Wisborgs slott

(B23). Wisborgs slott låg i sydöstra delen av Visby alldeles ovanför Slottshamnen. Slottet började byggas under början av 1400-talet. Det uppfördes intill ringmuren, så att muren kunde utnyttjas som slottsmur åt sydväst och nordväst. Tyska Orden anges som initiativtagare till uppförandet och påbörjade också byggandet av slottet, där Erik av Pommern sedan övertog fortsättningen och fullföljde slottsbyggandets första etapp. En stor utbyggnad genomfördes senare av Ivar Axelsson Tott. När slottet var färdigbyggt var det en stark befästning, som inte någon gång blev intaget av fienden. I slottet fanns det flera torn där Blacken var det största med fängelse i källaren. Här fanns även en slottskyrka och hela slottet var som en liten stad i staden. Många olika länsherrar har bott ppå slottet, där flera bedrev sjöröveri. De mest kända sjörövarna var Erik av Pommern, Ivar Axelsson Tott och Sören Norby. Gotland tillhörde Danmark under större delen av tiden för Wisborgs slott. De danska länsherrarna på Wisborgs krävde med, sina fogdars hjälp, in stora skatter från den gotländska bondebefolkningen och försämrade handelsmöjligheterna för både borgarna i staden och bondebefolkningen genom sitt sjöröveri. Det tidigare så rika Gotland och den stolta befolkningen blev långsamt fattigare och allt mer kuvade. Utarmningen blev allt större under perioden, med följd att ett ökande antal gårdar stod öde på landsbygden och övergivna byggnader i staden blev en alltför vanlig syn. Följden blev att befolkningen minskade och tiggare på gatorna blev allt vanligare. Hela tidsperioden för Wisborgs slott från 1407 till 1679 var sammantaget en katastrof för Gotland. Slottet sprängdes av danskarna 1679 för att det inte skulle hamna i händerna på svenskarna.

Wisborgs slott. Gravering av Erik Reitz 1679.
Wisborgs slott. Gravering av Erik Reitz 1679.

Perioden från det att Valdemar Atterdag brandskattade Visby till det att Gotland blir svenskt är en mycket orolig tid för ön. Gotland behandlas närmast som en bricka i spelet om makten i Östersjöområdet och om rätten att bedriva handel i området. De storpolitiska händelserna kring Östersjön påverkar i hög grad utvecklingen på Gotland och livet på Wisborgs slott. Därför kan det vara intressant att läsa även om det politiska spelet under denna period, för att förstå vilka följder det får för gotlänningarna och slottet med tillbakagång, avfolkning och fattigdom. Samtidigt är det en kortfattad dansk och svensk historiebeskrivning under åren 1360-1685. Det är ganska mycket text att läsa, så därför är rubrikerna om slottet markerade med brun färg och *, för att underlätta för läsaren att hitta avsnitt som endast handlar om Wisborgs slott.

Bakgrund

Bråket om Gotland börjar
Bakgrunden till varför Wisborgs slott byggdes var att Tyska orden tyckte att Visby och Gotland behövde bättre möjligheter att försvara sig. Tiden innan slottet började byggas präglades av intriger och krig gällande den viktiga handeln på Östersjön och till vilket land Gotland och södra delarna av Sverige skulle tillhöra. Inblandade parter var Sverige med kung Magnus Eriksson, Danmark med kung Valdemar Atterdag, hertigdömet Mecklenburg vid Östersjöns södra kust med furste Albrekt samt Hansan med lübeckarna i spetsen. Valdemar hade återerövrat Skåne, Blekinge och Halland 1360 och intog sedan Gotland 1361. Svenske kungen Magnus hade så dålig ekonomi att han gick med på att överlämna viktiga delar av de sydsvenska landskapen till Albrekt, vilket förmodligen omfattade även Gotland. mot en pant för att betala sina stora penninglån. Albrekt höll vid tidpunkten på med förhandlingar med Valdemar om äktenskap mellan sin son Henrik och Valdemars dotter Ingeborg. Den danska segern retade upp övriga intressenter i området, vilket medförde att Hansan tog initiativ att tillsammans med Sverige och Norge förklara kring mot Danmark, som nu tycktes ha blivit alltför mäktigt. I det efterföljande kriget besegrade Valdemar Atterdag Hansans krigsflotta utanför Helsingborg. De svenska stormännen blev mycket besvikna över utgången och la en del av skulden på svenske kungen Magnus samt drev bort honom från tronen. De vände sig istället till Albrekt av Mecklenburg för att få stöd mot danskarna. Albrekt var nära förbundet med Hansan och var dessutom nära släkt med den svenske kungen Magnus genom sin maka, som var kungens syster. Stormännen erbjöd Albrekt att bli kung över Sverige, men Albrekt tackade nej till erbjudandet, utan föreslog i stället sin son Albrekt d.y. att ta över Sveriges krona. Sveriges nya kung Albrekt dy ansåg nu tillsammans med Hansan att Gotland tillhörde Sverige och inte Danmark och uppmanade Gotland att inte förse Danmark med handelsvaror. När kung Valdemar dog 1375 efterträddes han av sin yngsta dotter Margareta som var gift med Håkan, son till Sveriges tidigare men nu avsatte kung Magnus. Stormännen var nu trötta på sin kung Albrekt och ansåg att han vanskötte landet och de ville ha bort honom från tronen. De bad sin förre fiende Danmark om hjälp och Albrekt besegrades 1389 i ett slag vid Åsele utanför Falköping, där Albrekt och han son Erik togs till fånga. Albrekt förklarades avsatt och Margareta, som redan året innan blivit vald till Sveriges regent, kunde nu betrakta sig även som Sveriges drottning.

Vitalianerna intar Gotland
Trots att mecklenburgarna besegrats i slaget vid Åsele fanns de kvar i Sverige. I första han höll de stånd i Stockholm och Kalmar under ledning av Albrekts brorson Johan av Mecklenburg. Johan fick dock problem i kriget mot Danmark, Sverige och Norge. Problemet gällde både finansieringen och att få fram förnödenheter till landets territorier, bl.a. Stockholm och Kalmar, s.k. viktualier även kallat fetalier. Han utfärdade då kaparbrev, där diverse sjöfolk fick rätt att kapa handelsfartyg och där vinsten skulle delas hälften var till kaparna och mecklenburgarna. Detta fick stora negativa konsekvenser för Visby och Gotland. Handelfartygen på Östersjön upplevde stora problem med kaparna och den vinstgivande transitohandeln över Visby minskade avsevärt. Ännu värre blev det när mecklenburgarna, som kom att kallas Vitalianer, gav sig på Gotland. På väg med en flotta 1391 för att undsätta Stockholm och Kalmar passade de på att skaffa roffa åt sig förnödenheter på Gotland och år 1394 intog de Gotland och Visby. Gotland var perfekt som bas för att kapa handelsfartyg i Östersjön. Trots att fred slöts mellan mecklenburgarna och drottning Margareta 1395 och att kaparbrev inte längre fick utfärdas, fortsatte Vitalianerna att kapa fartyg, som nu ansågs som rent sjöröveri. Den gotländska landsbygden hade ännu inte fallit i händerna på Vitalianerna utan hölls av danska trupper under ledning av Sven Sture. När Erik av Mecklenburg, Albrekts son, anlände med nya trupper 1396 föll dock stora delar av landsbygden i händerna på Erik och Vitalianerna, som då lät bygga en borg utanför Klintehamn på ön Vivesholm, kallad Landescrone. Senare uppförde de även en borg i Slite. De behärskade även hamnen i Visby och besatte Segeltornet i ringmuren samt ytterligare två torn i Östermur för att ha kontroll även inåt land. Segeltornet låg strategiskt i murens sydvästra hörn strax ovanför dåtidens hamn i staden.

Erik av Pommern

Drottning Margareta av Danmark och Håkan Eriksson från Sverige fick en son Olof, som då blev den självskrivne arvingen till tronen efter Margareta. Men Olof dog oväntat endast 17 år gammal och plötsligt saknades en tronarvinge efter Margareta. Risken var stor att det mecklenburgska furstehuset skulle ta över hela Norden. Margareta vände sig därför till sin syster Ingeborgs släkt i Mecklenburg. Ingeborg hade en dotterson, sjuårige Bugislav som ansågs lämplig att kunna bli adopterad av Margareta och på så sätt bli den nye tronföljaren. Modern till Bugislav hade kort tid innan dött och det blev då bestämt att Bugislav och hans syster skulle flytta till Danmark 1389. Bugislav fick byta namn till Erik och hyllades som arvkung i Danmark, Sverige och Norge. Han kom att kallas Erik av Pommern.

lbrekt av Mecklenburg d.ä. och d.y. avbildade på samma tron. Mecklenburgska rimkrönikan 1378. Bild från Visborgs slott.
Ulrich von Jungingen, Tyska ordens högmästare 1407-1410.

Kalmarunionen
Vid ett möte i Kalmar 1397 skulle den nordiska unionen officiellt godkännas. Vid ett möte ett år tidigare i Danmark hade Erik av Pommern blivit erkänd som dansk kung och i Norge hade han redan 1392 blivit krönt till norsk konung. Nu skulle Erik också bli godkänd som svensk kung. Margareta fick i stort sätt som hon ville. Erik blev även krönt till svensk kung och hon själv skulle bli kvar vid makten till sin död.

Tyska orden landstiger i Västergarn, 1398. Bild från Gotland mitt i Östersjön.

Vitalianerna besegras
Tyska orden, som var en riddarorden, betraktade det alltmer utbredda sjöröveriet med stor oro och insåg vilka problem Hansan hade för sin handel. Tyska orden stiftades i Palestina av korsfarare i slutet av 1100-talet och etablerade sig så småningom i Nordeuropa. Under 1300-talet hade de sin storhetstid och bland annat erövrade de ett eget rike vid södra Östersjökusten, där de hade sitt högkvarter vid Marienburg i nuvarande Polen. 1300-talet var ordens storhetstid. Högmästaren i Tyska orden, Konrad von Jungingen, var medlem i Hansaförbundet, och han kände ett stort ansvar för att Hansans handelsfartyg skulle kunde känna sig säkra. Först stödde han mecklenburgarna och gav dem ett lån på 10000 mark med Gotland som säkerhet. Efter att ha vacklat ett tag beslöt sig stormästaren till sist för att sätta stopp för sjöröveriet från Vitalianerna på Gotland. Den 21 mars 1398 anlände en enorm flotteskader till Västergarn med 84 fartyg bestyckade med kanoner. Med 4000 soldater och 400 hästar kunde Landescrone snabbt erövras, och en mindre styrka red till Visby där Vitalianerna under ledning av Johan av Mecklenburg och han befälhavare fann för gott att följa med tillbaka till Västergarn för fredsförhandlingar. Gotland och Visby var befriat och enligt fredsöverenskommelsen avseglade Johan och hans soldater från ön under påskdagen. 

Landescron stormas,1398. Bild från Gotland mitt i Östersjön.

Tyska orden

Genom sitt ingripande mot Vitalianerna uppskattades Tyska orden av gotländska landsbygden och visbyborna. Ett efterlängtat lugn inträdde på ön och handeln kunde sätta fart igen. Gotlänningarna ville hylla Tyska orden och högmästaren som herrar över ön. Men Kalmarunionens monark Erik av Pommern och han styvmor Margareta ville annorlunda. De krävde att hela ön inklusive Visby skulle överlämnas till danskt styre. När högmästaren Konrad von Jungingen vägrade detta, sände Margareta en dansk-svensk här med 2000 man till Gotland år 1403 under ledning av Abraham Broderson, riddaren Algot Magnusson samt Otto Peckatel och Sven Sture, de två sista som båda under en tid varit befälhavare för Vitalianerna på Gotland men nu anslutit sig till danskarna. Landsbygden erövrades snabbt och tre borgar byggda i trä uppfördes i Slite, sannolikt Guldborg i Lojsta och ytterligare en tredje, förmodligen på Vivesholm. Visby belägrades i januari 1404, men efter en månad gav man upp när Tyska orden fick fram förstärkningar. Ett första försök av Tyska orden att erövra borgen i Slite misslyckades och Tyska orden fick se sig besegrade, men när högmästaren sände en större krigshär med 10000 man och kanoner kunde borgen i Slite intas den 16 maj. De övriga borgarna gav då upp och Margaretas övriga trupper kunde därefter besegras.

Dansk-svenska hären i Slite, 1404. Bild från Gotland mitt i Östersjön

Gotland säljs för 9000 engelska nobler
Drottning Margareta hade nu åter förenats med sin gamle fiende, den nu åldrade Albrekt av Mecklenburg. Han hade ju tidigare pantsatt ön till Tyska orden för 10 000 mark, men Margareta lyckades få honom att avskriva sina krav och låta henne överta ön för 8000 lybska mark. När det blev känt på Gotland skickade man åter en vädjan till högmästaren att inte överge ön och låta Margareta bli regent över Gotland. I maj 1406 fick man svar att högmästaren inte kände till något avtal mellan Danmark och Mecklenburg. Han ville också råda Visbys borgare att tillsamman med bönderna bygga ett eller flera fästen på ön, dels som skydd mot danskarna för eventuellt kommande anfall och dels som tillhåll för hans eget folk och där också bönderna kunde få skydd. Det här var startskottet för Wisborgs slott.  Högmästaren Konrad von Jungingen hade redan under början av året 1407 gett order om att en borg skulle byggas i Visby. Högmästaren avled emellertid under mars månad samma år och Gotland förlorade en värdefull bundsförvant. Konrads bror Ulrich som efterträdde honom hade inte samma goda omtanke om Gotland utan överlät Gotland till Erik av Pommern för 9000 engelska nobler. Tio goda år för Gotland med Tyska orden var över.

Tornet Blacken *

Borgbygget går trögt

Sedan Tyska orden övertagit Gotland 1398 hade de ordensbröder som varit ståthållare på Gotland använt det stora Vinhuset som bostad och högkvarter. Johan von Techwitz och Wilhelm von Eppingen var två ståthållare som använde Vinhuset som både bostad och som förråd. Att använda Vinhuset som försvarsanläggning var knappast att tänka på med sina många portar. I april 1407 anlände nio män till Visby hamn. Fyra var murare och fyra var timmermän och den nionde, Arnold von Baden, var ordensbroder i Tyska orden. Tyska orden hade kommit för att påbörja bygget av borgen som skulle bli Wisborgs slott. I södra delen av Visby fanns en lämplig platå nära den nya hamnen och med utsikt över infarten till hamnen och havet. Erik av Mecklenburg hade redan tidigare bedömt att Seglartornet i ringmurens sydöstra hörn var en strategisk plats för att bevaka hamnen i vilket han residerade under en tid. En kort bit från Seglartornet bestämde man sig för att anlägga ett försvarstorn på platån, Här högg man ut en djup håla i berget som källare och uppförde ett kraftigt torn i kalksten. Tornet kom att kallas Blacken. Kunnigt folk för stenbrytning och murning fanns från husbyggen som tidigare uppförts i staden och murats med stenmaterial. Förebild för det nya tornet var försvarstornet vid gamla hamnen med nuvarande namnet Kruttornet, men den skillnaden att det nya tornet också skulle innehålla bostadsfunktioner, en s.k. ”donjon”. Jämfört med Kruttornet som är ungefär 10×10 meter uppfördes det nya tornet med måtten 15×15 meter, alltså ytmässigt mer än dubbelt så stort. Uppgifter från ritningar tyder på en höjd av omkring 30 meter jämfört med Kruttornets 25 meter (inkl taket) och en murtjocklek på omkring 3 meter. Översta våningen var sannolikt utförd med en väktargång. I källaren fanns fängelsehålor och förråd. I mellanvåningarna fanns det plats för Tyska ordens befäl, förnödenheter och vaktstyrkor. Varje våningsplan var omkring 100 m2 och tornet hade förmodligen murtrappor mellan våningsplanen.

Gotlands lösen

Gotlänningarna vädjade flera gånger till högmästaren Ulrich von Jungingen att stoppa överlåtandet av Gotland till Erik av Pommern, men förgäves. De hoppades länge att Erik inte skulle få fram den stora lösensumman 9000 engelska nobler som Tyska orden begärt. Erik lät dock höja skatterna i Sverige och Danmark, för att få ihop tillräckligt med pengar, en skatt som kallades ”Gotlands lösen”. Den 25 september 1408 betalde Erik lösensumman till Tyska orden och därmed var tiden slut för Tyska ordens herravälde över Gotland. Kungen lovade att slottet skulle byggas utan men för handeln och borgarna och att gotlänningarna skulle få behålla alla sina gamla rättigheter. År 1410 anlände den nye fogden, danske adelsmannen Jens ”Jösse” Eriksson med en dansk trupp. Efter att ha inspekterat att Blacken i avslutat skick var intakt påbörjades omgående det fortsatta uppförandet av borgen.

Trilskande Visbyborgare

Djupa tvistigheter mellan borgarna och fogden uppstod omedelbart när det visade sig att borgen skulle omfatta även en del av ringmuren, muren som i allra högsta grad tillhörde stadens borgare. Danskarna planerade att annektera Segeltornet och sadeltornet intill, med nuvarande namn Smal Henrik, samt delar av ringmuren sydöst och nordöst om Segeltornet. Segeltornet hade tidigare besuttits av Erik av Mecklenburg. Borgarna vägrade att lämna över tornen och muren till danskarnas borgbygge. Danskarna fick svårigheter med att få tag i byggmaterial och arbetskraft av de motsträviga gotlänningarna. Fogden byttes ut och en ny fogde kom till ön, Trued Hase, dansk adelsman och riksråd och gotlandskännare sedan tidigare. En särskild hövitsman, Marquardus Steen, skickade också till Gotland på order av kungen för att hjälpa till. Men det hjälpte inte, borgarna vägrade samarbeta och släppa ifrån sig tornen i ringmuren. Det gick så långt att kungen med en trupp begav sig till Visby under juli månad och med vapenmakt tvingade borgarna att ge upp sitt motstånd. Redan den 1 augusti satte arbetet igång med borgens utvidgning. Eriks tidigare löften till gotlänningarna var som bortblåsta. Nu skulle de få vara med och betala till det lösen kungen hade erlagt. Den 10 maj, på ett möte i Stockholm, tvingades representanter för Gotland godkänna häpnadsväckande skattehöjningar från tidigare 100 mark silver per år till 9000 svenska mark varje år, dessutom skatt ”in natura” i stora mängder enligt en lång lista. Uppgörelsen var rena dråpslaget mot den gotländska friheten.

Wisborgs slott. Slottes första etapp, byggd mellan åren 1407 och 1423 (senast). Blacken uppfördes huvudsaklingen av Tyska orden. Erik av Pommern uppförde resterade delar. Rekonstruktion I. G. Appelquist.

Wisborgs slott första etappen *

Slottets skyddsvärn *

Bygget av borgen satte nu fart. Borgen börjar allt mer ta formen av ett slott med torn och tinnar, med slottskapell och gemak för kungar och länsherrar. Först färdigställdes tornet Blacken efter det avbrutna arbetet av Tyska orden. Ett nytt torn uppfördes ca 50 meter norrut intill Sjömuren. Tornet kom att kallas Klocktornet och var också försett med en port in till borggården. Porttornen kragade ut lite åt norr och var sammanbyggt med den gamla Sjömuren. I tornets övre öppningar fanns två gjutna klockor och i våningen under fanns rum med fönster inåt gården och plats för vaktmanskapet. I bottenvåningen fanns alltså portvalvet, vilket var täckt av ett kryssval och försedd med en port. En vallgrav med bro och ett fällgaller fanns för att försvåra fientlig inträngning genom porten. Klocktornet kom att utgöra hörntorn i norra delen av försvarsanläggningen, medan Blacken blev hörntorn åt öster. Mellan dessa båda torn uppfördes en bostadslänga som sannolikt hade förstärkta väggar åt nordöst och det byggdes också en väktargång på husets utsida mot staden. I söder kom det befintliga sadeltornet Smal Henrik att bilda hörntorn och en ny mur byggdes mellan Blacken och detta sadeltorn. Muren var försedd med skyttegång. Som hörntorn i väster utnyttjades ringmurens 25 meter höga Segeltorn. Segeltornets grund finns ännu bevarad och mäter 10×11,5 meter samt har det uppmätts nära tre meter tjocka yttermurar. De två tornen i muren förbands med en skyttegång, som anslöt till Segeltornets via en dörr i andra våningen. Den befintliga Lantporten i ringmuren mellan tornen murades delvis igen.

Innanför slottets murar *

En sekundär ingång till slottet låg i Blackens norra vägg. Från tornets våning en trappa upp fanns en dörr på östra sidan ut till en bro, vilken ledde ut till borgmurens väktargång. I våningen ovanför fanns ett fönster mot gården, så här fanns troligen rum för boende, rum som var inredda för kungen om borgen skulle belägras. I Blacken skulle han vara säkrare än i den intilliggande bostadslängan. Sammanbyggt med Blacken åt nordväst låg en ca 26 meters lång tvåvåningslänga med tre fönster inåt gården på övre våningen och en skyttegång åt norr in mot staden. I denna fasad fanns endast mindre öppningar av försvarsskäl. I övervåningen fanns slottskapellet, som förmodligen låg i nordvästra delen intill klocktornet och i sydöstra delen fanns kungens utrymmen med sovrum. Våningen nåddes sannolikt via en utvändig trappa i södra delen av byggnaden in mot gården. I bottenvåningen fanns gästabudssal och lokaler för kungens kansli. Bottenvåningen hade tre eller fyra fönster inåt gården och i källaren fanns bageri och troligen även kök. Genom tre dörrar inåt gården kom man in till bottenvåningen och källarvåningen, sannolikt via en halvtrappa upp respektive ner. Mot den nya muren i sydost uppfördes en bostadslänga för slottets personal och ett stall. I södra delen av Borggården fanns det en brunn. Vattenförsörjningen var givetvis viktig, så det kan antas att det även i Blackens källare fanns en brunn. Hela anläggningen får betraktas som ett välbyggt slott, lätt att försvara åtminstone under en kort tid. Slottet, som nu hade döpts till Wisborgs slott, var en tydlig symbol för kungamakten på Gotland. Slottet omfattade nära 3000 m2 och hade byggts huvudsakligen under ledning av dansken Trued Hase. . Gotlänningarna, och i synnerhet den gotländska landsbygden, hade fått leverera både skatter, leverans av förnödenheter och dagsverken åt kungens fogdar. Ränteriet, d.v.s. där skatteuppbörden förvarades fanns förstås på slottet. Sannolikt var det många som inte klarat av oket och fått lämna gården åt fogdarna eller bruka gården som arrende åt fogdarna. Borgarna i staden hade klarat sig bättre och kunde fortsätta med sin handel inom Hansan. 

Ett slott enligt Wisborgs utformning uppförde Erik av Pommern 10 år senare i Helsingör, kallad Krogen. Krogen kom senare att byggas om och döptes då om till Kronborgs slott.

Erik av Pommern

Erik av Pommern, omöjlig som kung

När Erik av Pommern hade blivit kung även i Sverige under möte i Kalmar 1397 började styvmodern Margareta planera för att säkra tronföljden. Snart hade man fått tips om en lämplig kandidat, Filippa av England. Hon var bara 11 år när ett pampigt bröllop ordnades i Westminster Abbey, London, år1405 mellan henne och den 24 åriga Erik. De bosatte sig först i Kalmar och till en början blev Erik omtyckt i Sverige och handeln för Visby med både Danmark och Hansan ökade. Men det varade inte så länge. Erik började snart byta ut de svenska fogdarna i Sverige mot danska och tyska fogdar och hans intresse koncentrerades alltmer till Öresundsområdet, där han utmanade Lübeck och Hansan. Han förde även ett kostbart sjuårigt krig mot furstendömet Holstein, där också svenskar tvingades delta. Hansans städer startade ett krig mot honom, varvid han svarade med att höja Öresundstullen, som ytterligare retade upp Hansan. Genom de höga skatterna som han drev in av de svenska bönder för att finansiera krigen, retade han upp bönderna med följd att ett uppror startade mot honom med Engelbrekt som ledare. Han beordrade också Trued Hase i Visby att meddela högmästaren i Tyska orden, att alla skepp skulle kvarhållas i Visby hamn, om de inte kom från Pommern eller var Tyska ordens skepp. Beslutet medförde stor varubrist på Gotland och med de höga skatterna som togs ut bredde fattigdomen ut sig på ön. Mitt under upproret drog sig Erik av Pommern tillbaka till Visby 1435. Från Visby fortsatte han sin politik och vägrade ändra sig trots möten där han gick med på förlikning. Det gick så långt att han avsattes och Karl Knutsson Bonde utsågs till riksföreståndare för Sverige.

Erik av Pommern, sjörövaren

Drottning Filippa dog 1430 utan att ha fått något barn. När Erik blivit avsatt som kung flyttade han permanent till Visborgs slott och tog med sig sin ”frilla Cecilia”, som var en av hovdamerna. Karl Knutsson Bonde gick hårt åt sina motståndare och skaffade sig många fiender. Flera av dessa sökte upp Erik på Gotland för att få hans hjälp och de försökte få bort Karl Knutsson men misslyckades. Danmark hade också avsatt Erik av Pommern, 1439, och i stället valt Kristoffer av Bayern som hans efterträdare. Sverige valde också Kristoffer som kung 1441 för att fortsättningsvis hålla samman unionen. Erik av Pommern var säkert både bitter och besviken på grund av alla motgångar. För att hämnas, men säkert också för att han behövde pengar startade, han nu sjöröveri, till en början riktad mot svenska Östersjökusten. Han skaffade sig fler och fler skepp för sjöröveri och han tvingade gotlänningarna att rusta och förse skeppen med proviant.

Erik av Pommern var religiös men inte så att det märktes allt för mycket. Men det hände att han efter lyckosamma plundringar ville tacka Gud. För detta valde han det heliga korsets altare i Bro kyrka. Vid ett tillfälle, berättas det, då kungen och hans pirater återvänt från en lyckad plundring besöktes kyrkan och utvalda offergåvor bland det stulna lades på altarduken under korset. När piraterna vänt sig om och skulle lämna kyrkan hörde de hur det sprakade av eld bakom dem. När de vände sig om såg de hur offergåvorna och korset brann. När elden slocknat var gåvorna helt uppbrända, korset svårt skadat, men altarduken hade inte minsta skada efter elden. Gud ville inte ta emot gåvorna.

Erik av Pommern. F 1382 i Polen, d. 1459. Kung i Sverige 1396-1439.

Ett av många exempel på Eriks grymma kapningar inträffade våren 1442, då hans folk bordade ett svenskt skepp med kung Kristoffers svenske kammarmästare Bo Knutsson Grip och en mängd skattemedel ombord. Han och alla hans män togs till fånga och fördes till Visby, där Bo Knutsson låstes in i Blackens fängelsehåla. Erik krävde en mycket stor lösensumma för frigivandet av kammarmästaren. Alla försök till förhandling misslyckades och Bo Knutsson tycks ha slutat sina dagar tornet Blackens källare.

Tvåkungamötet i Västergarn 1446 mellan Erik av Pommern och Kristoffer av Bayern. Bild från Gotland mitt i Östersjön.

Tvåkungamötet i Västergarn
Svenskarna försökte på slut på kaperierna genom förhandlingar med Erik av Pommern och få sina män fria, med det misslyckades. Den svåra missväxten i Sverige gjorde att många svalt och gav den svenske kungen Kristoffer av Bayern namnet ”Barkekungen”. Han måste göra något för att åtminstone få slut på Eriks kaperier. Kristoffer utrustade därför en flotta 1446, seglade mot Gotland och landsteg i Västergarn. Ett möte kom till stånd mellan de båda kungarna i Västergarn. Efter två dagars förhandlingar hade ingen överenskommelse nåtts, förutom att fred skulle hållas i ett år.

Erik av Pommern flyr från slottet
Unionskungen Kristoffer av Bayern planerade två år senare att försöka få slut på sjöröveriet genom ett anfall mot Wisborgs slott, men han dog oväntat, förmodligen av en blodförgiftning. Han efterträddes av Kristian I i Danmark och Karl Knutsson blev nu vald till svensk kung 1448. Han tog över planerna på anfall mot Wisborgs slott efter Kristoffer. Den 28 augusti landsteg en stor svensk här under befäl av Birger Trolle och Magnus Gren. De intog snabbt stora delar av Gotland. Erik av Pommern samlade sig innanför Visbys starka murar för att försvara sig. Den svenska hären lyckades under ett nattligt anfall ta sig in genom muren och slog läger upp på södra Klinten. Erik och hans folk stängde in sig på slottet och besköt de svenska trupperna med kanoner, så att S:t Mikaels kyrka blev allvarligt skadad och sannolikt också en del av ringmuren. Slottet sattes nu under belägring och Erik insåg att de inte skulle kunna hålla slottet särskilt länge på grund av livsmedelsbrist. Han lyckades sätta sig i förbindelse med danske kungen Kristian som utlovade hjälp. Kristian ville inte att Gotland skulle tas över av svenskarna. För att vinna tid inledde Erik förhandlingar med Gustaf Trolle. Visbys borgare hade gett upp utan motstånd. De vill inget hellre än att bli av med Erik och hyllade svenske kungen Karl Knutsson framför rådhuset på Stora Torget den 6 december. Erik lyckades hålla slottet genom förhalningar av de pågående förhandlingar och i april, 1449, kom en dansk styrka under ledning av en dansk adelsman Olof Axelsson Tott. Erik fann det för gott att lämna slottet och lyckades bli utsmugglad till en av danskarna skepp och avseglade till Pommern för att aldrig mer komma tillbaka till slottet. När det nu visade sig att Erik av Pommern inte längre var kvar på slottet ville inte svenskarna ta strid med Danmark. Man kom överens om att sluta ett stilleståndsavtal vid förhandlingar den 18 juli i Västergarn för att senare lösa Gotlandsfrågan. Karl Knutssons flotta tvingades lämna ön utan att ha knutit Gotland till Sverige.

Wisborgs slott enligt Erik Ohlsson. Sanda. Gotland mitt i Östersjön.

Olof Axelsson Tott

Kung Kristian trupp som anlände till Visby kom förstås inte för att försvara Erik av Pommern, utan syftet var att se till att Gotland inte kom i svenskarnas händer. Och det lyckades mycket väl. Olof Axelsson Tott blev kvar på Gotland och på Wisborgs slott. Gotlänningarna hoppades att den nya slottsherren skulle göra livet enklare och förbättra handelsmöjligheterna, men snart visade sig att Olof föll in den roll som föregångaren haft. Han fortsatte med att kapa fartyg, i första hand svenska, och kräva in höga skatter samt att hans skepp skulle utrustas och provianteras. Han kom precis som Erik av Pommern att betrakta Gotland som sin ägodel av borgarna i staden. Danske kungen Kristian och Karl Knutsson höll hela tiden på med att bekämpa varandra om makten i Norden. Genom att hjälpa danske kungen med skepp och soldater blev Axelsson Tott lämnad i fred för Kristian. Karl Knutsson Bonde misskötte sig så pass med sina misslyckade krig och höga skatter att han avsattes 1457, och i stället lyckades Kristian I få svenskarnas förtroende, och han blev vald till kung även i Sverige.

Erik av Pommerns frilla
Om Olof Axelsson Tott berättades flera historier om hur illa han såg på Erik av Pommerns förhållande med frillan Cecilia. En historia är nedskriven på 1500-talet och återgiven av Christiern Pedersen 1856. Enligt historien möter Olof en dag Cecilia i Köpenhamn då hon gick från kyrkan och upp till slottet. Han frågade då henne om hon ville vara hans bud till kungen vilket hon besvarade med ja. Han slog då henne med sin hand bak på låren och sa; ”Säg till min herre kungen att denna skökas bak skall driva honom ur Danmark”. En annan historia nedskriven av Arild Huitfeldt 1603, berättar att Olof kom ridande en morgon i Köpenhamn när han mötte Cecilia, som färdades i vagn. Olof Axelsson stoppade Cecilias ekipage, satte av från hästen och gick fram och välte frillans vagn med bara händerna.

Tott hade planer på att bygga ut Wisborgs slott men bygget kom inte igång. När pesten svepte fram över Sverige 1464 drabbades många hårt och även Olof Axelsson Tott. För att inte Wisborgs skulle förloras om han dog bad Olof sin bror Filip att ta över slottet om så skulle ske. Olof dog av pesten, som också några månade senare drabbade Filip på samma sätt. De blev båda begravda i S:t Hans kyrka. Begravningen fick ombesörjas av en tredje broder, Ivar Axelsson Tott. Brödraskaran Tott bestod av nio bröder.

Wisborgs slott. Omkring 1475, efter utbyggnaden av Ivar Axelsson Tott. Rekonstruktion I. G. Appelquist.

Slottet byggs ut *

År 1465 hade Ivar Axelsson Tott installerat sig på Wisborgs slott. Han tog nu upp planerna efter brodern på att utvidga slottet. Slottet var visserligen välbyggt och lätt att försvara, men det var trångt och svårt att inhysa ett lite större följe. Mark annekterades norr och öster om slottet. Ytterligare en del av ringmuren utnyttjades som slottsmur med de två befintliga tornen, sadeltornet Kikut och marktornet Mynttornet. Borgarna protesterade mot att nya delar av muren kom att tillhöra slottet, men det hjälpte föga. Från Mynttornet byggdes en ny yttre kraftig mur åt norr, kallad Långa linjen, som genom en sväng åt nordväst anslöt till Sjömuren en bit norr om Klocktornet. I svängen byggdes ett vakttorn, Kungstornet, som också blev slottets nya entré. Det tillkommande området delades upp i två delar, Stora Borggården och Förborgen. Mellan de båda förborgarna anlades en torrgrav över vilken en träbro gjorde det möjligt att ta sig mellan de båda områdena. Det gamla slottets gård blev nu Lilla Borggården. Mot den nya muren åt nordöst uppfördes ett stort tvåvånings stenhus, Slukopp, med bostäder för manskap och magasin för förvaring av spannmål och andra förnödenheter. Mot Sjömuren uppfördes ett provianthus med bryggeri. Mot muren i Förborgen anlades köksträdgård och örtagård och där uppfördes också smedja, lider och förråd. Den gamla vingmuren från Segeltornet ner mot havet förstärktes och förlängdes och avslutades med ett vakttorn för hamnen, kallat Stora Kikut. Ett bröstvärn anlades utanför slottsmuren vid Lantporten.

Gravsten över Olof och Filip Axelsson Tott. Stenen finns i Domkyrkan Visby. Teckning S. Abildgaard 1753, Nationalmuseet Köpenhamn. Bild från Visborgs slott.
Papegojskjutning.. Ur Olaus Magnus Historia om de nordiska folken 1555. Bild från Visborgs slott.

Livet på Wisborgs slott *

Fotfolket
Efter den stora utbyggnaden av slottet blev det ett litet eget samhälle i sig. På slottet vistades ofta Ivar Axelsson släktingar och han tog dit unga adelsmän för uppfostran. Dit hörde en ung dansk adelsman, Laurens Schinkel, som senare återfinns i historien om slottet. En annan adelsman var Ivars brorson Klas Åkesson. Mellan hundra och tvåhundra soldater fanns i kosthållet på slottet. Till detta kom skeppsfolket, de som bemannade sjörövarskeppen och även Totts vanliga fredliga handelskepp. I hamnen fanns fler skepp beredda ge sig iväg med sin herre eller på kaparuppdrag. Store barzen, en flitigt använd bark, Lilla barzern och Finska barzern, alla tre var mindre krigsfartyg som även kunde ta last. Ivar Axelsson favoritskepp var Kraffwellen. Bland soldaterna och skeppsfolket fanns många utlänningar såsom danskar, tyskar, preussare, schweizare m.fl. För att betjäna alla nämnda kategorier krävdes det alltid minst 150 personers bemanning. Bland anställda på slottet fanns det 5 kockar, en köksmästare, en källarsven, en bagare, en mjölnare, en maltbryggare, en fågelfängare, en jägare, åtta skräddare, två skomakare, en skinnare och en guldsmed. Dessutom fanns det pulvermakare, d.v.s. kruttillverkare, pipare, och basunerare, som svarade för musiken, fyra skrivare och två slottskaplaner. Allt detta vet vi tack vare slottsherrens räkenskapsbok som är bevarad för åren 1485-1487. Trots dryga skatter, vid denna tidpunkt 4000 mark, som måste betalas och varor som skulle levereras enligt en lång lista, fanns det möjligheter att tjäna pengar som leverantör åt slottet. Ett hundratal bönder levererade stora mängder kol, 1700 tunnor årligen, till slottet för uppvärmning av den stora anläggningen. Niels Ytlinge i Bro, Mickell Ryngs i Bäl och Jon Suderby i Hejnum ingick i gruppen som var stora leverantörer. Öl, rovor, levererades i stora mängder, liksom träfat, träskålar, tyger och mycket mer.

Festerna
Slottsherren och hans maka bjöd gärna till fest vid lämpliga tillfällen. Man serverade ofta fisk av olika slag som gädda, abborre, lax, torsk, stör, ål, rudor m.m. Fågel var också vanligt som höns, gäss och rapphöns. Kött var inte så vanligt men säl serverades ofta. Till fisken och köttet ingick olika tillagningar av gryn, lök, rovor, kål och ärtor. Maten kryddades med ingefära, saffran, nejlikor, spiskummin, peppar och salt. Äpplen, päron, fikon, russin och mandel köptes också in till slottet. Drycken var vanligtvis öl, bl.a. gotländskt öl från Etelhem, inköpt från Oloff Ettelhem. Efter festerna spelades gärna ett brädspel, worttafel, där man spelade om pengar. Ivar och hans fru Magdalena deltog gärna i gillesfester i staden. I sådana sammanhang var Ivar frikostig och kunde skänka en tunna öl till vinnaren i papegojskjutning vid Knutsgillets årliga högtid eller vid gillesbrödernas bröllop och begravningar. Ivar Axelsson var djupt religiös och gick i kyrkan varje helg och han gav pengar som gåvor till kyrkorna och klostren på Gotland. Han lät också bekosta kapellet S:ta Gertrud som klosterkyrka till Solberganunnorna.

Ivar Axelsson Tott

Ivar Axelsson Tott var ganska fåfäng. Som ett monument över sig själv lät han en konstnär göra en S:t Görans skulptur som föreställer honom sittande på en häst med ätten Totts vapen och en text Ywer Acslson ritt, ”Ivar Axelsson riddare”.  Skulpturen placerades vid hans bröders grav i S:t Hans kyrka, där han planerade även sin egen grav. Skulpturen finns idag på Gotlands Museum.

Sjöröveri
I stort sett fortsatte Ivar Axelsson Tott i samma hjulspår som sin döde bror Olof. Han ansåg att slottet och Gotland var hans egendom. De skatter som hans fogdar samlade in två gånger om året gick till hans egen kassa. Om inte dagsverken utfördes eller leveransen i natura levererades korrekt räknades de om till pengar som måste erlägga. De inbringade skatterna räckte ändå inte till för slottets utgifter och slottsherrens generösa gåvor. Kassan drygades ut med lönsamma kaparuppdrag med Totts skepp, som efter en tid kapade också danska fartyg. Kung Kristian hade retat upp svenskarna ordentligt genom ökade skatter för att finansiera inköpet av Schleswig och Holstein. Det gick så långt att man till sist avsatte honom och återinsatte Karl Knutsson Bonde som kung i Sverige. Under början av sin tid på slottet stöttade Ivar Axelsson den danske kungen Kristian I, men efter det att hans bror Erik friat för Ivars räkning till Karl Knutsson Bondes dotter Magdalena vände sympatierna för danske kungen. Efter bröllopet med Magdalena den 21 september 1466 ökade makten för släkten Tott och Bonde, som tillsammans med en släkting rill Karl Knutsson, Sten Sture, kunde ta upp maktkampen mot Kristian. Ivar Axelsson Tott blev i praktiken rikshövitsman och styrde riksrådet. När Karl Knutsson dör 1470 blir Sten Sture riksföreståndare. Den avgörande striden om makten i Norden avgörs i praktiken under slaget vid Brunkebergsåsen, 1471 i Stockholm, där den skicklige befälhavaren Sten Sture besegrar kung Kristian i ett mycket blodigt slag.

Ivar Axelsson Tott tvingas lämna slottet
Kristian I har inte glömt Gotland och Ivar Axelsson försöker visa positiv attityd till Kristian och Danmark genom att förmedla att han håller Gotland för Danmarks räkning. Kristian dör dock 1481 och efterträds av sin son Hans. Sten Sture såg inte Totts nya kontakter med Danmark med blida ögon. Relationerna med Sten Sure försämrades en hel del, speciellt sedan Tott försöker få bort Sten Sture som riksföreståndare till förmån för sin svärson Arvid Trolle. Under förhandlingar med Sten Sture tvingas Ivar Axelsson 1487 avträda Wisborgs slott till danske kungen Hans, som lovar att Gotland skall bli svenskt, så fort som han får tillträda som unionskung. Som plåster på såren fick Tott tillbaka sina egna tidigare egendomar i Danmark.

Wisborgs slott. Ivar Axelsson till häst. S:t Göransstatyn som placerades i S:t Hans kyrka. Bild från Visborgs slott.
Ivar Axelsson Tott. Slottsherre på Wisborgs slott 1464-1487.

Epoken för bröderna Tott på Wisborgs slott var därmed över. Det var ingen lyckad tid för Gotland. Höga beskattningar och utebliven handeln medförde allt större fattigdom med tomma övergivna byggnader och ökad antal tiggare på gatorna. År 1450 missade Visby en inbjudan att delta i Hansan möten och blev utesluten. Tio är senare fick man en ny inbjudan som accepterades, men när ingen från Visby kom till Hansans möte 1476 blev staden slutgiltigt utesluten ur organisationen. Gotland kom dock undan alla dessa krig som drabbade andra delar av Sverige under perioden.

Wisborgs slott. Konstnär okänd. Gotlands Museum.

 Jens Holgersen Ulfstand, hänsynslös och girig sjörövare

Danmarks kung Hans kom till Visby 1487 för att inspektera Wisborgs slott och avkräva Ivar Axelssons överlämnade av slottet till kungen. Med sig hade han den danske adelsmannen Jens Holgersen Ulfstrand, som skulle bli den nye hövitsmannen på Wisborgs slott. Ivar Axelsson fick samla ihop sina ägodelar och segla hem till sitt Lillöhus i Skåne, säkert trött och besviken efter förlusten av alla sina förläningar som han tidigare innehade. Kung Hans tidigare löfte om att Gotland skulle övergå till Sverige visade sig förstås inte vara värt något alls.

Jens Holgersen Ulfstand uppvisade sig omgående vara en hård, girig och grym fogde, som inte alls umgicks med befolkningen eller skänkte något till kyrkan. Om han lämnade slottet var det för att kontrollera sina order och vid behov tillrättavisa gotlänningarna. Om föregångaren Ivar varit krävande så var han ändå folklig och givmild. Holgersen ägde redan 100-tals gårdar i Skåne och Blekinge, bl.a. Glimminge hus. Han viktiga mål var nu att dra in stora summor pengar, så att han kunde bygga ut Glimminge hus till en mäktig fästning. Som herre på Gotland gavs det nu stora möjligheter till att förverkliga drömmen om Glimminge som fästning. Det dröjde inte länge innan han var igång med sjöröveri i stor omfattning. Och han retade snart upp bönderna rejält. De fick inte längre ordentligt betalt för sina leveranser till slottet utan måste leverera till låga fasta priser enligt en ny lag om ”slottsköp”. Enkla fiskarstugor skrevs in som skatteobjekt och måste nu betala skatt till den girige fogden. Brist på varor rådde, och efter två år var missnöjet så stort att gottlänningarna skrev brev till Sten Sture, som inte brydde sig om Gotlands klagomål. Först när många av Hansastäderna klagade till Hans över sjöröveriet hände något. Kung Hans bryr sig inte heller om gotlänningarnas klagomål. Kungen sände en kommission till Gotland för att undersöka klagomålen. Trots att kommissionen kunde konstatera sanningshalten i vad som bönderna framfört hände ingenting. Kung Hans låter honom fortsätta, vilket kan bero på att Holgersen vid flera tillfällen bistod kungen med penninglån med panter i form av gods som säkerhet.

Historien upprepar sig åter vad gällde det politiska spelet mellan Danmark och Sverige. Kung Hans lyckas bli vald till kung också över Sverige, missköter de svenska landsändarna, det blir uppror och nya krig. Sten Sture jagar bort danskarna från större delen av Sverige. Sten Sture dör och Svante Nilsson blir riksföreståndare.

På Gotland händer ingenting nytt. Holgersen fortsätter med sitt sjöröveri och drar in mycket pengar till sina egna fickor. Sommaren 1508 kapade Holgersens skepp en flotta om sex fartyg från Raume norr om Åbo, när de seglade ut från Revals hamn. Tack vare ett bevarat brev från slottsfogden i Åbo ställt till riksföreståndaren Svante Nilsson finns händelsen dokumenterad. Efter bordandet av skeppen flyttades de mest värdefulla delarna av lasten över till ett av de kapade skeppen som med sin tillfångatagna besättning tvingades segla med till Gotland. När skeppen närmade sig Visby och stadens silhuett blev skönjbar, ska en av kaparna sagt till den finska besättningen: ” Ser du black (borgtornet Blacken), där ska du ha mången fansens natt.” Raumoborgarna kastade sig då över kaparna, lyckades rycka åt sig deras värjor ”och höggo huvudet utav tre av dem, 2 sprungo i sjön”. En av borgarna tycks ha dödats men de övriga lyckades vända skeppet och seglade hem.

Under sin tid på Wisborgs slott uppför Holgersen sin ögonsten Glimminge hus under åren 1499-1505. Han skickade över stora laster med gotländsk sten till Glimmingehus. Ungefär 250 ton sten beräknas ha fraktats från Gotland till hans borg i Skåne. En del av stenarna tyck ha tagits från gotländska stenhus, kapell och kyrkor. Det som äntligen sätter stopp för Holgersen tid på slottet, är när flera vendiska hansastäder förklarar krig mor Danmark, för att få slut på dessa sjöröverier. Jens Holgersen Ulfstand finner då för gott att lämna Wisborgs slott 1509 med en ordentlig förmögenhet och sina skepp fullastade med dyrbarheter och varor, för seglats mot Glimmingehus, av ingen på Gotland saknad.

Wisborgs slott. Illustration 1679 ur Suecia et antiqua et hodierna.

Matförrådet *

Slottets inventarielista

Under juli månad 1509 återsåg Laurens Schinkel Visby på nytt efter att inte varit på ön sedan mer än 30 år tillbaka. Mötet blev chockartat. Laurens hade uppfostrats som ung adelsvenne hos Ivar Axelsson Tott med långa ritter runt ön, ryttartävlingar, deltagit i fester och umgåtts med Ivar Tott. Slottet hade varit fint och rent och med vackra möbler. Nu mötte han ett slitet slott som inte underhållits, tak som läckte och fullt med smuts. Och ute i staden stod tomma packhus övergivna och människorna såga fattiga ut, kyrkorna var dåligt underhållna och visade det sig, befolkningen hade minskat i staden. Det värdefullaste i slottet hade den girige Holgersen tagit med sig men kvar fanns mycket mat, noggrant förtecknat. Lite intressant kan det vara att få uppfattning om vad som åts på ett slott under 1500-talets början. Inventarielistan visade följande:

75 mark gutniska penningar
60 skeppund fläsk
537 oxkroppar och kokroppar, halsar och ryggar avhuggna
2910 rökta fårkroppar, halsar och ryggar avhuggna
650 rökta gäss
4 tunnor villebråd
5½ läster, 1 tunna smör
1 läst strömming
2 läster, 5 tunnor salt torsk
2 tunnor ål
½ tunna salt sik
1 tunna gammal skånsk sill
7½  tunna små gotlandslax
51500 spitfisk (torkad fisk)
62½ läster tunnor mjöl och råg
16 läster Kagringe-bröd
6 läster ½ tunna gryn
43½ läst 20 skäppor malt och korn
4½ läst öl
45½ skeppund humle
120 tunnor havre
20 tunnor ärtor
2 tunnor honung
3 tunnor Travensalt (från Lüneburg)
19½ läst Bajsalt (från Baie i Bretagne)
103 gamla svin, i ladugården 24 kor
65 får, 100 getter, unga och gamla.

Förutom all denna mat fanns också försvarsmaterial. Ingredienser fanns för tillverkning av krut, skarpentiner eller serpentiner, d.v.s. kanoner med långa eldrör och stenbössor, vanliga kanoner, lodbössekrut till handeldvapen, 4½ spetspilar och dalpilar, 30 nya armborst, 71 skarpentiner, 283 kammare (färdiga krutladdningar), 4 nya kopparslangor (artilleripjäser för försvar av vallar och fartyg), en gammal blida och 34 pålyxor.

Nya krig
Men Laurens fick annat att tänka på än slottets upprustning. Hansan hade mobiliserat en stor styrka och förmodades förklara krig mot Danmark, och huvudorsaken var alla plundringar som utförts mot deras skepp. Laurens skrev till kungen och bad om hjälp med både trupper och förnödenheter för gotlänningarna. Det fanns inte så många som var i stånd att utföra ens dagsverken åt slottet. Kriget blossade upp med Danmark på ena sidan under kungens son Kristian och hanseaterna och Sverige under ledning av Svante Nilssons son Sten Svanteson på den andra sidan. Under början av år 1512 avslutades kriget efter fredsförhandlingar.

Nya skatter
Men hanseaterna var fortfarande missnöjda med läget på Gotland. Jens Holgersen hade infört en avgift på en gulden per köpman som besökte ön, och som gav handelsrätt under ett år i Visby och på landsbygden, pengar som tillföll slottsherren. Staden begärde i sin tur en ”ferding” (en fjärdedel) av varje last som skulle utföras från staden, pengar som behövdes för hamnens underhåll. Den gamle kungen Hans i Danmark avled och efterträddes av sonen Kristian II, som fick ta över förhandlingarna. Resultatet blev att guldenavgiften till slottsherren blev kvar medan tullavgiften (en fjärdedel) till staden togs bort. Visbyborna trotsade kungens beslut och fortsatte driva in avgiften till hamnen.

I Sverige inträffade också förändringar genom att Sten Svantesson hastigt avled. Hans son Sten Svantesson fick ta över efter fadern och valdes till riksföreståndare och han bytte också namn till Sten Sture, alltså namne med den tidigare hyllade Sten Sture.

Laurens arbetade för Gotlands väl och försökte få fart på handeln och han avstod helt från sjöröveri. Han fick tyvärr inte vara kvar så länge på Gotland. Efter endast sju år var han tvungen att överlämna ön till Kristian II:s gunstling Sören Norrby.

Sören Norrby, den sista sjörövaren

Sören Norby
Sören Severin Norby fick Gotland som förläning av danske kungen Kristian II 1517. Kungen var sannolikt inte nöjd med Schinkels obefintliga insatser vad gällde att störa hansastäderna och svensk sjöfart genom kapningar och satte istället Sören Norby som herre på slottet. Norby hade utmärkt sig som en skicklig, äventyrlig sjöman och som en hänsynslös pirat. Han hade gått i lära hos Jens Holgersen Ulfstand och varit med på Holgersens kaparflotta. Han skulle under en sjöstrid mot svenskarna ha klivit upp i sitt kaparfartygs mastkorg och hoppar över till mastkorgen på det svenska fartyget. Det talades länge om denna livsfarliga manöver. Han var trogen kung Kristian hela sitt liv. Av kungen fick han uppdrag att leda den danska flottan vid många tillfällen. Danmarks ständiga krig kostade pengar och efter strider med lübeckarna var den danska krigskassan uttömd. Kristian utfärdade kaparbrev och uppmanade alla som hade krigsdugliga skepp att ge sig ut på kaparuppdrag, en fjärdedel skulle dock gå till danska skattkassan. Sören fick flera uppdrag att ge sig ut och irritera svenskarna och Hansan genom kapningar och strandhugg.

Sören Severin Norby. Portträtt från Krapperups slott i Skåne, som enligt traditionen föreställer Norby. Okänd konstnär.
Wisboorgs slott. Sören Norby bevakar inloppet i Visby hamn från Wisborgs slott. Från utställningen på Gotlands Museum 1993. Foto Göran Ström. Bild från Visborgs slott.

Gotland blir Norbys egendom
Först på hösten 1517 kunde Sören Norby segla till Visby och överta sin förläning Gotland. Under vintern satt han beredd med sin flotta i Visby hamn och väntade på anfall från hanseaterna eller svenskarna med Sten Sture dy i spetsen. Totalt höll han 600 man, som var beredda att segla ut på uppdrag. Han lät bygga en kvarn för slottets behov och uppförde två nya magasin utanför staden. Under våren 1518 fick han Gotland som pantlän på livstid. Hans tidigare förläning, Börringe slott, måste han lämna tillbaka till danska kronan. Så länge kriget pågick var han avgiftsbefriad, men om det blev fred skulle han erlägga sjuhundra rhenska gulden årligen samt en fastställd mängd timmer för sitt innehav. Under fredstid skulle han hålla 100 knektar på slottet och han skulle också se till att Visbys befolkning ökade, vilket även gällde befolkningen på landsbygden. Hans fogdar förbjöds att driva ofog mot borgare, bönder och främmande köpmän. Borgarna i Visby skrev till danske kungen och klagade att bönderna på ön överträdde sina befogenheter, när det gällde att bedriva handel mot bogarnas urgamla rätt att få driva handel med främmande köpmän. Kungen uppmanade i ett brev till slottsherren att se till så att köpmän kom till Visby och att bönderna, som undantag, fick nöja sig med handel endast i avlägsna hamnar som Östergarn och vid Hoburgen.

Avlatsbreven
Under sommarhalvåret ägnade sig Norby åt kaparverksamhet med sina s.k. uteliggare. Hans skepp kapade både lybska och svenska skepp och de tog också svenska skeppare som fångar. Under vintern 1518-1519 satt han mest på slottet och tog det lugnt med endast de mindre jakterna ute på sjön. En av påvens agenter kom till Gotland för att sälja in påvens absolutionsbrev, att betala för syndernas förlåtelse. Sören Norby var skeptisk till dessa brev men vågade inte gå emot kyrkan. Av en händelse kom Olaus Petri till Gotland genom att hans fartyg kom ur kurs. När han upptäckte att påvens representant gjorde lysande affärer med avlatsbreven sökte han upp Sören Norby, som var lätt att vinna över till den lutherska synen och de tvivelaktiga avlatsbreven. Agenten arresterades och de insamlade avlatspengarna beslagtogs.

Stockholms blodbad
På det storpolitiska området fortsatte stridigheterna mellan Danmark, Sverige och Hansastäderna. Kristian II, tyrannen, arbetade målmedveten för att bli även Sverige kung och återupprätta unionen. Genom nya skatter och genom att lägga beslag på kyrkans pengar för avlatsbreven samt en höjd Öresundtull, fick han ihop pengar för att köpa villigt krigsfolk. Under slutet av 1519 gick hans trupper in i Sverige och under år 1520 drog de sig uppåt i Sverige och besegrade svenske hären under ledning av Sten Sture dy vid Ulricehamn. Sten Sture blev skadad och avled på väg till Stockholm. Resterna av den svenske hären gav då upp och danske kungen erkändes som Sveriges kung den 6 mars 1520. Efterspelet till Kristians seger är inte helt obekant. Först en ståtlig kröning av Kristian II till Sveriges kung, där Sören Norby bar spiran, sedan dubbning till riddare av bl.a. Sören Norby därefter och utdelning av förläningar till trogna danska medhjälpare, bl.a. Berend von Melen, som fick Stegeborgs slott och län. Festen fortsatte med efterföljande tre dagars gästabud med gräddan av Sveriges övre skikt, men därefter tog det roliga slut för många av de inbjudna. Slottets alla portar låstes och biskopen Gustav Trolle anklagade en rad av gästerna för kätteri. Klockan nio nästa morgon inleddes rättegången, som leddes av Gustav Trolle, Hans Brask och Laurentius Andreae, där alla anhängare till Sten Sture dy dömdes till döden. Stockholms blodbad hade startat och på Stortorget halshöggs mellan 80 till 100 personer utan att de fått höra sina domar. Eftersom hövitsmannen för Kalmar län avrättats i blodbadet överlämnades länet till Sören Norby som tack för hans insatser.

Gustav Vasa och upproret
Det dröjde inte länge innan upproret mot Kristian tyrann tog fart i Sverige. Det började i Småland och spred sig till Dalarna och den nye svenske ledaren var Gustav Vasa. Hans trupper hade snabbt intagit stora delar av Sveriges inland, men Kristians folk höll kuststäderna och Stockholm. Sören Norby fick fullt upp att bistå Kristians med förnödenheter från Visby och med sina fartyg ge sig på kustområdena. Men Gustav Vasa hade snart intagit hela Sverige utom Stockholm och Kalmar. Många av Sören Norbys folk i Kalmar hade gått över till den svenska sidan. Trots att Sören Norby fick högsta ansvaret som amiral för den danska flottan gick det inte att hindra Vasas trupper, som fått stöd från Lübeck. När uppror mot Kristian II på Jylland även startade blev han snart avsatt och efterträdd av kung Fredrik I och de kvarvarande danska trupperna gav då upp.

Wisborgs slott. Modell som finns uppsatt i Visby där slottet låg. Modellen är lite missvisande med sina grova ytor. Slottet ansågs fint, trevligt och välbyggt.

Wisborgs slott belägras *

Sören Norby drog sig tillbaka till Visby och fortsatte med sitt sjöröveri. Han stödde hela tiden Kristian som flytt till Nederländerna. Norby lyckades väl med  sina kapningar och våren 1523 hade han tusen man som bedrev sjöröveri åt sig från Visby. Kapningarna var så effektiva att sjöfarten mer eller mindre förlamades. Både Gustav Vasa och Fredrik vädjade till Norby att lämna över Gotland till sina respektive länder och sluta med sjöröveriet, som inte längre kunde rubriceras som kapningar. Norby insåg att han kunde vänta anfall från Sverige, Danmark eller Hansan när som helst. Han passade på att uppföra försvarssystem med skansar i Västergarn, Klintehamn, Burgsvik, Hoburg, Sandviken, Östergarn och Slite, Gustav Vasa tvekade länge med att ge sig på Sören Norby. Han behövde pengar för att betala tillbaka sina lån till Lübeck, men biskop Brask låg på om Gotlandsfrågan och Hansan såg gärna ett ingripande mor sjörövaren. I mitten av maj 1524 avseglade den svenska flottan från Kalmar mot Gotland och Västergarn med tvåtusen man och tunga kanoner under ledning av Berend von Melen. Svenskarna intog enkelt gotländska landsbygden, men Norby drog ihop sitt folk innanför murarna. Berend hade missat att blockera hamnen, så Norby kunde skicka ut sina uteliggare till havs, där de mötte Berends underhållsflotta med 11 skepp som medförde ammunition och förnödenheter. Norbys snabba skepp tog sex av svenskarnas fartyg under natten och seglade tillbaka till hamnen med de beslagtagna skeppen med mat, krut och ammunition, som lastade in på slottet. Utan krut och ammunition var det omöjligt att inta Wisborgs slott. Svenskarna försökte anfalla en av portarna som var välbevakade, vilket endast resulterad i att Melens mannar stupade intill porten och i vallgravarna. Nästa dag lastade Norbys folk de döda, som kördes in det svenska lägret på vagnar med ett meddelande från Norby att ”de skulle en annan gång inte löpa så hastigt mot portarna och staden, utan först tänka på, hur de skulle kunna gå tillbaka till lägret och spara mig besväret att sända dem till lägret i vagnar”.  Melen försökte nu istället sätta eld på Norbys båtar i hamnen. Skepparna på Norbys båtar kunde manövrera så att de höll tillräckligt avstånd utan att bli antända, istället lyckades Melens män sätta eld på två av sina egna båtar. Sören hade under tiden haft kontakt med danske kungen Fredrik. Sören lovade att överlämna Gotland till Danmark mot en rejäl belöning. Gustav Vasa blev besviken på utgången och insåg sitt misstag att använda Berend von Malen som befälhavare. Han förstod att nu måste han förhandla med Danmark och inte med Sören Norby. Förhandlingarna ledde till att Sören Norby skulle avlägsnas från Gotland och att Gotland fortsättningsvis skulle tillhöra Danmark. Den 22 september undertecknades överenskommelsen.

Sören Norby på väg att kapa de lybska handelsskeppen. ”Der är min lust och hälsa att röra i era kramkistor och lukta på era kryddsäckar”, lär han själv ha yttrat. Bild från Gotland mitt i Östersjön.

Sören Norbys kupp *

Några dagar efter undertecknandet av överenskommelsen ställde Norby till med ett gästabud på Wisborgs slott. Skälet var att fira barndopet av Sörens lilla dotter, som han fått tillsammans med en frilla. Som fadder utsåg Sören Beren von Melen, som alltså var Gustav Vasas ledare för operationen mot Wisborg, men även Sören Norbys gamle vän från tiden hos Kristian II. Redan tidigare hade von Melens hustru Margareta Vasa anlänt till Gotland. Vad som diskuteras mellan Norby och von Melen är det ingen som vet, men sannolikt smiddes planer i all hemlighet. Den 5 oktober bröt von Melen upp lägret utanför Visby och tågade till Västergarn för hemfärd. Samtidigt lät Sören Norby ställa upp 1100 man utanför stadsmuren för avfärd till Köpenhamn. Det var Norbys hela styrka, förutom 150 man, som avdelats för att hålla slottet. Plötsligt utbröt myteri bland hans soldater under mönstringen, enligt Norbys egna uppgifter, då större delen av hans folk ville tjäna någon annan herre och att de tröttnat på Norby. Endast trettio man stannade kvar medan resten rusade in i staden och stängde portarna. För att rädda sig klättrade Norby och den lilla styrkan över muren till slottet för att där försvara sig. De lyckades stå emot myteriet och snart lugnade det ner sig, och hans folk lockades tillbaka. Sören Norby hade säkert klart för sig vilket öde som kung Fredrik och riksrådet tänkt ut för hans räkning vid framkomsten till Köpenhamn. Norby hade genom kuppen undgått att gå i fällan som arrangerats för honom. Norby och von Melen hade helt andra planer.

Severin Norby
Även om sjöröveriet gav stora inkomster hade Norby problem med att betala sina soldater, som tidvis var väldigt många. Han präglade då egna mynt kallade Severin Norbi för att betala soldaterna, vilket skedde under åren 1522-1525. Mynten är av typ både skillingar och hvider. Myntpräglingen skall ha skett i Mynttornet.

Severin Norbi, 1 skilling.

Norbys krig mot Skåne
Sveriges anfall mot Sören Norby var misslyckat. Gustav Vasa skyllde på Berend von Melen, som straff fråntogs han Kalmar slott och län som han haft som förläning. Gustav Vasa hade också den stora skulden till Lübeck att betala och behövde dra in mera skatter från folket och från kyrkan. Han försökte även locka över Sören Norby till den svenska sidan genom att lova honom stora delar av Finland. I Danmark jäste motståndet mot den passive kungen Fredrik. Många började diskutera att ta tillbaka Kristian den II som kung. I Skåne hade upproret mot Fredrik blossat upp på allvar. I slutet av februari avseglade Sören Norby från Visby med en stor del av sin flotta för att delta i upproret och verka för Kristian II:s återkomst till tronen i Danmark. I Lübeck såg man med oro på vad som var på väg att hända. Man bestämde att sända en stor lybsk flotta till Öresund för att hjälpa Fredrik att kväsa upproret. Den 12 maj avseglade en tysk flotta med 10 skepp, men inte mot Öresund som Fredrik var lovad, utan till Blekinge kusten där Sören Norby flotta just höll till. Lübeckarna tog tre av hans skepp, medan Norbys folk stack de övriga 8 i brand, för att de inte skulle hamna i fiendens händer. Därefter drog den lybska flotten mot Gotland. Fredrik I blev lurad. Nu fick han tillsammans med Norby försöka att kväsa upproret i Skåne utan lübeckarnas hjälp. Lübeckarna hade bestämt sig, nu skulle sjörövaren bort från Wisborgs slott.

Visby brinner efter lybeckarnas anfall 1525. Målning av Erik Olsson. Bild från Gotland mitt i Östersjön.

Lübeckarna intar Visby

DDen 13 maj 1525 landsteg lübeckarna på Gotland och intog landsbygden utan problem. Kanske var det t.o.m. så att lübeckarna välkomnades av landsbygdens befolkning, som behandlades illa av borgarna och slottets fogdar. En del av flottan hade lagt till utanför norra delen av ringmuren medan visbyborna ännu var i kyrkan. Man ville undvika södra delen av staden, där det starka fästet Wisborgs slott låg. Med kanoner sköt man sönder en del av muren mellan Snäckgärdsporten och tornet Långe Henrik, den del av muren som kom att kallas lübeckerbräschen. Kanonskotten fick slottets folk på fötter. Snabbt gav sig en grupp ut till norra delen av staden och kunde konstatera att muren höll på att ge vika. För att fördröja fienden stack man staden i brand i norr där fienden var på väg att ta sig fram. Norra området (nuvarande Paviljongsplan och DBW:s trädgård) bestod av trähus där staden hantverkare bodde. Snart brann hela norra området med följd att flera kyrkor förstördes. Värst drabbades nunnornas S:ta Gertrud, dominikanernas S:t Nicolai och Helgeandshuset. Kanske brann även S:t Olofs kyrka. Även Rådhuset sattes brand, varvid även S:ta Karin skadades av branden. Även S:t Per skall ha blivit skadad av branden. Osäkert är förstås om även lübeckarna bidrog till bränderna. Många av stadens invånare hann säkert inte undan elden, men några uppgifter på hur många som omkom finns inte. Slottets befälhavare Otte Andersen Ulfeldt försökte möta motståndarna i gatustrider, men fick dra sig tillbaka innanför slottets murar. Lübeckarna försökte storma slottet, men som vid tidigare stormningsförsök misslyckades stormningen. Slottet var alltför starkt och det har aldrig blivit intaget genom strid. Tyskarna förberedde sig på att belägra slottet och under tiden var det fritt fram för fiendens soldater att på sedvanligt sätt plundra staden.

Modell av Wisborgs slott. Omfattning omkring 1550. Gotlands Museum.

Sören Norbys sorti från Wisborgs slott

Kriget i Skåne hade inte gått särskilt bra för Sören Norby. Detta och att lübeckarna hade erövrat Gotland gjorde sammantaget att Sören Norby insåg att möjligheten att återinsätta Kristian II som kung var borta. Han var tvungen att förhandla med kung Fredrik om sin framtid. Lübeckarna skulle aldrig tillåta Norby att bli kvar på Wisborgs slott. Förslaget från dansk sida var att han skulle få ett slott långt bort från havet utan möjlighet till sjöröveri. Erbjudet med dem villkoren kunde inte Norby acceptera. Överenskommelsen med Fredrik och danska riksrådet blev till slut att Sören Norby måste lämna Gotland och Wisborgs slott och i stället fick han Sölvesborgs slott och län som förläning, med rätt att behålla skatteintäkterna från sina områden. Förhandlingarna mellan danskarna och lübeckarna resulterade i att de fick rätt att inneha Gotlands län under fyra år, och att det sedan skulle återgå till Danmark, under förutsättning att inget sjöröveri förkom och att Visby hamn var öppen för handel. Sören Norby fick lov att göra en sista resa till slottet för att se till så att Otte Andersen Ulfeldt och besättningen gav upp slottet, och för att Norby skulle kunna hämta sina privata ägodelar. De anställda kunde inte få ut sin fulla lön, visade det sig, och Norby påstod att han inte hade några pengar kvar. Åndå sägs det att han lyckades smussla undan en kista full med silver. Sören Norby innehade Gotland från 1517 till 1525.

SSören Norbys liv blev fortsatt lika äventyrligt. Redan 1526 fördrevs han från sitt slott, efter att ha haft fortsatta kontakter med Kristian II. Han flydde då till Livland för att ta sig vidare till Moskva, för där vinna stöd för Kristian, vilket misslyckades. 1529 fick han tjänst hos kejsaren och stupade under en belägring av Florens, skjuten av en kanonkula.

Stora Kutatavlan i Fårö kyrka målades till minne av de säljagande Fåöbönder som drev iväg på ett isflak år 1603. På tavlan finns även Wisborgs slott avmålat.
Delförstoring av Wisborgs slott från Kutatavlan. Slottet är avmålat sett från nordöst, med placering av tornen väl i överensstämelse med nutida uppfattning.

Wisborgs slott under Lübeck

Till ny slottsherre anlände 1525 Henneke von Ahlefeld från Holstein. Hans nya garnison bestod till hälften av vardera danskar och tyskar. Hansans folk skulle ju behålla Gotland under fyra år. Vid inspektion av slottet kunde konstateras att det var välbyggt och i ganska gott skick. Däremot var det förrådshusen tomma på proviant och ammunition. Staden var i bedrövligt skick efter branden och på grund av bristande underhåll. Stora delar av norra staden var helt nerbränd. Det enda positiva var att handeln nu hade chans att komma igång. Någon hjälp att få från Lübeck var knappast att vänta efter deras kostsamma krig.

Fredrik I var missnöjd med Henneke von Ahlefeld tyskvänliga sätt att sköta Gotland och redan under augusti 1526 fick han lämna ön och som ny slottsherre tillsattes Claus von der Wisch. Men han hade knappt hunnit installera sig på ön innan han avled och istället utsågs Melchior Rantzau, en dansk adelsman, som slottsherre. Han satte aldrig sin fot på Gotland, utan styrde länet med hjälp av en underståthållare under åren 1526 till 1530. Lübecks kontroll över Gotland, som skulle ha varit under fyra år, kom i praktiken att omfatta endast ett år.

Nya länsherrar

Henrik Nielsen Rosenkrantz
Den nye länsherren från Danmark, Henrik Nielsen Rosenkrantz (även Rosencrantz), var bara 33 år när han fick ta över Wisborgs slott 1530. Han var en övertygad lutheran och hans första åtgärder blev att genomdriva den nya lutherska läran på Gotland. I Visby mötte inget större motstånd för detta, men på den gotländska landsbygden blev det svårare.

Kyrkorna i Visby överges
Några år tidigare, 1528, hade borgarna tillsammans med rådet och kyrkvärdarna börjat samla in de övergivna kyrkornas värdeföremål, ett välkommet tillskott till stadens usla ekonomi. När Rosenkrantz fick reda på detta, krävde han att de insamlade föremålen överlämnades till honom. Det var statens egendom, enligt honom, och han såg till att det skickades till kungen i Danmark. På landsbygden gick det inte lika enkelt. Värdeföremålen fick insamlas med tvång, men mycket försvann i förråd och på kyrkvindar innan insamlingen kom igång. Munkarna i klostren S:t Nicolai och S:ta Karin utrymde sin kloster och tog med sig alla föremål när de lämnade ön, vilket även gällde Solberganunnorna. Rådet i staden hade bestämt att endast de kyrkor som var brukbara efter branden skulle behållas som gudstjänstlokaler. Dels hade antalet invånare kraftigt minskat och dels hade man inte råd till underhållet av flera kyrkor. Det räckte om man valde en stor kyrka till det krympande antalet invånare. S:ta Maria och S:t Hans var de två kyrkor, som var både stora och i hyggligt skick. Eftersom Rosenkrantz hade fått för sig att fienden kunde släpa upp kanoner i S:t Hans höga kyrktorn och därifrån beskjuta slottet, bestämde han att tornet skulle rivas, så kvar fanns inget alternativ. Alla kyrkor utom S:ta Maria, Helgeandskyrkan, S;t Görans kyrka och S:t Karin övergavs nu och lämnades åt sitt öde. S:ta Karin användes ytterligare en tid tills ett valv störtade in under 1540-talet. Kyrkklockorna i S:t Hans transporterades efter rivningen till Wisborgs slott där de blev stående på borggården.

Släkten Totts gravar
Henrik Rosenkrantz hade säkert redan innan ankomsten en hel del kännedom om Visby genom sin morfar Olof Axelsson Tott, som låg begravd i S:t Hans kyrka. Eftersom S:t Hans nu kom att överges, ville Henrik flytta sina släktingars gravar, Olof och Filip Axelsson Tott, till S:ta Maria kyrka. I samband med flytten lät han tillverka ett epitafium över dem samt en hög trätavla med en bild av deras bror Ivar Axelsson Tott. Trätavlan monterades på sockeln till den stiliga S:t Göransstatyn som Ivar Tott låtit tillverka och som fanns i S:t Hans kyrka. Alltsamman fördes över till S:ta Maria kyrka.

Nära inbördeskrig
Ett nytt inbördeskrig är på väg att utbryta mellan staden och landet på Gotland 1532. Bönderna var tvungna att göra alla sina inköp av borgarna i Visby, eftersom de inte själva fick idka handel med främmande köpmän. Dessutom var det en ständig varubrist i staden, varor som bönderna behövde för att bruka jorden. Dessa frågor kom att leda till stor osämja och stadens borgare var på väg till Roma för en konfrontation med bönderna, när Rosenkrantz lyckades förhindra en sammandrabbning. Efter förhandlingar blev kompromissen att bönderna fick rätt att använda fyra skepp för handel dock inte vid hamnar närmare Visby än fyra mil.

Wisborgs slott. Minnestavla över bröderna Olof och Filip Tott i Mariakyrkan i Visby. Foto Kii p G, Bo-Göran Kristoffersson. Bild från Visborgs slott.

I Danmark fanns det fortfarande krafter som ville återinsätta Kristian II som kung. Ett inbördeskrig utbröt i Danmark, den s.k. grevefejden. Rosencrantz fick då order av kung Fredrik att förstärka Wisborgs slott, ifall att Gotland skulle dras in i kriget. Rosenkrantz lät bygga ut murarna vid Lantporten och Segeltornet samt förse dessa med väktargångar och kanonportar.

Gravsten över Henrik Rosenkrantz i Visby domkyrka. Foto GM. Bild från Visborgs slott.
Minnestavla med porträtt av Katarina Rosencrantz och dottern Mette Hardenberg. Domkyrkans kor. Foto Kii p G, Bo-Göran Kristoffersson. Bild från Visborgs slott.

Henrik Rosenkrantz tid på Gotland fick ett tvärt slut, när han den 5 december 1537 förolyckades under en hård ritt utanför ringmuren vid Södra byrummet i samband med en vild fest med sina hovmän. Han blev begravd i S:ta Maria kyrka.

Claus Rantzau
Redan ett år efter att den nye danske länsherren Claus Rantzau tillträtt sin befattning på Gotland kom klagomålen brevledes till kung Kristian III i Danmark. Slottet hade nu satt ut vakter vid portarna och när bönderna kom med tjära för att reglera skulder till någon av stadens borgare, hände det allt för ofta att vakterna tog tjäran och förde den till slottet. Slottet hade också börja idka handel utan att ha handelsprivilegier. Avkastning av kyrkojordarna som skulle gå till hospitalet hade annekterats av staten och brukades av danskar. Redan efter två år blev Claus Rantzau utbytt 1539.

Wisborgs slott efter den sista stora utbyggnaden 1542. Rekonstruktion I. G. Appelquist

Slottet byggs ut med Frustugan *

Wladislaw Wobisser
Näste länsherre som kom till Wisborgs slott var Wladislaw Wobisser. Han hade av kung Kristian III fått med sig ett uppdrag att bygga ut Wisborgs slott. Kungen vädjade i ett öppet brev till den gotländska allmogen att hjälpa till med finansieringen med extra skatter till bygget, trots den besvärliga ekonomiska situation som redan rådde på Gotland.

Frustugan*

En ny stor byggnad med kraftiga väggar uppfördes nu mot hamnen i nordvästra delen av slottet mellan Segeltornet och Klocktornet. Byggnaden kom att kallas Frustugan. Samtidigt uppfördes en flygelbyggnad med köksdel i söder strax intill Frustugan. Frustugans mått var ungefär 55 meter lång och 13 meter bred enligt en karta som finns från en uppmätning gjord på 1600-talet. Förutom källare uppfördes den sannolikt med två eller förmodligen tre våningar och loft.  Troligtvis rev man den gamla ringmuren på denna sträcka och ersatte muren med byggnaden som ett kraftigt skydd mot hamnen. Stenarna från ringmuren torde ha återanvänts till den nya byggnaden. Källarvåningen var bygg med valv och användes som förråd med bl.a. kar för insaltning. I den nedre våningen fanns välvda rum och en borgstuga. Förmodligen fanns det också här bostäder. Våningen saknade öppningar mot havet av förståeliga skäl. I den övre våningen fanns slottsherrskapets rum. På en teckning av Tideman 1679 finns två fönster och en karnap (burspråk) mot havet. Ytterligare ett burspråk fanns sannolikt mot gården. På den övre våningen finns en delvis bevarad spetsvälvd stor fönsteröppning med en höjd av 3 meter ner och bredd 2 meter. Öppningen sträcker sig nästan helt ner till golvet. Den norra delen av planet antas ha varit frustuga. Ett åttakantigt bord med bänkar runtom, kallat ”rundelidtt”, fanns i burspråket enligt en inventariebok från 1633. Slottsherrens sängkammare låg alldeles intill. Även en festsal har sannolikt funnits på detta plan. Överst i byggnaden fanns ett skytteloft under taket med skottgluggar mot havet. En bastion på havssidan förstärkte borgen ytterligare. En stentavla satte upp med Wobissers och hans hustrus vapen med texten: Anno 1542 bleff dette hus bugget aff woytzlaff wobesser.

Wladislaw Wobisser lämnade Gotland och sitt nybyggda residens redan efter fem år.

Wisborgs slott efter sprängningen 1679. Till vänster syns Frustugan med burspråk, två stora fönster och 3 skottgluggar i fasaden mot havet. Överst i bilden syn en del av tvåvåningshuset där slottskapellet låg. Detalj från teckning av Tideman 1679.

Alla dessa länsherrar

Eiler Hardenberg
Nästa länsherre på slottet blev Eiler Hardenberg, som visade förståelse för de gotländska problemen och blev omtyckt av folket. Under Eilers tid i Visby flyttades Visby skola till det medeltida Gildhuset, som låg alldeles nordöst om S:ta Maria kyrka. Gildhuset ingår idag i domkyrkans församlingshem. Eiler skänkte, till Maria kyrka, tillsamman med sin hustru Katarina Rosenkrantz den första predikstolen under den lutherska läran. Den var påkostad med målade reliefer på korgens sidor. Hela familjen var djupt religiös och deras dotter Mette skrev psalmer. År 1549 svepte en pestvåg fram över Gotland då många dog, däribland Katarina Rosenkramtz och dottern Mette, som båda blev begravda i Mariakyrkan. Redan år 1551 lämnade Eiler Hardenberg Gotland.

Otte Rud, en plågoande
Otte Rud var en trettioårig hövitsman som stod Kristian III nära. Han gjorde sig snart känd som en sällsynt hänsynslös man med häftigt humör, som mest tänkte på sig själv. Efter två år av hans styre på ön var det dags för den första delegationen från Gotland att åka till Köpenhamn för att klaga. Delegation bestod av borgmästaren, rådmän och representanter för landsbygden. De hade 23 punkter på sin lista med klagomål, men de fick inge gehör för sina klagomål. Året därpå skickades en skrivelse från borgarna, där man påtalade hur illa ställt det var på Gotland, och skickade klagoskrivelse till kungen. Det bönderna var mest missnöjd med var ”slottsköpen”, där länsherren hade rätt att sätta ett lågt fast pris på varor som inköptes till slottet. Bönderna var dessutom tvungna att leverera en viss mängd av dessa varor. Ett exempel berättas där en bonde tvingades sälja en oxe för 2 mark, då det normala priset var 24 mark. Det förekom också att slottet sedan sålde varorna vidare för ett högre pris med en rejäl förtjänst. Slottsköpen hade funnits länge, men Otte Rud försämrade villkoren kraftigt. Kvoten skattetjära som skulle levereras hade nu höjts från tidigare 18 läster tjära (1 läst=16 tunnor) till 103 läster och tre tunnor. Förutom penningskatt och slottsköp skulle bönderna även göra dryga dagsverken, som kunde gälla slottet eller Roma kungsgård, som hade tagits över av slottet. Allt fler gårdar låg övergivna och i några socknar var antalet brukade gårdar färre än de övergivna ödegårdarna. Många borgare retade sig på att Otte Rud hade låtit riva ner tre stora stenkors som stod på vägen från Norderport till galgbacken, den väg som den dödsdömde fick vandra på väg till galgen. Stenkorsen är numera försvunna, men möjligen är ett av dem det som finns vid Korsgatan, blodkorset. Otte Rud begärde att alla brev som anlände från Tyskland eller Danmark till borgarna i staden, först skulle föras till slottet för genomläsning. Ytterligare anklagelsepunkter var att Otte låtit kasta borgmästaren i fängelse för en mindre förseelse och att hans slottsbetjäning huggit ner stadens predikant Antonius Peuck med svärd på öppen gata och svårt skadat honom. Klagomålet gällde även S:ta Karins kyrka där Otte, utan godkännande av stadens råd, anlitat en salpetersjudare, som brutit upp golvet i kyrkan för att gräva ur jorden och tillverka krut av salpetern.

Till slut kom ett långt detaljerat brev från den danske kungen, som milt tillrättavisade Otte Rud och mildrade Ottes framfart gällande många av klagomålen. T.ex. tog kungen upp att slottets folk inte får driva egen handel utan skall nöja sig med den lön de har, Detaljerade föreskrifter fanns med om handeln på landsbygden. Hoburgs ting och Eke ting får föra varor till Hoburgs hamn, och där köpa och sälja och samma gällde för Kräklinge ting och Garde ting, som får föra varor till Östergarn. Alla övriga ting skall sälja och köpa hos borgarna i Visby. Bönderna befrias också från dagsverken. De flesta av anklagelsepunkterna bemöter kungen dock inte.

Otte Rud fick i uppdrag att förstärka borgen ytterligare. Utanför norra muren byggdes en förstärkningsmur med två ”rondeller” och ytterligare torrgravar anlades år 1556. Året därefter miste han sitt ämbete på slottet, förmodligen för att klagomålen mot honom var så omfattande. Han blev senare dömd för att brutit upp golvet i S:ta Karin och fick böta 900 daler för tilltaget,

Wisborgs slott. Dansk uppmätning och beskrivning av slottet under 1600-talet. Kongl. Biblioteket Köpenhamn. Bild från Visborgs slott.

Christoffer Huitfeld
Nästa slottsherre hette Christoffer Huitfeld, och han var utsedd som kommendant på slottet. Efter att ha rapporterat till kungen hur eländigt det var på Gotland, fick han order om att se till att de övergivna gårdarna börjad brukas och byggnaderna i staden reparerades Det blev också förbjudet att bränna kalk av övergivna byggnadern i staden. Slottsfolket förbjöds att idka handel som stred mot stadens privilegier. Huitfeld beskrev även det gamla Vinhuset för kungen, och om behovet att reparera taket sedan Otte Ruds tid. Han tillade om Vinhuset: Och finnes icke dess make i rikena. Det blev bestämt att skänka Vinhuset till staten. Christoffer Huitfeld avled i börja av november 1559 och blev begravd i Mariakyrkan. Samma år nyårsnatten avled den danske kungen Kristian III och efterträddes av Fredrik II.

Jens Bilde
Den gamle kungen hann precis utse en ny länsherre över Gotland innan han dog. Den nye slottsherren hette Jens Bilde. Han har troligen utfört någon form av förstärkningsarbeten på slottet, eftersom ha satte upp en minnesplatta med sitt och hustruns Karine Rönnovs vapensköldar. Han lär också ha bekostat förstoring av nattvardskalken, eftersom menigheten nu också skulle ta del av vinet och inte bara officierande präster.

Sjuåriga kriget
Fredrik II hade stora planer på ett krig mot Sverige. I Sverige hade Gustav Vasa avlidit och efterträtts av Erik XIV. Krig kostade pengar och kungen förstod, när det gällde Gotland, att det inte gick att höja skatterna för befolkningen. I stället vände han sig till prästerna på Öland och Gotland, som nu skulle betala prästskatt, halva delen av deras tionde skulle nu betalas till kungen. Det sjuåriga kriget utbröt 1563 mellan Danmark och Lübeck på ena sidan och Sverige på den andra. Gotland klarade sig bra utan att drabbas förutom Östergarn, där svenska soldater landsteg 1565 och brände kyrkan samt rövade och brände fem gårdar innan de drog sig tillbaka.

Dansk-lybska flottan slås sönder i bränningarna utanför Visby vid en oväntad sommarstorm i slutet av juli 1566. Bild från Gotland mitt i Östersjön.

Sjökatastrofen på Visbys redd

Men Visbyborgarna fick uppleva kriget på ett helt annorlunda sett. Den 27 juli 1566 kom en stor del av den dansk-lybska flotta och ankrade upp utanför Visby efter ett stort sjöslag utanför Öland dagen innan. I slaget hade underamiralen Franz Bilde, en släkting till länsherren på slottet, stupat. Han var av adlig börd och måste begravas i vigd jord. Begravningen ägde rum i Mariakyrkan den 28 juli. Flottan hade ankrat upp ute på redden och inte gått in i hamnen trots upprepade varningar från staden och slottet, Natten mellan den 28 juli och 29 juli blåste det upp till en rejäl storm. Skeppsfolket överrumplades och endast ett fåtal han sätta sig i säkerhet. De övriga drev in mot land och förliste och en del drev mot norr och gick under vid Brissund. Sammanlagt förlorades 15 skepp i stormen varav 3 var lybska. Mellan fyra- och sjutusen man drunknade, bland dem kungens hela garde. Bland de bärgade liken fanns två danska och en lybsk amiral, borgmästaren i Lübeck, Bartholomeus Tinnapfel som varit ombord på skeppet Amiralen.. Dessa tre begravdes inne i Mariakyrkan. Ett antal officerare av lägre graden lades i en massgrav framför ingången till Stora kapellet vid kyrkans sydsida. De övriga tusentals drunknade rymdes inte på kyrkogården utan ska enligt obekräftade uppgifter ha begravts i en massgrav vid palissaderna utanför Wisborgs södra murar. Deras antal översteg vida Visbys hela befolkning.

Häxornas krafter
En katastrof av denna enorma omfattning måste ha en orsak ansågs det. Rykten började spridas i Köpenhamn att kung Erik hade fyra häxor i sin tjänst. De måste naturligtvis ha ett finger med i spelet. I Köpenhamn började man leta efter kvinnor som hade haft kontakt med någon i utlandet. Till slut fann man en av brottslingarna, en kvinna som haft en av de omkomna befälhavarna som inneboende. Under plågsamma förhör erkände hon till slut att hon suktade efter att komma åt inhysningens ägodelar. Hon hade anlitat några lokala trollpackor som hon angav. Med deras hjälp hade stormen framkallats, där syftet var att endast sänka den aktuella befälhavarens skepp. Men deras gemensamma trollkrafter hade varit alldeles för starka. De utpekade kvinnorna brändes alla på bål.

Älvsborgs lösen
Förlusten av den stora mängden manskap och skepp medförde att kriget tog stopp. Kung Fredrik II hade inte pengar nog att fortsätta kriget och fred slöts i Stettin år 1570. Danmark fick behålla Ösel och Reval, medan Sverige fick köpa tillbaka Älvsborgs fästning för ett gigantiskt belopp, det s.k. Älvsborgs lösen.

Christoffer Walckendorff
Jens Bilde efterträddes av Christoffer Walckendorff som ny länsherre sommaren 1571. Kung Fredrik II skrev brev till Christoffer, som tillsammans med landsdomaren skulle lämna förslag till hur förhållandena på Gotland kunde förbättras. Antalet innevånare på Gotland hade minskat med en tredjedel från 1413 till 1570-talet. En del mindre lättnader genomfördes. Slottsköpen förbjöds 1577 och när det gällde slottsfolket, som hade gårdar eller hus i staden, så skulle också de betala skatt på samma villkor som övriga på ön, men det efterlevdes dåligt. Varje år red länsherren, runt ön för att utdöma straff för grövre brott, vilket kallades Herregeiesteriet. För varje natthärbärge måste bönderna betala 16 mark, vilket för att år uppgick till 576 mark. Även om det inte blev någon ritt måste avgiften betalas. Den slopades nu också.

Första biskopen
En ny länsherre Christen Munck kom i december 1573. Han fick bl.a. i uppgift att spara på slottets bränsle för att minska bönderna leveranser av ved till slottet. Under hans tid blev Gotland ett eget stift för första gången med en egen biskop, prosten Moritz Christensen. Glad blev Gotlands första biskop och S:ta Maria kyrka blev domkyrka på Gotland.

Ekonomin förbättras
Fredrik II började nu ha bättre kontroll över utvecklingen på Gotland och hur länsherrarna skötte sig. Ekonomin förbättrades sakta. Både handeln med tyska och danska städer ökade. Munck ersattes av en ny länsherre, Emmicke Kaas 1576, som satt fram till 1584. Han månade om Gotland men lyckades inte göra några stora förändringar. Näste länsherre var Mogens Gjöe. Under hans tid skickades en kommission till Gotland som skulle kontrollera förhållandet på ön och hur länsherren skötte ön. Resultatet blev bl.a. att en del slottsfolk blev uppsagda eftersom de fortfarande bedrev egen handel vid sidan om. Gjöe blev kvar endast en kort tid och efterträddes av Erik Lykke.

Klagomålen ökar
Bönderna fortsatte att klaga över höga skatter och dessutom hade svår torka gett usla skördar och brist på foder. Lykke fick order om att inte ta ut mer i skatt vad som bönderna klarade av och inte ta ut det kvoter som annars gällde. Lykke efterträddes 1591 av Niels Bild  som ny länsherre. Nya klagomål framfördes och trots påtryckningar från Köpenhamn vidtog Bild inga åtgärder. En ny kommission kom till ön med följd att en av landsfogdarna, Herman Jensen, blev dömd till höga böter och avskedad. Han hade tvingat bönderna att sälja billigt till honom, varor, som han sedan sålde till mycket högre priser. En kort tid efter att kommissionen lämnat ön kom nya klagomål om missförhållanden. Niels Bild fick lämna sin post på Gotland.

Otte Rud, länsherre 1551-1557.
Christoffer Huitfelds gravsten i Visby domkyrka. Foto Kii p G, Bo-Göran Kristoffersson. Bild från Visborgs slott.
Gravsten över Herman Juel och hans hustru. Visby domkyrka. Foto Kii p G, Bo-Göran Kristoffersson. Bild från Visborgs slott.

Kungligt besök *

Herman Juel var nästa länsherre på slottet. Han anlände den 22 maj 1595 tillsammans med sin hustru Maren Juel. Både Herman och hands hustru kom snabbt att bli omtyckta. År 1596 fick den unge kungen Kristian IV ta över regeringsansvaret från förmyndarregeringen. Året därefter kom han på besök till Gotland. Det var det första kungabesöket sedan hundra år, då kung Hans kom till Wisborgs slott för att ta över borgen efter Ivar Tott. Det kungliga besöket varade två dagar. Kung Kristian månade om Gotland och han krävde att landsbygdskyrkorna skulle repareras. Även Wisborgs blev föremål för kungen som var mycket intresserad av byggnadskonst. År 1600 skickade han över en rörmästare för att anlägga en vattenkonst utanför Frustugan. Vattnet leddes i ett trärör från en bassäng i berget som låg ca 120 meter söder om slottet. Borggårdens åttakantiga brunnskar blev också ansluten till vattenledningen. Även i köket, brygghuset, badstugan och på stallgården anlades vattenposter. Länsherren fick i uppdrag att anlägga en ny skola sedan den gamla brunnit 1627.

Den ekonomiska återhämtningen gick mycket långsamt, beroende på att skatterna fortfarande var betungande och för att ön varit så utarmat att det blev svårt att få fart på hjulen. Herman Juel avled på slottet den 16 oktober 1607.

Den stora branden
Till slottet som ny länsmästare utsågs Brostrup Gjedda. Danske kungen rustade åter för ett krig som kom att kallas Kalmar kriget. Det utbröt 1611 och var ett krig om handeln på Östersjön. Gjedda fick order om att vara beredd att proviantera danska skepp om de anlände till Gotland. Kungen sände stora mängder läster malt till ön för att man skulle brygga öl till flottans folk. Visby drabbades mycket hårt av en brand som utbröt den 19 april 1610 klockan halv 12 på förmiddagen. Elden började i området vid Silverhättan och spred sig söderut och drabbade även Klinten ända fram till Österport. Vid branden skadades 73 bostadshus mer eller mindre allvarligt, fyrtio stall och lador brann ner och dessutom förstördes Helgeandshuset och Helge Ands kyrka så illa att verksamheten fick flyttas till S:t Görans hospitalsbyggnader och kyrka. Domkyrkans två östra torn blev också brandskadade. Gjedda fick order att reparera de skadade delarna av ringmuren och se över försvaret av slottet. Den 18 maj 1614 avled Brostrup Gjedda. I väntan på att nästa länsherre skulle anlända, tog Gjeddas egen skrivare, Daniel Jensen, över verksamheten på slottet. Det gjorde han på sitt eget sätt genom att driva in skatterna till sin egen ficka. Han beställde också tjänster från stadens borgare och hantverkare utan att betala för dem.

Ny kommission
Den nye länsherren Detloff Holck anlände till Visby den 16 augusti 1614. och det blev omedelbart konfrontation med Daniel Jensen, som blev avskedad. Han blev kvar i Visby och bosatte sig i ett hus som han tilltvingat sig av en borgare, men blev så småningom åtalad och dömd för sina brott. En ny kommission kom till Gotland för att undersöka förhållanden på ön. I stort sett hade inget blivit bättre och kommission konstaterade att det inte fanns ett enda gotlandsägt skepp, som var stort nog att exportera varor, ön med tidigare så många stora egna skepp. Gotlänningarna uppmanades att skaffa egna skepp. Kommissionen framförde klagomål på att staden var smutsig och stank på grund av kvarliggande skräp. Dessutom förbjöd kommissionen den skogsskövling som pågick. Detloff Holck fick lämna ön efter en kort tid, förmodligen på grund av så många klagomål mot honom.

Gullandske Compagnie
Den nye länsherren kom under april 1619 och hette Christoffer Ulfeldt. Kungen i Danmark Kristian IV inrättade ett kompani, Gullandske Compagnie, 1619, som skulle ge borgare i Visby och Köpenhamn samma handelsprivilegier. Dessa kom i praktiken att försämra Gotlands handelsrättigheter. Efter många protester från Gotland försämrade kungen handeln ytterligare, men till slut insåg kungen att kompaniet inte alls fungerade och det avskaffades 1625. Den 6 september 1624 gjorde kungen ett andra besök i Visby och befallde att slottet måste repareras.

Trettioåriga kriget
Sveriges kung Karl IX och efter honom Gustaf II Adolf hade haft betydande framgångar under kriget och erövrat stora landområden längs östra kusten av Östersjön. Det innebar att Sverige fick allt större möjlighet att kontrollera handeln runt Östersjön. Kristian IV och Danmark gick in i kriget 1625, ett beslut som inte var så lyckat för Danmark. Kriget kostade pengar och nya skatter infördes som även drabbade Gotland. Danmark drog sig ur fyra år senare och lyckades klara av separatfred utan landavträdelser.

Slottskapellet rustas upp
Nästa länsherre på Gotland blev Jens Höeg, som fick order att reparera Östergarns och Romas kyrkor. Han lät också reparera slottet och försåg kapellet med en ny altartavla av sten från Burgsvik och en ny predikstol samt nya bänkar. Helgeandshuset reparerades och ett nytt kapell uppfördes, som fick ersätta Helgeandskyrkan, som var för svårt skadad för ett repareras.

Den sista länsherren
Den siste länsherren på Wisborgs slott blev Holger Rosenkrantz, som innehade posten 1633 till 1645. År 1633 fick den danskfödde superintendenten och kyrkoherden i Vall, Hans Nielsson Strelow, tillstånd att trycka sin historiebok om Gotland, Cronica Guthilandorum även kallad Den Guthilandske Cronica. Krönikan var en omfattande historiebeskrivning om Gotland, som bl.a. skulle visa att gotlänningarna härstammade från Jylland. Mycket av informationen hade han sannolikt kunnat inhämta på slottet genom att få tillgång till dess bibliotek och inte minst från tidigare slottspredikanten Nicolaus Petrejus verk om öns historia. Rosenkrantz blev en uppskattad slottsherre och under hans tid på slottet skickades inga klagomål till den danske kungen.

Gotland blir svenskt

Freden i Brömsebro
De svenska framgångarna, under Gustav II Adolf och senare under förmyndarregeringen med drottning Kristina, fortsatte med utmed Östersjön ända ner till norra Preussen och Rügen. Den danske kungen Kristian IV såg sig mer eller mindre tvungen att gå in i kriget igen för inte bli helt instängd av Sverige. För att öka intäkterna inför kriget höjde han den förhatliga Öresundstullen. År 1643 förklarade han Sverige krig, men de svenska framgångarna fortsatte. Under general Thorstensson intog svenskarna Slesvig och Holstein, som då innehades av Danmark, och fortsatte upp på Jylland samtidigt som Gustav Horn intog nästan hela Skåne. Efter även en svensk sjöseger vid Fehmarn, fann Kristian det vara bäst att sluta fred. Freden hölls i Brömsebro med start februari 1645 Sverige, under ledning av Axel Oxenstierna. Sverige ville bli av med Öresundstullen samt krävde landskapen Skåne, Blekingen, Halland och Bohuslän, dock inte Gotland. Gotlands betydelse för handeln på Östersjön var nu marginell sedan sjöröveriet upphört och sedan även hamnen i Visby inte längre ansågs tillräckligt använbar för de numera större skeppen, eftersom den var grund och ganska liten. Förhandlingarna blev långdragna men till slut, den 13 augusti, var man överens om villkoren enligt en kompromiss. Danmark fick lämna ifrån sig Jämtland, Härjedalen, Gotland, Ösel samt Halland på trettio år.

Slottet och Gotland överlämnas till Sverige *

Den 1 november skulle överlämnandet av ön ske till Sverige. En svensk flotta med sju skepp seglade från Kalmar mot Gotland under ledning av Petter Blom. Med ombord var den förste svenska landshövdingen Åke Hansson Ulfsparre och trupper från ett regemente österbottningar och två kompanier från Smålands ryttare, totalt drygt 1200 man. Visby hamn var för liten och grund för dessa skepp, så man fick segla till Slite. Den svenske amiralen Erik Ryning anlände separat till Kappelshamn. Den 1 november överlämnades nycklarna av länsherren Rosencrantz till amiralen utanför porten till Wisborgs slott. Besiktningen av slottet blev en chock för svenskarna. Taken läckte och mycket var dåligt underhållet och ruttet. Det gick inte att bo på slottet under vintern på grund av dålig uppvärmning och inte fanns det heller något friskt vatten på slottet, eftersom danskarna delvis hade förstört vattenrören. Förmodligen överdrev man något för att få mer ekonomisk hjälp för att kunna reparera slottet.

Ulfsparre skrev till drottningen om pengar för att reparera slottet, men inga medel beviljades, däremot lyckades han få pengar till att bygga ett provisoriskt residens vid Strandgatan i väntan på pengar till slottet. Den nya byggnaden uppfördes vid Strandgatans västra sida nära Donnersplats och stod klar 1648, byggnaden som nu kallas Gamla residenset.

Kronprins Karl Gustav och hans planer
När drottning Kristina utsåg sin kusin Karl Gustav till kronprins 1652 fick han samtidigt Gotland som förläning, Det medförde att den unge kronprinsen blev mycket intresserad av Gotland och befann sig en hel del på Gotland. Eftersom slottet ansågs vara i alldeles för dåligt skick hittade man istället en duglig våning i korsvirkeshuset vid S:t Lars ruin intill Wendtska huset. Salen som fanns där var i acceptabelt skick för kronprinsen och där fann även rum för boende år honom och hans följe. Salen kom senare att kallas Kungssalen. Kronprinsen gillade att jaga på Gotland. Han planerade tillsamman med landshövdingen och militären för framtiden. Enligt planerna skulle slottet rustats upp ordentligt och staden innanför murarna skulle rivas och ersättas av en modernt byggd stad enligt ett praktiskt rutmönster.

Svensk militär ville förvandla Visby till en modern stad. Ett nytt gatunät efter rutmönstermodell planerades med en kraftigt förstärkt ringmu med bastioner. Fortifikationens arkiv. Bild från Visborgs slott.

Men planen övergavs eftersom hamnen i Visby ansågs alldeles oduglig. I stället skulle man satsa på Slite med sin djupa hamn. Här skulle anläggas Gotlands metropol och hit skulle ringmuren från Visby, det enda som hade något värde i staden, flyttas sten för sten. En fästning skulle anläggas på Enholmen.

Drottning Kristina abdikerar
Alla planer kom att kullkastas när drottning Kristina abdikerade från tronen till förmån för sin kusin Karl Gustav, som nu blev kung. För att kunna leva ett ekonomiskt bekymmerfritt liv, krävde Kristina att få behålla delar av riket som underhållslän. Det bestämdes att hon skulle få behålla Gotland, Öland, Ösel, Norrköpings stad och ett antal gods i Tyskland. Kronans inkomster för dessa län skulle oavkortat tillfall Kristina, Hon hade också rätt att tillsätta ämbetsmän, men inte bestämma över militären. Beslutet kan ha räddat Visby från att totalt ha jämnats med marken.  

Svensktiden

DDen första svensktiden förändrades inte så mycket för den vanlige gotlänningen. De flesta gotlänningarna betraktade sig som danskar. Skatterna var fortfarande höga och antalet ödegårdar hade visserligen minskat något men var fortfarande många, År 1653 fanns det minst 155 ödegårdar på ön. Ett nytt skattesystem utarbetades och arbetet med en ny jordabok påbörjades 1651. Man lyckades nu locka en del utländska borgare, främsta tyska, att flytta till Visby och rusta upp förfallna öde hus i staden. Dit hörde Hans Burmeister, Martin Schonfeldt, Bertel Eisenberg, Johan Wolters, och Stefan Klockman.

Jacob Momma
Kristina i Rom var inte nöjd med den avkastning som hennes län lämnade till henne. När hon försökte pressa ut mer av länen protesterade svenska regeringen och minskade istället hennes inflytande. Hon protesterade åter och beslöt till sist 1667 att arrendera ut Gotland och Ösel på 15 år till en köpman från Stockholm, Jacob Momma. Jacob Momma skötte sig bra på Gotland under flera år och betalade punktligt sitt arrende till Kristina, men när utbetalningarna började släpa efter blev han uppsagd 1674.

Freden i Roskilde
Kung Kristian IV avled 1648 och efterträddes av Fredrik III. Han började snabbt inrikta sig för ett nytt krig mot Sverige för att ta tillbaka förlorade områden. När ryska och brandenburgska trupper gick in i svenskområden i Polen, passade han på att gå in i kriget 1657. Men svenska trupper intog snabbt Jylland. Karl X Gustav fick hjälp även av den kalla vintern och tog sig över Bälten och gick mot Köpenhamn. Danmark blev åter besegrad. I freden i Roskilde fick Danmark lämna ifrån sig Skåne, Halland, Blekinge, Bornholm, Bohuslän och Trondheims län. Kriget fortsatte snart mellan Danmark och Sverige trots danskarnas förluster. När Sverige 1675 led ett nederlag mot Brandenburg förklarade Danmark, nu lierat med Holland, på nytt krig mot Sverige. Sverige förlorade ett stort sjöslag utanför Ölands södra udde men Karl XI besegrade danskarna i ett blodigt slag vid Lund 1676.

Den 28 april 1676 ankrade en dansk flotta med fyrtio skepp och 1500 man upp utanför Klintehamn under befäl av Nils Juel. På morgonen gick 500 man iland på Sågholmen i Sanda. Bild från Gotland mitt i Östersjön.

Sista striden om Wisborgs slott *

Båtmanskompaniet som fanns på Gotland utgjorde öns försvar. Det flyttade emellertid till Stockholm under kriget, och kvar fanns endast ett mindre antal soldater omkring 80 man. Den 28 april 1676 ankrade en dansk flotta med fyrtio skepp och 1500 man upp utanför Klintehamn under befäl av amiral Nils Juel. Utan särskilt stort motstånd från den bestyckade skansen intill, under befäl av Oxenstierna, kunde danskarna lätt ta sig i land. De fick hjälp av många bönder, som på direkt ordare av anfallarna, ställde upp med transporter och proviant. Samma kväll hade man tagit sig till Visby och omringade staden utan motstånd. Även flottan hade hunnit komma till Visby. Borgmästaren och borgarrådet gav upp utan vidare och öppnade portarna. Danskarna tog sig in i staden och upprättade ett läger på Stora Torget. Förhandlingar inleddes men befälhavaren på slottet Mikael Schultz vägrade att ge upp. Fyra av skeppen tog sig då in i hamnen och började beskjuta slottet med kanoner samtidigt som det besköts från landsidan. Slottet besvarade elden och skadade ett av skeppen svårt. Murarna i slottet blev svårt söderskjutna och nästa dag gav Mikael upp och kapitulerade. Mikael Schultz och hans mannar fick fri led och kunde avsegla mot Kalmar. Slottet var efter 31 år åter danskt. Mikael Schultz blev senare ställd inför krigsrätt och dömd till döden men benådades av kungen.

Slottet repareras av danskarna
Gotland betraktades tydligen som viktigare att inneha av danskarna än av svenskarna. Gotland hade lämnats utan möjlighet till ett ordentligt försvar. Underhållet som hade uteblivit under de 31 åren av svenskt innehav sattes nu igång av danskarna under ledning av Christian Bilefeldt. Åttahundra man avsattes för att försvara slottet. Kanonbatterier byggdes upp både mot landsidan, Drottningens batterier i två våningar, och mot hamnen i sluttningen i sydväst, Amiralens batterier. Även ekonomibyggnader och övriga hus renoverades. Under renoveringsarbetena med det yttre försvaret påträffades en silverskatt med arabiska mynt.

Wisborgs slott. Slottsområdet från söder efter språngningarna 1679. Teckning J. Tideman 1679.

Slottet sprängs *

Två år efter att danskarna förlorat vid slaget utanför Lund föll Kristianstad. När Frankrike fick in på den svenska sidan fann Danmark det bästa att ge upp. Danskarna som nu befarade att Sverige skulle ta tillbaka Gotland beslutade att de i alla händelser inte skulle få ett nyrenoverat och förstärkt slott in sin ägo. Under augusti 1679 landsteg ingenjören och majoren Antoine de Clary och tillsammans med nio medarbetare skulle slottet förstöras. Danskarna hade sedan 10 juli försökt att riva murarna men det var en hopplös uppgift att på kort tid riva ner det stora slottet. Man försökte även med en mina spränga muren väster om Mynttornet utan att förorsaka någon större skada. När amiral Nils Juel återkom till Visby och man inte lyckats riva särskilt mycket sände han efter sprängningsexperten de Clary.

Krutladdningarna steg för steg
MMaterial till sprängningen inköptes i staden från olika köpmän. Beställningen omfattade 150 brandrör, arton kannor franskt brännvin, 20 skålpund bomull, allt för att tända på minorna. Det första valet för sprängningarna föll på Mynttornet. Den 21 augusti tändes krutladdningarna och Mynttornet föll ihop i ett stort moln. Den 23 augusti smällde nästa laddning och muren väster om Mynttornet föll ihop och drog med sig flera hus. Blacken hade motstått det manuella rivningsförsöket tidigare. Bedömningen från de Clary var nu att det krävdes 22 tunnor med krut för att fälla Blacken. Den 10 september small det rejält när Blacken lyfte en bit och föll ihop i en stor stenhög. Den 17 september föll Klocktornet och en vecka senare meddelande kommendanten att det mesta var söndersprängt. Kvar stod muren mot hamnen och Frustugan. Man ville inte spränga dessa delar för att inte riskera att de blockerade hamnområdet nedanför slottet. Man minerade här med mindre krutladdningar och började beskjuta murarna med kanoner från Blekhagen nedanför slottet. Man hoppades att murarna skulle falla inåt slottet. Under det pågående arbetet kom ett skepp från Köpenhamn med meddelandet att rivningarna måste upphöra omedelbart eftersom fredsfördraget var undertecknat. På 66 dagar hade det stora slottet förvandlats till stora stenhögar och Wisborgs slott var till ända. Kvar fanns tegel, timmer och murtegel som danskarna bar ner till skeppen och tog med sig hem.

Slottet hade under sina 272 år enbart varit ett gissel för gotlänningarna. Med höga skatter till slottet, slitsamma dagsverken och förstörda handelsmöjligheter hade Gotland utarmats alltmer för varje år av slottets existens. Kanske var det lika bra att det inte stod kvar och påminde hur Gotland förlorade sin rikedom och stolthet.

Efter att Gotland åter blivit svenskt blev det bråk om skatten. Det visade sig att enligt fredsöverenskommelsen hade danskarna rätt till skatten fram till december i de områden som danskarna erövrat. Enligt Danmark skulle Gotland erlägga ytterligare 37138 silvermynt, en summa som gotlänningarna hävdade var högst 14000. Karl XI beordrade landshövdingen att tvinga fram pengarna. Den nya landshövdingen Johan Cedercrantz tillträdde sitt ämbete först 1681. Han försökte få folk att åter bruka jorden och inrättade fattighus samt delade ut spannmål till alla fattiga, varav många drev omkring och tiggde. Han var också bekymrad över gotlänningarnas misstro mot svenskarna och att de fortfarande hoppades att åter bliva danska medborgare.

Wisborgs slott. Av de tre kalkungnarna som uppfördes fanns endast en kvar 1846 enligt bilden. Den låg vid Piparhålstrappan. Teckning av Johan Kahl 1846. Bild från Visby förr i tiden.

Slottet blir till kalk
Cedercrantz fick tillsammans med köpmannen Holger Jönsson lov att starta kalkugnar inom slottsområdet 1681, för att bränna kalk av stenhögarna. Året därpå drogs tillståndet in. Drottningen hade bestämt att stenen skulle återanvändas för att bygga ett nytt residens. Trots beslutet uppfördes tre kalkugnar, två norr om Piparhålstrappan och den tredje invid platsen där Mynttornet stått. Cedercrantz gjorde goda förtjänster på kalkbränningen genom att trotsa förbjudet. Cedercrantz avsattes för vanskötsel av sitt ämbete samma år som drottningen dog 1689. Gotland övertogs nu av svenska staten enligt villkoren som gällde från Kristinas abdikation, varvid kalkugnarna arrenderades ut av staten till Nils Hindrichsson Schmidt från Klintehamn. Kvaderstenar och bearbetade stenar skeppades till Stockholm kring sekelskiftet för att användas till slottsbygget. Kalkbränningen pågick fram till 1711, då den förbjöds. Orsaken var att stenmaterial behövdes för att reparera ringmuren som skadats vid sprängningen och att försvarsarbeten behövdes utföras inför risk att Ryssland skulle anfalla Gotland, efter att Karl XII förlorat slaget vid Poltava 1709. Bland annat uppfördes bastionen Skansen Havsfrun för att öka ringmurens försvarsförmåga. Peder Galle skickades till Visby för att övervaka arbetet och se till att kalkbränningen upphörde.

Av allt att döma återupptogs kalkbränningen efter det att Slottsmuren reparerats och Havsfrun uppförts, då det fanns stenmaterial kvar till fortsatt kalkbränning. Kronan fortsatte att arrendera ut verksamheten fram till 1758 då anläggningen skatteköptes av köpmannen Clas Schlau i Visby. I köpet ingick vissa privilegier. Kalkugnsveden skulle kostnadsfritt levereras till platsen, omkring 500 kaster ved årligen (1650 m3). För leveranserna ansvarade 28 olika gårdar på Gotland. Verksamheten övertogs senare av A. J. Hägg, kallad Kalk-Häggen. Staten återinlöste kalkugnsbränningen 1873 för 60 000 kr, så verksamheten måste ha varit mycket lönsam. Därefter revs den sista kalkugnen. Klagomålen på kalkbränningen var omfattande. Kalkdammet och röken från bränningen medförde att folk fick blödande läppar och svårigheter att andas. År 1858 skriver man i Gotlands Läns Tidning: ” denna hiskeliga eld-drake som är vådlig för lantränteriets kassa, för vår flotta och vår stad”. Även från Wisby Wattenkuranstalt med dess många förnäma gäster framfördes klagomål.

Minnena av Wisborgs slott *

Kvar efter slottet finns egentligen endast en del av Frustugan, om den del av slottets murar som även var ringmur inte inräknas. En hel del av slottskapellets inventarier finns däremot bevarade, tack vare att den siste slottspredikanten Wilhadus Herculis överlämnade slottskappellets föremål till den förste svenske biskopen, Haquin Spegel, som tillträdde efter övertagandet från danskarna. Slottskapellets dopfunt, predikstol och altartavla finns i olika gotländska kyrkor. Bland föremålen fanns också en kalk, en oblatask, en mässhake och många andra saker. I domkyrkan finns många minnesföremål från länsherrarna på slottet, bl.a. gravstenar, vapensköldar och minnestavlor. Några av föremålen förvaras på Gotlands Museum

Wisborgs slotts östra mur, Långa linjen, fanns i området som syns på bilden. Området kallades Gropen på 1800-talet på grund av att det var mycket kuperat. Magasinsgatan (nuvarande )Visborgsgatan) ses i högra kanten av bilden. Teckning av P. A. Säve, 1849, är avbildad från Skansporten. Bild från Visby förr i tiden.
Bilden visar Södra Slottsgränd med Slottsterrassen till vänster. Teckning av P. A. Säve 1846. Bild från Visby förr i tiden.
Sydvästra delen av Wisborgs slott med ruinen efter Frustugan. De två husen längs muren är Södra Slottsgränd 4 och 2. Ett trähus vid strandkanten, delvis skymt av ett av husen, var urpsrungligen ett blockhus tillhörande Slottet, men är nu ett badhus ägt av sällskapet DBW. En bit ut i havet syns vågbrytaren, som sedan några år börjat byggas. Teckning av P. A. Säve 1845. Bild från Visby förr i tiden.

1700- 1800-talet

Av Wisborgs slott återstår idag inte mycket. Den delen av ringmuren som ingick i slottet finns till största delen kvar. Den reparerades efter slottets sprängning, och kallas nu Slottsmuren. Reparationerna utfördes sannolikt omkring 1712, då bastionen Skansen Hafsfrun uppfördes. De fyra torn som ingick i muren, Mynttornet, Kikut, SmalHenrik och Segeltornet. återuppbyggdes ej. Av Segeltornet finns dock grunden kvar och kvar finns sydvästra delen av den mäktiga Frustugan. Vid 1700-talets mitt började området där Wisborgs slott funnits att planläggas och bebyggas. På 1780-talet bestod kvarteret av omkring 20 bebyggda tomer. I Början av 1800-talet var hela det forna slottsområdet ett kuperat område och fastigheterna kring Norra Slottsgränd kallades för Gropen och Visborgsgatan kallades för Magasinsgatan. Vi vet att kalkbränning ännu pågick under mitten av 1800-talet, vid åtminstone en av kalkugnarna som låg vid Piparhålstrappan.

Fotot visar sydvästra delen av Frustugan och grunden till Segeltornet. En liten del av vingmurens grund syns till vänster.
Wisborgs slott. Sydvästra delen av Frustugan. Bild från Visby stadsmur.

1900- 2000-talet *

Av slottet återstår, som tidigare nämnts, endast ruinen av sydvästra delen av Frustugan. Några av gatornas namn i området påminner dock om vad som här funnits. Södra Slottsgränd, Norra Slottsgränd, Slottsterrasen och Visborgsgatan samt Slottsparken kan antyda, att här fanns en gång ett av Sveriges starkaste fästen, aldrig intaget av någon fiende. Ett minnesmärke där det hela började, där Blacken låg, kan säkert bidra till ökat intresse för Visbys historia. Läs även under menyn Muren om Slottsmuren och om de bortsprängda tornen i ringmuren.

Läs mera: E. B Lundberg, Visborgs slott (1950), G. Westholm, Visborgs slott (2015).

Fotot visar insidan av ringmuren, en del av sträckan mellan Mynttornet och Segeltornet. Ringmuren ingick som en del av slottets mur och raserades vid spränningen av slottet. Muren har delvis återuppförts under början av 1700-talet.
Litet hus, väl skyddat av ringmuren och Frustugan.

Länsherrarna på Wisborgs slott 1407-1679

Tyska orden
Arnold von Baden1407
Johan von Techwitz1407
Danska länsherrar
Jens ”Jösse” Eriksson1410
Trued Hase1411-1437Begravd i Visby
Erik av Pommern1438-1449Kung i Sverige, rövare
Olof Axelsson Tott1449-1464Begravd i Visby, rövare
Filip Axelsson Tott1464Begravd i Visby
Ivar Axelsson Tott1465-1487Rövare
Jens Holgersen Ulfstand1487-1509Rövare, hänsynslös
Laurens Schinkel1509-1517
Sören Norby1517-1525Rövare, länsherre
på livstid
Tyska länsherrar
Henneken von Ahlefeld1525-1526
Claus von der Wisch1526Begravd i Visby
Danska länsherrar
Melchior Rantzau1526-1530Frånvarande
Henrik Rosenkrantz1530-1537Begravd i Visby
Claus Rantzau1537-1539
Wladislaw Wobisser539-1544
Eiler Hardenberg1544-1551
Otte Rud1551-1557Plågoande
Christoffer Huitfeld1557-1559Begravd i Visby
Jens Bilde1560-1571
Christoffer Walckendorff1571-1573
Christen Munck1573-1576
Emmicke Kaas1576-1584
Mogens Gjöe1585-1587
Erik Lykke1587-1591
Nils Bild1591-1595
Herman Juel1695-1607Omtyckt,
begravd i Visby
Brostrup Gjedda1607-1614Begravd i Visby
Detloff Holck 1614-1619
Christoffer Ulfeldt1619-1627
Jens Höeg1627-1633
Holger Roenkrantz1633-1645
Svenska länsherrar
Åke Hansson Ulfsparre1645-1648
Gustaf Persson Banér1648-1650
Axel Sparre1650-1654
Ludvig Fritz1654-1664
Lennart Ribbing1664-1673
Gabriel Oxenstierna1673-1676
Dansk ståthållare över Gotland
Niels Juel1676-1679