S:t Nicolai kyrkoruin

(R7). Sankt Nikolai kyrkoruin ligger i norra delen av innerstaden mellan Sankt Nikolaigatan och Smedjegatan. Kyrkan började byggas omkring 1220-1230 och den fick namnet Sankt Nicolai för att hedra helgonet Nikolaus. Nikolaus var helgon för att beskydda sjöfarare och köpmän. Kyrkan byggdes sannolikt som församlingskyrka för tyskarna i stadens norra församling. Sedan en brand utbrutit under pågående uppförande av kyrkan avbröts arbetet. Efter branden övertogs den skadade kyrkan av dominikanerbröderna, vilka byggde om den till konventskyrka (klosterkyrka). Konvent och kyrka brändes när Lübeckarna anföll Visby 1525 och på grund av reformationen tiden därefter blev det så att kyrkan aldrig kom att återuppbyggas.
Det har hänt mycket med S:t Nicolai från byggstarten på 1220-talet som hallkyrka till våra dagars konserthall. Läs nedan vad som hänt under årens lopp med Visbys bäst bevarade ruin.

S:t Nicolai kyrkoruin sett från sydöst.
S:t Nicolai kyrkoruin sett från sydöst.

Plan A. Första hallkyrkan.
Plan B. Efter första utbyggnaden.
Plan C. Efter andra utbyggnaden.

Den första kyrkan
Det första som byggdes i kyrkan var ett kvadratiskt kor med absid och ett långhus som kan ha varit uppfört av trä. Kanske fanns tornet i väster redan på plats när en kraftig brand inträffade. Eftersom byggnationen helt avstannade efter branden verkar det troligt den var omfattande och det antyder också att långhuset troligen var av trä. Om det varit av stenmaterial borde konsekvenserna av branden inte ha varit så förödande att det fortsatta byggandet helt avbröts. Kanske var det så det såg ut när dominikanerbröderna tog över och fortsatte byggandet omkring 1228. Långhuset uppfördes treskeppigt med sidoväggar som utgör delar av den nuvarande ruinens nord- och syd-murar. Vid arkeologiska undersökningar 1912-1913 och 1934-1935 kom grundmurar i dagen och de finns markerade genom stensättning i golvet. Mittskeppet bestod av tre kvadratiska traveér (ung. uppdelningar), se bild A. Sidoskeppen bestod av fem mindre traveér. I det mittersta av dessa fanns kyrkans norra och södra ingångar, vilka ännu är bevarade. Valven vilade på omväxlande kraftiga fyrkantig huvudpelare och runda smäckrare sekundärpelare. Man tror att mittskeppet och sidoskeppen hade samma höjd. Av valven återstår endast några pilastrar längs ytterväggarna. Kyrkan skulle med denna utformning kunna betraktas som en hallkyrka med förebilder i tyska Westfalen. Byggnadstiden för denna första hallkyrka bedöms till 1225-1250 och bör ha sammanfallit med tillkomsten av nuvarande domkyrkans tvärskepp och kor. S:t Nicolais sydportal är nämligen en nära kopia till domkyrkans Brudportal.

Modell över S:t Nicolai kyrka efter andra utbyggnaden och med konventsbyggnaderna i förgrunden.

Den första utbyggnaden
Redan omkring mitten av 1200-talet inleddes ombyggnad av långhuset. Ombyggnationen kom att sträcka sig över en lång tidsperiod, vars längd medförde att byggnadsstilen ändrades från romantisk till gotisk stil. Man valde att förlänga hallkyrkan både åt väster med 14 meter och åt öster med 9 meter. Det gamla tornet togs bort. I öster avslutades långhuset med en kvadratisk korutbyggnad utan absid. Pelarna i det nya långhuset uppfördes med kvadratisk form och de tidigare huvudpelarna byttes i efterhand ut för att få samma utseende. Det tidigare s.k. bundna valvsystemet frångicks, vilket innebar att mittskeppsvalv kom att motsvara ett sidoskeppsvalv mot tidigare två. Ljusöppningarna ändrades så att varje travé erhöll två långsmala rundbågiga fönster. I sydfasadens västra del insattes en portal som förmodligen flyttades från tornets västgavel i den gamla kyrkan. I portalen är inristat ett liljeornament samt bilder av den helige Nicolaus av Myra och kyrkofadern Augustinus. Från samma gavel kommer säkerligen också det praktfulla rosettfönstret placerat snett ovanför portalen. Fönstrets spröjsverk är hugget ur ett enda stenblock. Den nya tornlösa västergaveln erhöll en magnifik utformning med ett stort gotiskt fönster mot mittskeppet och mindre sådana mot sidoskeppen. Gavelspetsen blev rikt smyckad med tegelrosetter, gluggar och blindnischer. Tegelrosetterna har givit upphov till föreställningen att det var i dem som de lysande ädelstenarna, de röda karbunklarna, satt infattade och som Valdemar Atterdag rövade bort. Men enligt äldre sägner skall stenarna ha suttit i Mariakyrkan. Västgaveln uppfördes enligt dendrokronologiska dateringar under 1250-talet. I sitt nya skick var kyrkan fortfarande utformad enligt tyska förebilder. Den nya kyrkan stod färdig i slutet av 1200-talet, se plan B.

Några av de välbevarade valven i S:t Nicolai. Bild från Det medeltida Gotland.
Över en av sydportalerna finns ett tympanon med inristade bilder av den helige Nicolaus av Myra och kyrkofadern Augustinus. Bild från Kyrkorna i Visby.

Den andra utbyggnaden
Ytterligare en utbyggnad av långhuset genomfördes under senare hälften av 1300-talet. Långhuset förlängdes med ytterligare några meter åt öster och avslutades med en femsidig korutbyggnad. Kyrkans gotiska stil är så lik S:ta Karin, så att tid och t.o.m.  arbetsledning pekar på nära samtidig byggnation mellan kyrkorna. På en av pelarna i norra delen sitter ett i sten uthugget sköldformigt epitafium (minnestavla) med namnet Jacob Knarre. Han var en gutnisk rådman och minnesstenen tros han ha fått för att han finansierade det nya koret. Flera av de olika byggnadsskedena kan ännu spåras i kyrkans fasad. När kyrkan stod färdig omkring år 1400 var det Nordens största konventbyggnad och en av Visbys största kyrkor.

I västra delen av S:t Nicolais sydfasad finns denna praktfulla portal och rosettfönster, som båda flyttats från den första kyrkans västgavel i samband med utbyggnaden. Bild från Gotlands historia i fickformat.
S:t Nicolais rikt utsmyckade västra gavel med det stora gotiska fönstret och tegelrosetterna.

Konventsbyggnaderna
Av konventsbyggnaderna, där dominikanermunkarna bodde och arbetade, finns ingenting kvar ovan jord. Byggnaderna fick placeras på norra sidan av kyrkan, där det idag är en park. På södra sidan om kyrkan fanns nämligen sannolikt gårdarna till S:t Jacobs kapell och Svärdsriddarorden. Spår finns i ruinens nordfasad av klostrets byggnader, vilka var sammanbyggda med kyrkan, däribland en korsgång som löpt utmed större delen av nordfasaden samt en tvåvåningsbyggnad som funnits intill den nordöstra fasaden. Inuti ruinens nordvägg finns smala trappor som förmodligen ingått i förbindelser med konventet. I konventsbyggnaderna fanns kapitelsal, matsal, sovsalar, bibliotek och kök placerade kring en fyrsidig gård, men hur det såg ut vet man tyvärr inte.

Översikt S:t Nicolai. Det var om det grönskade taket med blommande kungsljus som Strindberg skrev sin fräna visbydikt. Foto Ulf Bruxe, RAÄ, 1998.

Sankt Nicolaus
Kyrkan Sankt Nicolai i Visby har alltså fått sitt namn för att hedra helgonet Sankt Nicolaus. Han levde omkring 280-343 och var född i Lykien som låg i Turkiet. Efter sina föräldrars död ärvde han en stor förmögenhet, som han främst använde för att hjälpa de fattiga, alltid på ett mycket diskret och taktfullt sätt.

Berömd är berättelsen om den utfattige familjefadern, som ville sälja sina tre döttrar till en kopplare, när han inte kunde ge dem en hemgift. Nicolaus fick kännedom om detta och mitt i natten kastade han in tre kulor av guld genom ett öppet fönster i den fattiga familjens hus. Så räddade han flickorna från ett liv i skam och fadern från livslånga samvetskval. Detta gav i många länder upphov till seden att natten före den Helige Nicolaus Fest lägga små gåvor åt barnen i en strumpa.

Sankt Nicolaus. Han avbildas ofta med tre jungfrur eller tre guldkulor.
Den fattiga familjen har fått tre guldkulor av Nicolaus.

Under en pilgrimsresa till Jerusalem överraskades båten, i vilken Nicolaus färdades, av en häftig storm. De förskräckta sjömännen ropade till Nicolaus: Bed för oss till Himmelens Gud, som du dyrkar! De blev inte besvikna. Nicolaus bad en kort bön och havet blev lugnt. Så blev han sjömännens och många hamnstäders skyddshelgon. Han blev senare vald till biskop i staden Myra, som låg i dåtida Grekland. Där verkade han som biskop. Han är också Rysslands och Greklands skyddshelgon. Många anser att det var Nicolaus givmildhet som sedan utvecklades till att bli våra dagars jultomte. Vår urnordiska tomte blev en snäll jultomte som delar ut gåvor. Andra länders ”Santa Claus” härstammar förstås också från Sankt Nicolaus.

Dominikanorden
Dominikanermunkarna kom till Visby runt 1227 och kunde då överta och bygga klart den redan påbörjade kyrkan, för att senare fortsätta att utvidga och anpassa kyrkan efter sina principer, bl.a. tornlösa kyrkor. Dominikanorden hette egentligen Predikarorden och instiftades 1215 i Toulouse i Spanien av spanjoren Dominicus. Året efter antog de augustinregeln (skrifter av Augustinus för organisation av ordnar) och fick samma år stadfästelse av påven med orden att sprida kristendomen ut över världen. Orden var en så kallad tiggarorder och medlemmarna kallades svartbröder eller svartmunkar eftersom de hade svarta kåpor. Deras mål var alltså att sprida den kristna tron genom predikningar, därav det egentliga namnet Predikarorden. De betonade också vikten av studier och kunskap. Svartbröderna var inte fast bundna till en viss ort eller konvent utan kunde flytta runt till olika ställen. I Visby grundade de sitt första svenska konvent som ett fäste för missionen kring Östersjön.

Petrus de Dacia
Petrus de Dacia var prior (första föreståndare) i S:t Nicolai kyrka i slutet av 1200-talet. På kyrkans norra sida finns uppsatt en minnestavla över honom. Petrus föddes på Gotland på 1230-talet och han var son till en bonde. Hans namn är en översättning till latin av Peter från Danmark. Kyrkan ansågs lyda under Danmark. Han anslöt sig till dominikanerorden och som ett led i utbildningen sändes han till Århus, Köln och Paris för att få en teologisk utbildning. I Köln lärde han känna nunnan Christina av Stommeln som sägs ha varit en märklig kvinna. Han blev hennes själaförsörjare. Hon skall ha blivit utsatt för diverse egendomliga fenomen som syner, stigmatiseringar samt haft skrämmande extaser. Petrus och Christina fortsatte att hålla kontakten via brev efter det att Petrus lämnade Köln. Petrus flyttade till Skänninge där han blev lektor i svartbrödraklostret. Efter 7 år i Skänninge flyttade han till Mälardalen, men efter en kort tid flyttade han år 1283 till Visby. Där arbetade han först som lektor, men kort därefter blev Petrus prior för klostret i sin egen hemstad. Han har kallats för Sveriges första författare och breven är de första personliga kärleksbreven i vår litteraturhistoria.

Petrus de Dacia från Visby.

Deras dolda passioner och andliga kärlek uttrycks väl i den brevväxling som följde efter Petrus förflyttning från Köln. Ett brev som Christina skrev till Petrus hösten 1269 inleds enligt följande: ”Av ditt brev ser jag, vilken stor kärlek du har till mig, och det är naturligt, om du åtminstone med munnen, handen och pennan vill uttrycka det, som ligger fördolt i hjärtat”. Sin egen kärlek till Christina uttrycker Petrus de Dacia från S:t Nicolai sålunda: ”Min ljuvliga, jag kan inte säga hur mycket jag lider över att behöva leva på ett så stort avstånd från dig. Det är inte heller nödvändigt, eftersom jag tror att ni i samma erfarenhetsbok läser detsamma som jag som jag sedan flera år har läst om och om igen. Men jag tror att jag aldrig kommer att kunna läsa färdigt, så länge jag är dömd till landsflykt i denna usla kropp”. Deras brevväxling fortsatte hela tiden ända till Petrus dog i Visby år 1289, efter sex år som prior i S:t Nicolai. Man tror sig ha återfunnit hans grav i koret.

Petrus var övertygad om att beginen (Beginer eller Blå Nunnor är en orderliknande förening) Christina av Stommeln var ett helgon och när han var tillbaka i Visby författade han hennes levnadsteckning och publicerade en del av deras brevväxling. Men de brev han offentliggjorde var endast de, där deras kärleksförklaringar var måttliga och passande och dessa måttliga brev som han själv skrev skickade han aldrig till Christina. Det var i de privata breven till Christina där han uttryckte vad han verkligen kände och om sorgen att de inte kunde vara tillsammans. Christina av Stommeln saligförklarades den 8 november 1908. Petrus och Christinas levnadsöden kom senare att bli handling i musikspelet Ruinspelen, se nedan.

S:t Nicolai förfaller
Under 125 år fick den imponerande stora och vackra domenikanerkyrkan stå fredad i Visby. När lübeckarna anföll Visby 1525 satte stadens försvarare eld på fyra ställen i staden för att fördröja anfallet, så att man kunde tas sig till skydd i Wisborgs slott. Om det var stadens försvarare som satte eld på S:t Nicolai eller lübeckarna vet vi inte, men förutom S:t Nicolai eldhärjades även S:ta Gertrud och S:t Jakobs kyrka, som alla tre låg i norra delen av staden. Kloster­byggnaderna brandhärjades också vid samma tillfälle. På grund av branden och reformation återuppbyggdes aldrig konventsbyggnaderna och dominikanerbröderna lämnade Visby. Kyrkan kom att stå utan underhåll under nära 300 år och förmodligen orörd och i det skick som den fick efter branden. Men år 1795 tillät dåvarande borgmästaren Peter Herman Grevesmühl att byggnadsmaterial fick tas från kyrkan. Troligt är att det var vid detta tillfälle merparten av byggnadens skulpturala utsmyckningar försvann. S:t Nicolai är trots branden den bäst bevarade av ruiner i Visby.

Platsen framför S:t Nicolai är där Odalgatan och Wismargränd möts och övergår i Smedjegatan. Platsen kallades förr Nikolaiplatsen. Koret i östra delen av ruinen är förbyggd med en liten stuga. Miljön är närmast lantlig bortsätt från ruinen. Lavering av M. G. Anckarswärd, 1826. Bild från Visby förr i tiden.

S:t Nicolai under 1800-talet
Vid en nationell studentfest den 18 juni 1852 i S:t Nicolai ruin beslöts att överskottet från festen skulle användas till trädplantering vid vägen innanför muren förbi Jungfrutornet till Silverhättan. Vägen hette Jungfrugatan, men efter studentfesten namnändrades den till Studentalllén. Under 1800-talet var det vanligt att kreaturen strövade fritt på gator och gränder i staden. År 1853 utfärdade Rådhusrätten en förordning att kreatur skulle hållas inhägnade eftersom man väntade en ström av ”bildade familjer, vilka ämna begagna havsbaden, och då staden såsom badort kan för sin blomstring och trevnad påräkna många fördelar, torde alltså allt göras, för att på ett städat och värdigt sätt emottaga de lönande besöken”. Efterlevnaden var dock dålig och ännu på 1870-talet påtalade magistraten olägenheterna.

Interiör av S:t Nicolai kyrkoruin. Trots att ruinerna blev fridlysta 1805 fortsatte man att använda flera som ladugårdar. Det skulle i vissa fall dröja ända till mitten på 1800-talet innan åtgärder vidtogs för ruinernas underhåll. Lavering av M. G. Anckarswärd, 1826. Bild från Visby förr i tiden.
Bilden visar S:t Nicolais norra långsida. Platsen kallades förr för Norra Pumptorget, och här hämtade man sitt färskvatten och här utbytte man information om timade händelser. Som ett mått på nyheternas snabba spridning gick talessättet att ”nös man i Norderport, sa man strax därefter prosit i Söderport”. På platsen där byggnaderna ligger på bilden låg tidigare klostret. Byggnaderna revs under 1890-talet och en park anlades framför ruinen. En del av parken är på senare tid ombyggd till entréområde för ruinen. Foto från norr 1895. Bild från Visby förr i tiden.

Sedan andra hälften av 1800-talet har arkeologiska utgrävningar gjorts i kyrkan och reparationer har utförts. Såväl minnestavlan över Jacob Knarre som ett numera försvunnet epitafium över den 1387 avlidne gotländske rådmannen Magnus Grote, samt få omnämnanden i tyska testamenten, tyder på att S:t Nicolai mer omhuldats av gotlänningarna än tyskarna i staden.

Ruinspel i S:t Nicolai
Ett första relativt okänt ruinspel uppfördes redan 1901 i kyrkoruinen. Då uppfördes Zachris Topelius korsfararspel ”S:ta Maria” med musik av Andreas Hallén. Men mera skulle det bli.

I S:t Nicolai kyrkoruin spelades ruinspelen varje sommar med några undantag mellan åren 1929-1990. Bild från Visby-en vandring genom sekler.

Joseph Lundahl var en känd läkare i Visby och musikintresserad. Han vände sig till musikhögskolan i Berlin med förfrågan om någon elev kunde komma till Gotland under sommaren och lära honom musikteori och kontrapunkt. Den som hoppade på erbjudandet hette Friedrich Mehler från Frankfurt av Main. Han kom till Visby under juni 1921, då 25 år gammal. Friedrich kom snabbt in i musiklivet i Visby och blev kvar i staden. När Friedrich en dag gick förbi S:t Nicolaus ruin tändes idén att här skulle det passa att uppföra ett musikaliskt verk. Året var 1923. Tillsammans med Joseph Lundahl skrev han ett utkast till det tänkta musikverket. Friedrich komponerade sedan musiken och texten skrevs av Joseph. Verket skildrade Petrus de Dacia och Christina av Stommeln levnadsöden och deras kärlekslängtan. År 1929 ägde uruppförandet rum i just S:t Nicolai ruin. Musikskådespelet, som närmast är en opera, kallades Petrus de Dacia, men kom att kallas Ruinspelen. Friedrich har senare omarbetat verket vid flera tillfällen. Runispelen har efter uruppförandet spelats varje sommar fram t.o.m. 1990 med undantag för 1931 och krisåren under kriget 1940-1945 under ledning av Friedrich. Under 1939 bildades Föreningen ruinspelen i Visby för att driva ruinspelen vidare och från 1946 har staden och staten lämnat anslag till föreningen. När spelet pågick stängdes biltrafiken av genom Norderport och närliggande gator till ruinen för att inte störa. Spelet vann världsrykte och på sommaren kom kryssningsfartyg till Visby med det direkta och enda syftet att passagerarna skulle bevista ruinspelen. Spelet kom att uppföras 754 gånger i kyrkoruinen. Friedrich Mehler dog 1981 i Visby. En jubileumsutställnings utställning hölls 2009 i S:t Nicolai ruin för att fira 80 årsdagen för Ruinspelens urpremiär. Läs mer om Friedrich Mehler.

Frierich Mehler skapade Ruinspelen som uppfördes under åren 1929-1990 i S:t Nicolai kyrkruin. Han undervisade också på Läroverket och Flickskolan i Visby.

S:t Nicolai har blivit konserthall
Kyrkoruinen har efter att Ruinspelen lags ner i allt större utsträckning blivit en konserthall. Varje sommar uppförs sedan år 1986 Gotland Chamber Music Festival under ledning av pianovirtuosen Staffan Scheja. Många andra artister har också uppträtt i kyrkoruinen sedan Ruinspelen upphörde, bl.a. Ainbusk Singers (1996) och Krister Dahlström (2011) för att nämna några gotländska artister. Ruinen har också utnyttjats till Luciafirande och mycket, mycket annat.

Staffan Scheja har sedan 1986 arrangerat Gotland Chamber Music Festival i S:t Nicolai kyrkoruin.

Kyrkoruinen har endast delvis haft tak och alla fönster har saknat glas. Det går ju bra att ha konserter eller evenemang där om det inte regnar eller blåser. Inger Harlevi, som arbetar för S:t Nikolaistiftelsen, har länge kämpat med att få glas i fönsteröppningarna, men Riksantikvarieämbetet ledning har stretat emot. Men under 2006 gav de klartecken för inglasningen. Men det påtalades att inglasningen inte får påverka S:t Nicolais karaktär av ruinkänsla.

Sankt Nicolai kyrkoruin, norra fasaden med de tre popplarna.
Sankt Nicolai kyrkoruin efter ombyggnad 2011-2012.

Kultudralen AB bildades år 2007 av ett tiotal musik- och kulturintresserade personer med uppgift att skapa finansiella möjligheter för en upprustning av ruinen.

Under 2011 blev det klart med en stor ombyggnad av S:t Nicolai för 18 miljoner.

Den största förändringen blir att ett valv skall läggas ovan ruinen som därmed tätas och skyddar besökarna från regn. Scenen och åskådarplatserna byggs också om så att scenen blir bättre utrustad och platserna blir bekvämare. En servicebyggnad med loger och toaletter planeras nära ruinen. Även området runt ruinen kommer att fräschas upp med bl.a. nyplanterade träd. Projektet finansieras av privatpersoner, byggföretag, Region Gotland, Riksantikvarieämbetet och pengar kommer också från EU.

Interiörbild av S:t Nicolai efter den stora ombyggnaden 2011-2012.
Fest i S:t Nicolai.

Efter genomförandet av upprustningen står nu Kultudralen AB som byggherre och ägare till den (reversibla) anläggningen i form av scen, gradänger, logeutrymmen m.m. som nu har etablerats i S:t Nicolai ruin. Meningen är att Kultudralen inte skall svara för arrangemangen av konserter eller andra evenemang utan man hyr ut anläggningen till någon operatör. Avtal ha bl.a. tecknats med goGotland AB.