde kyrkan ha funnits färdigbyggd för den blev då församlingskyrka för den växande befolkningen i centrala Visby. Rent arkitektoniskt liknar kyrkan ortodoxa kyrkor. Den är byggd som en korskyrka vilket var vanligt i Ryssland. Kyrkan övergavs i samband med reformation på 1500-talet. Tillsammans med Drotten som ligger strax intill kallas de båda kyrkorna för syskonkyrkorna.









När reformationen genomfördes under 1530-talet tvingades kyrkorna lämna ifrån sig stora förmögenheter i bl.a. kyrksilver. Säkert var det många präster som gömde undan en hel del av silvret för kyrkans framtida behov. Bra gömställen var förstås inne i de stora kyrkorna. I S:t Lars finns det gott om hemliga gångar inne i väggarna, lämpliga som gömställen. Mot denna bakgrund kan det vara intressant att läsa om vad som hände på barndopet en varm sommardag 1859 och om skatten i S:t Lars ruin, se länk i slutet av sidan, men läs först om den vackra ruinen och dessa mystiska gångar som kan öka intresset för berättelsen.

Koret är äldsta delen i kyrkan
Sankt Lars uppfördes inom det äldsta stadsområdet på mark som tidigare varit bebyggd. Under kyrkan har påträffats rester av tidiga stenhus. Kyrkan är byggd, precis som för Drotten, med kor och en utsmyckad halvrund, hästskoformad, absid. I södra delen finns en rikt utsmyckad portal med dubbla kolonnomfattningar. Korpartiet har en fint profilerad sockel. Koret är täckt av ett kryssvalv med diagonalribbor. Den ursprungligen betydligt smalare och lägre triumfbågen har vidgats till samma bredd som koret. Koret i S:t Lars är den äldsta delen i kyrkan och kan möjligen vara från 1100-talets slut. Det är byggt enligt normal Visbystil till skillnad mot långhuset.

Plan över S:t Lars kyrka med utbyggnadsetapper.
Modell över S:t Lars. Kyrkan har påfallande höga väggar.

Långhuset byggt som korskyrka
Långhuset uppfördes i början på 1200-talet, alltså senare än koret. Av allt att döma var det meningen att fullfölja bygget med ett ordinärt långhus, men när bygget kom igång var det efter en annan plan. Långhuset byggdes annorlunda än för de flesta övriga kyrkor i Visby. Planen för långhuset kan beskrivas som en kvadrat över vilket ett något större likarmat kors blivit lagt. Korsarmarna skjuter alltså utanför kvadratens sidor. I korsarmarnas skärningspunkter står fyra höga fyrsidiga pelare mellan vilka gördelbågar är slagna. På dessa och sidomurarna vilar låga kupolliknande kryssvalv. Valvet över korsmitten har dock rasat. De två pelarna i öster är något klenare än pelarna i väster. De är dessutom annorlunda murade och betydligt bättre underhållna. Ursprungligen har där funnits pelare av exakt samma storlek som i öster. I söder finns en portal som troligtvis är huvudingången.

Tornet
Den unika utformningen liknade en ortodox korskyrka med bysantinska former, byggt med ett centraltorn, medan övriga kyrkor är byggda mer med stil enligt tyska kyrkor med tornet i väster. Tornet var placerat över korsmitten, men tornet har rasat och dragit med sig vissa valv samt de två pelarna i öster. Orsaken till rasen var sannolikt en brand, rikligt med brandspår har hittats. Efter brandkatastrofen återgick man till den ursprungliga planen och ersatte under 1300-talet centraltornet med ett torn över västra korsarmen. S:t Lars kom därefter att till det yttre likna Drotten trots den tidigare avvikande planen.

I S:t Lars ruin finns det gott om spännade gångar och trappor inne i väggarna.

System av gångar
I långhusets väggar finns ett sinnrikt system av gångar, trappor och gallerier, också med ortodoxa kyrkor som förebilder. Det sinnrika systemet kan vara spännande att utforska för den äventyrlige och de gör att man kan komma runt i nästan hela kyrkan. Här och där öppnar sig gångarna med arkader eller gluggar mot kyrkorummet. I öster mot gränsen till koret upphör plötsligt gångarna, vilket kan tolkas som att avsikten var att uppföra ett större kor som skulle bättre ansluta till långhuset.

S:t Lars byggt av gotländska yrkesmän
Det finns uppgifter om att S:t Lars skulle var en av de två ryska kyrkor som omtalas i brev från Novgorod till Visby, baserat på grund av det ortodoxa utseendet. Mot detta talar att den ryska befolkningen sannolikt inte var så stor i Visby så att två kyrkor behövdes. Mera sannolikt tror man att det är ryska eller grekiska kyrkobyggare som format kyrkan. Trots sin annorlunda form anses det att den byggts av gotländska yrkesmän, vilket framgår av murningen och stenbehandlingen.

Helgonet S:t Laurentius
Kyrkan fick namnet S:t Lars efter helgonet S:t Laurentius. Namnet S:ta Anna, modern till Jungfru Maria, förekommer också som namn på kyrkan i äldre skrifter. Laurentius levde i Rom där han var diakon. Av påven Sixtus II fick han anförtroende att förvalta kyrkans skatter, vilket han skötte på sitt sätt genom att dela ut pengar till de fattiga. När han blev beordrad att lämna över skatten till myndigheter skall han ha samlat ihop de fattiga och sagt: ”Här är den eviga skatten, som aldrig förminskas utan växer”. Han blev fängslad och den 10 augusti år 258 led han martyrdöden, när han lades på ett järnhalster över glödande kol samt med glödande högafflar pressade mot kroppen. Han var ett av Florens och familjen Medicis skyddshelgon och förekommer på många målningar, där han brukar återges med ett rökelsekar eller med ett fat mynt, vilket anspelar på de allmosor som han delade ut till de fattiga.

S:t Laurentius avbildad i Överselö kyrka. Han brukar återges med ett rökelsekar eller med ett fat med mynt, vilket anspelar på de allmosor som han delade ut till de fattiga.

Syskonkyrkorna
När kyrkan stod färdig omkring 1210-1220 blev den församlingskyrka för gotlänningar i den växande befolkningen i centrala Visby. Kyrkan Drotten, vars ruin alltså ligger strax intill S:t Lars, byggdes något senare och blev församlingskyrka åt den tyska befolkningen i de centrala delarna. Tillsamman brukar de kallas systerkyrkorna eller syskonkyrkorna och de hade förmodligen en gemensam kyrkogård. Sägnen om syskonkyrkorna är att två systrar, som inte tålde varandra, byggde varsin kyrka för att slippa gå till gudstjänst i samma kyrka.

Syskonruinerna S:t Lars, till vänster, och Drotten.

Kyrkan blir till ruin
S:t Lars övergavs efter reformation omkring 1530 och började därefter förfalla. I slutet av 1500-talet överläts kyrkan och marken till Helgeandshospitalet. Under mitten av 1600-talet arrenderades marken runt ruinen ut och exploaterades. Det var stadens fattigare befolkning som byggde sina trähus på de hyrda tomterna. Under 1700-talet och i början av 1800-talet var intresset för ruinerna väldigt svalt i Visby. Växtlighet spred sig i ruiner och slog rot i fogar, användbara stenar som satt lösa togs till andra byggen varvid stenrester och bruk fick ligga kvar och skräpa. Man satt upp enkla staket och lät boskap beta i och runt ruiner. Tidens knapphet och fattigdom avspeglade sig det ointresse som fanns hos ägarna till ruinerna.

Ruinerna betraktades ha ett ringa värde under 1700-talet och in på 1800-talet. De kunde vara lämpliga som ladugårdar och genom enkla fållor fick djuren även möjlighet till bete utanför ruinen. Till vänster syns östsidan av S:t Lars kyrkoruin och ett skiftesverkshus sammanbyggt med ruinens norra långhusvägg. Byggnaden till höger är också ett skiftesverkshus, som liksom det förutnämnda huset sannolikt är uppfört under slutet av 1700-talet. Det sistnämnda huset kan ingår i det idag befintliga huset. Akvarell från sydväst av J. W. Gerss. ATA. Bild från visby förr i tiden.

Under 1700-talet och i början av 1800-talet var intresset för ruinerna väldigt svalt i Visby. Växtlighet spred sig i ruiner och slog rot i fogar, användbara stenar som satt lösa togs till andra byggen varvid stenrester och bruk fick ligga kvar och skräpa. Man satt upp enkla staket och lät boskap beta i och runt ruiner. Tidens knapphet och fattigdom avspeglade sig det ointresse som fanns hos ägarna till ruinerna.

Bilden på S:t Lars kyrkoruin ger en ganska bra föreställning av hur det ofta såg ut inne i ruiner under början av 1800-talet. Växtlighet har slagit rot i valvrester, lösa stenar och bruk ligger spridda över golven. Interiören ger ett föga romantiskt intryck, istället avspeglas det obefintliga intresset att sköta ruinen, vilket också ger en antydan om tidens knapphet och fattigdom. Ruinerna öppnades för allmänheten år 1887 mot 5 öre i inträdesavgift. Lavering av M. G. Anckarswärd 1826. Bild från Visby förr i tiden.
Bilden visar nordvästra delen av Stora Torget.. den vänstra byggnaden är nuvarande Gutekällaren. Till höger om Gutekällaren, på norra sidan av Stora Torggränd, syns flera byggnader som tillhör Wendtska gården, delvis sammanbyggda med S:t Lars. Vid en katastrofal brand natten till den 30 november 1875 förstördes alla hus på tomten. Branden började i en byggnad där färgerifabrikör J. W. Fornell hade sitt färgeri och spred sig därefter till huvudbyggnaden. Av 24 personer som bodde i husen innebrändes 4 personer. Bild från Visby förr i tiden.
Kulturevenemang i S:t Lars kyrkoruin. Bild från Visbyguiden.

Nunnespelen i ruinen
Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet spelades ruinspel med nunnetåg i bengalisk belysning i kyrkans trånga gångar.

Den tyske kejsaren Wilhelm besökte Visby sommaren 1893 och anlände med sitt sällskap med fartyget Hohenzollen. Man besökte bl.a. många av kyrkoruinerna i staden. Kejsarinnan hade hört talas om Nunnepelen i S:t Lars och ville gärna se den föreställningen. I Gotlands Allehanda 19 juli 1893 refereras besöket som här återges.

Men på särskild framställning af kejsarinnan, som hört talas om ”die Kreuz-gänge” och ”die Nonnen” i S:t Lars, beslöt sällskapet ”N.N.”, som arrangerade hela festen, att även sjunga i denna ruin. Kl. strax före ½ 10 stannade de kejserliges ekipage utanför S:t Lars, till hvilken allmänheten ej hade tillgång. Vid kejsarparets inträde, stämde sångarne upp den tyska kejsarhymnen ”Heil dir im Siegeskranz”, sjungen fyrstämmigt och uppvaktningen afhörde stående, de civila med blottadt hufvud. Kejsaren, hvilken nu, såväl som vid middagen å Hohenzollern, var iklädd svensk amiralsunifom, steg härefter fram och tackade sångarna för den vackra hyllningen. Omedelbart sedan kejsarinnan tagit plats sjöngs Josephssons stämningsfulla ”Requim”, under hvars toner nunnetåget ägde rum i murgångarna, allt medan ruinen flammade i effektfull belysning. Nu som alltid var svafvelröken från eldarne i högsta grad besvärande, och det torde vara till fullo utredt nu, att så länge man endast har bengalisk belysning att tillgå är Lars olämplig för dylika tillställningar. Så väl åskådare som sångare och agerande hålla rent af på att storkna af de obehagliga svafveldunsterna. Denna lilla privata ruinfest tog icke fullt femton minuters tid.

Vid ett annat tillfälle kommer Kungen av Sachen med drottning Karola och kronprinsessan Viktoria på besök till Visby. Då är det också aktuellt att besöka S:t Lars och Nunnespelen.

Platserna intogos och ett ögonblicks andlös tystnad uppstod. Plötsligt strålade uppifrån ett af ruinens ostliga gallerier ett bländande grönt ljus af flere bengaliska eldar. Och se, i detta flämtande sken, som fylde hela den vackra ruinen, tågade ljudlöst fram deruppe genom de täckta gångarne i muren hvita skepnader. Det var nunnor i sina dok. De stannade — och nu klingade genom det uråldriga halft förvittrade templet en högtidlig sång. Det var Vilhelm Söhrlinge vackra och anslående hymn O sanctissima. Och buren af dessa unga, friska qvinnoröster gjorde den ett mäktigt intryck, som kom månget öga att tåras. Det var som om man kände en helig bäfvan genomila lederna, man böjde hufvudet likasom i tillbedjan för något. Hvad? Kanske medeltidens heliga madonna, den rena Guds moder. Det låg en stämning öfver det hela, som man ej lätt glömmer. Så växlade ljuset. Nu kom der ett rödt och gaf det hela nya skiftningar. Sången fortfor, men man såg de hvita nunnorna långsamt skiljas åt, de försvunne i de dolda, hemlighetsfulla gångarna. Men långt efter det de försvunnit hördes inifrån de mörka murarna de sista bortdöende ackorden af den vackra hymnen. Ljusen slocknade — allt låg ånyo i mörker. Stillheten bröts endast af ett »wundersehön!» från drottning Karolas läppar. Den sachsiska furstinnan skall — berättas det — vara en konstnärssjäl. Då förstod hon helt säkert, hvad som låg i denna ruinfest, den djupa, tryckande, men ändå frigörande stämningen.

Det skulle kanske vara dags att återuppta Nunnespelen i S:t Lars under Medeltidsveckan, dock med effekter från elektrisk belysning i stället för bengalikska eldar.

Kulturevenemang och spöken
Numera används ruinen under sommaren för olika kulturevenemang.

Sägnen säger att en ledsen munk spökar där än i dag för att han aldrig hittar skatten som ska finnas någonstans i ruinen.

Läs om Den gömda skatten i S:t Lars kyrkoruin.